Krigiska dygder

Den första utmålas i svartvita tablåer med nazisterna som självklara skurkar och de allierade som hjältar. Moralen och intrigerna är entydiga, inga mellanpositioner, gott ställs mot ont. Tydligheten invaggar oss i trygghet. Ingen tvekan om vad som är rätt och fel. Romartiden å sin sida omhuldas i allt från film och historietidskrifter till Tik-Tok. Trenden är tillika global. Men medan vi fortfarande lever i skuggan av andra världskriget är det tidsmässiga och mentala avståndet stort till Romarrikets glansdagar. Dessutom saknar perioden tydliga svartvita schabloner. En angelägen fråga är alltså varför den upplevs som angelägen idag.

Och varför är speciellt män intresserade? Vilka känslor väcker egentligen romarna? Tänkbart är förstås att vi ser paralleller med vår egen tid eftersom Rom ofta symboliserar civilisationens vagga, och dess nedgång och fall synliggör en utveckling som även anses hota vår kultur.

Det mesta tyder emellertid på att dagens entusiasm beror på att perioden uppfattas som en tid då en man var en man. Roms krigiska och militaristiska traditioner, imperiets själva fundament, fascinerar och är sinnebild för manlighet, tapperhet och kampen för ära – dygder som står högt i kurs, åtminstone i vissa kretsar. Även Napoleon och Mussolini såg förebilder i romartiden.

Disciplin och lydnad är den romerske soldatens egenskaper, lika viktiga som lojalitet till nedärvda seder och en väsentlig förklaring till att imperiet kunde erövra världen. Gallerna kan ha varit fler, germanerna längre, spanjorerna fysiskt starkare, afrikanerna mer övade i förräderiets konst och grekerna mer snillrika. Men bara de romerska legionärerna hade disciplina romana. De angrep inte i lösa formationer eller skanderande och bultande med sina vapen på sköldarna såsom barbarerna utan rörde sig långsamt och säkert mot motståndarna, tysta i täta led. Först när fienden var inom räckhåll bröt soldaterna tystnaden med ett stort krigsvrål och slungade iväg sina spjut. En sådan självkontroll saknade motstycke och krävde år av träning.

Även de mytologiserade gladiatorerna som slogs mot varandra eller mot vilda djur i underhållningssyfte utgör för många idag en symbol för djärvhet och manlighet. Varje romersk stad med anspråk på status och aktning skulle ha en amfiteater, en arena för gladiatorerna. Och publiken var kräsen. Ju mindre skådespelen iscensattes desto attraktivare. Rena avrättningar rankades lägst eftersom de sällan ledde till överraskningar. Visst ansågs det spännande att se lejon eller björnar sluka en fånge i kedjor. Men krigare som kämpade på liv och död mot varandra var populärare. Inget erbjöd mer drama, inget upplevdes som mer spännande. Strider mellan vältränade och skickliga gladiatorer hänförde åskådarna och fascinerar till synes fortfarande. Filmen Gladiator från millennieskiftet har kultstatus.

Numera förknippas romartiden knappast med dödliga sporter. Gladiatorer liksom disciplinerade legionärer och en krigisk kultur tillhör det förflutna, representerar urgamla eller snarare urmodiga maskulinitetsideal i en tid då militär kompetens värderades högt. Men idealen är uppenbarligen fortfarande aktuella, i alla fall i några sammanhang.

Dagens vurm för romartiden finns självklart i ögonvrån vid läsningen av Tom Hollands senaste bok Pax. War and Peace in Rome’s Golden Age. Förvisso berör han egentligen inte sin egen samtids hänförelse för antikens Rom. Epokens militaristiska kultur, krigskonst och passion för gladiatorspel får dock stort utrymme.

Den 70-åriga kronologin inramas av två kejsare. Historien börjar med Neros självmord år 68 och slutar med Hadrianus död år 138. Det är en period när Roms makt stod i zenit och imperiet var som störst. Den multietniska staten sträckte sig från norra England till Afrikas öknar, från Syrien till Spanien. Medelhavet kunde uppfattas som en romersk insjö, och med sina omkring en miljon invånare var Rom den största staden världen någonsin skådat.

Bokens första hälft ägnas åt året 69 då fyra kejsarna i rask följd avlöste varandra. Imperiet eller rättare sagt Rom var en arena för intriger, allianser och maktspel på hög nivå. Ständiga motsättningar och stridigheter mellan senatorer, kejsare och arméer. Konspirationsteorier härjade fritt och syresattes ständigt. Statistiken talar ett tydligt språk: Romarriket hade totalt 70 kejsare, men bara 20 tycks ha dött naturligt. Mellan 27 och 35 mördades eller avled i fängelse, nio dog i strid och fem i självmord.

