Israelhat med lång historia

Han går grundligt tillväga och ägnar stor uppmärksamhet redan åt tiden före Israels tillkomst, inte minst åt hur socialisterna i det tsaristiska Ryssland och bolsjevikerna i det unga Sovjetunionen ställde sig till sionismen, idén att judarna skulle äga ett territorium.

Staten Israel kunde bildas 1948 eftersom inget veto stoppade FN:s beslut om att så borde ske. Egentligen var det väldigt överraskande när Sovjetunionens FN-ambassadör Andrej Gromyko i maj 1947 tillkännagav att man inte kunde neka judarna rätten till ett nationellt hem. Lenin hade ansett det antiprogressivt att bevara judisk identitet. Även många ryska judar, vilka uppfattade shtetln som primitiv och bakåtsträvande, menade att judarna borde assimileras i den socialistiska staten och inte behövde drömma om ett eget land. I Sovjetunionen blev snart medlemmar av den judiska sektionen i kommunistpartiet drivande i repressionen mot sionister. De första arresteringarna ägde rum 1920. Redan dessförinnan hade hebreiska skolor stängts och tidningar på hebreiska tvingats byta språk. År 1924 tog Moskva initiativ till bildandet av ett kommunistparti för både araber och judar i det brittiska mandatet Palestina. Men Stalin verkade snart för en arabisering av partiet, och kommunister på olika håll i världen kunde uttala sitt stöd för ”en enad arbetar- och bonderepublik från Marocko till Syrien”.

Shindler resonerar om Gromykos och Sovjetunionens bevekelsegrunder i maj 1947. Delvis handlade det, tror han, om att Sovjetunionen inte ville framstå som kallsinnigt inför judarnas öde under Hitlertiden. Men främst berodde det på att man ville få britterna att lämna Mellanöstern. Gärna så skyndsamt som möjligt. Vilket också skedde.

Många judar hade tidigt vänt sig till en sekulär socialism, lockade av dess påstådda modernitet och internationalism. Sionismen hade haft svårt att vinna anhängare. Vid ingången till 1940-talet ändrades dessa mönster under trycket av historisk erfarenhet. Molotov–Ribbentrop-pakten 1939 hade inneburit en svår prövning för judiska socialister. Sovjetunionens agerande förskräckte. Stalin hjälpte ju Hitler att tåga in i Polen, varpå landets tre miljoner judar försattes i livsfara. En hamn nära Murmansk ställdes prompt till tyskarnas förfogande. Bolsjojteatern började plötsligt uppföra Wagner. Ur den sovjetiska pressen försvann uttryck som ”fascistiska hyenor”. I både medier och diplomati blev tyskarnas behandling av judar en icke-fråga. Judar kunde rentav bli utlämnade till Tyskland, så en kommunist som Margarete Buber-Neuman, som togs från ett läger i Gulag, lämnades till Gestapo i Brest-Litovsk och fördes till Ravensbrück. När Sovjetunionen efter Frankrikes fall skyndade sig att ockupera de baltiska staterna, Bessarabien och norra Bukovina gjorde man på samma sätt som man tidigare hade gjort i den del av Polen som tillhörde ens paktrov. Man deporterade samhällseliterna till Gulag, inklusive företrädare för judiska och sionistiska organisationer.

Mot slutet av 1940-talet stärktes föreställningen om sionismens riktighet ytterligare hos judar i gemen i och med en av Stalin inspirerad våg av judeförföljelser. Shindler kartlägger förföljelsernas kronologi och logik. Vid skådeprocessen mot utrikesminister László Rajk i Budapest 1949 uppträdde för första gången tankefiguren att sionismen var USA-imperialismens agent. Vid skådeprocessen mot partisekreteraren Rudolf Slánský i Prag 1951–1953 återkom denna tankefigur, nu uppskruvad till att sionismen styrde USA-imperialismen. Slánský och hans medåtalade, 11 av 14 var judar, ska bara till namnet ha varit kommunister; i verkligheten var de sionister som förde kapital och förmåner till Israel. I december 1952 deklarerade Stalin i centralkommitténs presidium ”att varje jude är en potentiell spion för USA”. Snart anklagades en krets framstående läkare, där flertalet var judar, för att ha försökt förgifta Stalin. Arresteringar av judar följde, och läger inrättades i Centralasien för att kunna ta hand om massdeporterade judar. Stalin dog i mars 1953; en månad senare tillkännagav Pravda att någon läkarkonspiration aldrig hade existerat.

Efter grundandet av Israel hade landet försökt att förhålla sig neutralt i stormaktskraftmätningen. Men omständigheter drev staten allt närmare väst, inte minst sedan Gamal Abdel Nasser 1954 hade gripit makten i Egypten och strax fått stöd från Moskva för en arabnationalistisk politik. Till israelernas oro bidrog förstås den omständigheten att Nasser i sin säkerhetstjänst samlade på före detta SS-män, som Bernhard Bender, Joachim Daümling, Friedrich Karl Weseman, Alois Mosler och Joachim Gleim. Den situation som uppstod uppmuntrade till nytolkningar. Allt fler inom vänstern, framför allt inom den så kallade nya vänstern, kom under decenniet som följde att tolka situationen i Palestina utifrån en antikolonialistisk eller antiimperialistisk matris. Judarnas närvaro i Israel liknades vid fransmännens närvaro i Algeriet. Perspektivet vann föga förvånande stöd i arabvärlden. Algeriets upprorsledare Ben Bella menade att också Palestina borde befrias från ”främlingar”, och utrikesministern i hans regering förkunnade att ”Israel måste likvideras som nation”. Också Nasser utpekade Israels själva existens som problemet i bestämd form singular i Mellanöstern.

