I rätt stämning

Den glitterbeströdda adventskalendern var magisk fast det bakom luckorna inte doldes något annat än pyttesmå bilder av julgranskulor, hjärtan, domherrar, stjärnor, ljus, och slutligen, den 24, en bild på barnet i krubban. Stadsbiblioteket hade julmarknad, jag älskade silversmidet och hemslöjdspyntet; själva essensen av julmys. Ture Sventon på SVT. Från slutet av november fram till själva julklappsöppningen var jag insvept i julstämning, som förtrollad av önskelistor, julpyssel och clementiner.

Sen kom chokladkalendrarna, de allt tidigare julskyltningarna, tonåren, översvämningen av krimskrams, den självupptagna studenttiden – och så var julstämningen borta, för alltid. Avförtrollningen kom både inifrån och utifrån, den var lika mycket andlig som estetisk.

Tidigare i höstas var jag med mina barn på stormarknadsshopping. En hel extra svit av hallar var uppförd enkom för att kunna hysa alla blinkande renar, tomtar och istappar, alla julgransdekorationer, ljusslingor, adventsljusstakar och polkagriskäppar. Barnen var hänförda, medan jag konstaterade att kommersialismen, till tonerna av Feliz navidad, slutligen har kvävt de sista resterna av autentisk julstämning. Och det finns ingen väg tillbaka. Överflödet har sköljt bort förtrollningen.

Om inte… Om inte julstämningen kan återskapas inifrån.

Kyrkans största högtider föregås alltid av förberedelsetider, perioder av återhållsamhet och reflektion. Jag tänker att nyckeln till julstämningen kan ligga där, i förberedelsen. Men hur förbereder man sig?

Givetvis bakar jag lussekatter och pepparkakor med barnen, låter dem välja ut julklappar åt varandra och under stort hemlighetsmakeri packa in och gömma undan dem tills det blir dags att lägga dem under granen. Genom att ingjuta julstämning i mina barn får jag i alla fall ett slags metajulstämning.

Men hur förbereder jag mig för egen del? Vad ägnar jag mitt advent åt?

Jag prövar något jag aldrig prövat förut. Jag läser julevangeliet redan långt före jul, funderar på det som står där, om barnet som föddes, om herdarna och änglasången. Jag lyssnar på Bachs Juloratorium, åtminstone någon av delarna. ”Bered dig, o Sion, med kärlekens längtan” sjunger altsolisten i första kantaten. ”Hur ska mitt hjärtas längtan rätt välkomna dig?” svarar kören. Jag tänker på hur den jublande musiken skrivits av en man som miste de allra flesta av sina barn medan de ännu var mycket små, hur han måste ha vetat något om den stora glädje som änglarna bar bud om. Jag läser, om och om igen, kyrkofadern Hieronymus fiktiva samtal med Jesusbarnet. Hieronymus vill så gärna ge barnet en gåva, men när han erbjuder honom alla sina pengar, svarar Jesusbarnet: ”Käre Hieronymus, eftersom du är så frikostig, så skall jag säga vad du skall ge mig: Ge mig dina synder, ditt dåliga samvete och din fördömelse.”

Jag tittar på en återgivning av Rembrandts allra sista målning, den som föreställer Simeon i templet med Jesusbarnet i sina armar, precis då när den gamle mannen utbrister: ”Herre, nu låter du din tjänare fara hädan, i frid, efter ditt ord. Ty mina ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett till att skådas av alla folk.” Om man behövde en definition på Bachs ”kärlekens längtan” finns den hos Simeon. Och sedan måste jag förstås lyssna mig igenom så många Nunc Dimittis jag hinner: Thomas Tallis, Palestrina, Henry Purcell, Gustav Holst, Sergej Rachmaninov, Arvo Pärt – och då har jag väl ändå bara börjat.

Så märker jag att en annan sorts julstämning börjar infinna sig.