Pax är den sista delen i en trilogi där första (Rubicon) handlar om Julius Caesar och hans tid, den andra (Dynasty) om kejsar Augustus och en rad härskare som följde. Holland är alltså väl förtrogen med perioden. Berättarskickligt, medryckande och perspektivrikt visar han att Romarriket inte bara var överlägset och speciellt på grund av sina arméer utan också för sina intellektuella framgångar, som latinet och romersk lag. Även på andra fält var imperiet innovativt.

Romarna anlade vägar för att underlätta handel, postdistribution och militära förflyttningar. Hygieniskt tänkande vägledde planeringen av Rom och innebar en standard utan motsvarigheter: vattenledningar, avloppshantering, akvedukter, romerska bad och påkostad arkitektur. Det var även då Colosseum byggdes, ungefär samtidigt som Vesuvius glödheta aska förstörde Pompeji.

Romarriket var ett strikt hierarkiskt samhälle, och slavar spelade en central roll i ekonomin. Men till skillnad från det nordamerikanska slaveriet längre fram var det romerska inte baserat på rasism och innebar även vissa möjligheter till socialt avancemang.

Holland skriver i den populärhistoriska genren som är mer berättande än utforskande och ofta saknar tesdrivande resonemang. Olika infallsvinklar och synsätt ställs sällan mot varandra. I regel blir resultatet sammanhängande och helgjutna berättelser utan för många hinder längs vägen. Det är emellertid med reflextioner kring problem och tolkningar som intressanta aspekter på det förflutna synliggörs. En epok som den romerska med en rikt flödande mytbildning kräver vanligtvis också kritiska analytiska infallsvinklar.

De 70 åren i bokens fokus karakteriseras som titeln antyder av fred. Men beteckningen är problematisk. Dels byggde imperiets fundament på år av erövringskrig, blodspillan och våld. Dels uteslöt den så kallade frånvaron av krig knappast våldsanvändning mot exempelvis germaner och judar. Våldet rättfärdigades med att krig var nödvändigt för att skapa fred för de erövrade folken, en argumentation gångbar även idag. Fred på Roms villkor innebar alltså brutalt och skoningslöst våld, inte minst i rikets utkanter. Den hyllade pax romana kan på det sättet mer ses som en ideologisk legitimering av imperiets krigiska politik än som beskrivning av verkligheten.

Idag betraktas fredstid som ett naturligt tillstånd och krig som en avvikelse, även om man med två stora blodiga konflikter i blickfältet börjar tvivla. Romarna tolkade däremot fred som resultatet av krig, det ena lika naturligt som det andra. Fredstid kunde till och med uppfattas som negativt eftersom den innebar att krigiska dygder nedprioriterades. I det sammanhanget sågs gladiatorspelen som ett motgift till uppmjukningen av medborgarnas stridsmoral, en påminnelse om blodet som byggde imperiet. Samtidigt vittnar spelen om en syn på våld och människoliv fjärran från vår tids föreställningsvärld. Åtminstone vill vi gärna tro det.

Diskussionen rörande synen på fred i Rom illustrerar Hollands uttalade ambition att begripliggöra romarna på deras egna premisser. Målsättningen delar han med många andra historiker som strävar efter att göra sina studieobjekt rättvisa, väl medvetna om att nuet styr blicken i backspegeln. Med facit i hand är det alltid svårt att förutsättningslöst göra det förflutna förståeligt.

Romartiden är självklart intressant i sig även om den idag till dels handlar om att söka förebilder och ideal. Den är även angelägen för att begripliggöra var vi står nu, det vill säga för att identifiera eventuella embryon till vår eller trådar som går genom historien. Holland berättar redan inledningsvis om konflikten mellan judarna och Rom, vilket möjligen tyder på att han där ser ett frö till dagens problem i Mellanöstern. För judarna är kampen mot Rom central för att försvara sin kulturella identitet. Efter uppror och nederlaget mot Romarriket återuppbyggs Jerusalem som en romersk stad, templet ersätts med en hednisk helgedom och namnet på judarnas hemland Judéen ändras till Palestina.

Perioden Holland skriver om är en tid när Rom betraktade sig som oövervinneligt, en dåtida supermakt. Även fiender ansåg att imperiet var omöjligt att besegra. Men som historien så tydligt visar har den typen av verklighetsuppfattningar ett bäst före-datum.

PAX: WAR AND PEACE IN ROME’S GOLDEN AGE

TOM HOLLAND (Abacus Books 2023)