I och med sexdagarskriget 1967 tog nytolkningen definitivt över inom vänstern. Stridbar blev en generation som inte hade deltagit i kriget mot nazismen och inte hade bevittnat omständigheterna kring staten Israels tillkomst. Det franska kommunistorganet L’Humanité kunde nu jämföra Israel med Tredje riket och palestiniernas kamp med vietnamesernas, och från Kuba konstaterades frankt att ”Israel är yankee-imperialismens spjutspets”. En kommunistisk veteran som Isaac Deutscher (själv jude) kunde elda på ungdomarna genom att kalla israelerna för ”neokolonialismens skyddslingar” och Moshe Dayan för ”ett slags Mellanösterns general Ky”. Samtidigt gjorde sig den nya vänstern blind för repression mot judar i arabländer. Mellan 1950 och 1970 hade arabnationalismen drivit 220 000 judar att lämna Nordafrika. I samband med sexdagarskriget företogs massarresteringar av judar i Egypten, stormades synagogor i Algeriet och tvingades judar att hoppa från tak och balkonger under upplopp i Libyen. Från Aden evakuerades hela den judiska befolkningen, vilken hade funnits på platsen i 2 000 år.

Våld riktat mot israeler kunde däremot vinna uppmärksamhet och inte sällan få stöd, även om det vände sig mot civila och bedrevs utanför Israel. Ibland tog sig detta stöd extrema uttryck, som när Ulrike Meinhof efter palestinska Svarta septembers attentat i OS-byn i München 1972 beskrev de döda israelerna som ”sionistsoldater maskerade till idrottsmän”. Shindler dokumenterar mer och mindre radikala opinionsyttringar outtröttligt och intresserar sig inte minst för debatten i Storbritannien.

Han citerar en gammelkommunist som Rajani Palme Dutt, vilken beskrev judarna i Palestina som ”vita bosättare”, och han refererar till Londons tidigare borgmästare Ken Livingstone, som blev en brobyggare mellan den nya vänstern och Labour. Livingstones tidning Labour Herald kunde exempelvis med gillande återge karikatyrer av Menachem Begin i nazistuniform omgiven av dödskallar. Tidningen trycktes för övrigt på en tryckpress ägd av Worker’s Revolutionary Party, som också gav ut en egen tidning, som var finansierad av Libyens diktator Moammar Khadaffi och som gick ännu längre än Labour Herald i sina anklagelser mot Israel.

Det smärtsammaste ögonblicket i processen mot en allt starkare delegitimering av Israel var, enligt Shindler, sabotaget mot Osloöverenskommelsen. Han åberopar en opinionsundersökning genomförd på Västbanken och i Gaza 1995, vilken gav starkt stöd till handslaget mellan Yassir Arafat och Yitzhak Rabin. 71 procent av palestinierna var för Oslo; bara 14 procent stödde Hamas. Socialt framträdde likaledes ett tydligt mönster. Arbetarklassen var för en normalisering med Israel och applåderade Oslo; de intellektuella var emot. Omvärlden lyssnade dessvärre inte på den palestinska arbetarklassen utan på de intellektuella. I västmedier, framför allt i Guardian, kunde Edward Said ägna sig åt krypskytte mot överenskommelsen. Han såg den som palestiniernas Versailles, deklarerade att fred med en stat som Israel aldrig kunde vara annat än en illusion och förkunnade att Oslo skulle innebära att palestinierna anslöt sig till en globalisering i amerikansk stil med marknaden som kung (vilket för övrigt kanske var just det som arbetarklassen på Västbanken och i Gaza längtade efter). Dylika ställningstaganden av intellektuella utgjorde en retorisk fond till de självmordsbombningar som Hamas företog i Afula, Hadera, Ramla, Jerusalem och Tel Aviv. Problemformuleringsprivilegiet gled fredsvännerna ur händerna både bland palestinierna och i Israel.

Den nattsvarta slutbilden i Shindlers framställning kommer från Durbankonferensen 2001, genomförd sedan al-Aqsa-intifadan har brutit ut och grusat det sista hoppet om Osloöverenskommelsen. Konferensen är ordnad av FN:s råd för mänskliga rättigheter, som i realiteten mestadels har varit ett organ för stater som terroriserar sina egna befolkningar. I utställningshallen saluförs utgåvor av det beryktade falsifikatet Sions vises protokoll, sida vid sida med montrar för Amnesty International och Human Right Watch. Inne på konferensen drivs med intensitet tanken på en bojkott av Israel, som tidigare av Sydafrika. Många inlägg låter som ekon av det språkbruk som hade lagts fast vid den planeringskonferens som signifikativt nog hade ägt rum i Teheran, alltså ett språkbruk dominerat av ord som ”etnisk rensning”, ”apartheidstat”, ”folkmord”, ”rasism” och så vidare. Här möter kort sagt en värld där det extrema har kommit att betraktas som normalt och det normala som extremt.

För den som vill lära mer om hur vi kunde hamna i ett så bisarrt och skrämmande rum är Colin Shindlers bok, med sin kompakta empiri och sina stillsamt argumenterande slutsatser, oumbärlig.