Moral före majoritet

På de föregående sidorna har Gabriel då lagt en solid grund, angett en rad goda skäl för att engagera sig i saken, och det på ett öppet prövande, genomtänkt och på det stora hela klargörande sätt. Inte minst de konkreta exemplen på fördärvliga skevheter och missförhållanden i vår värld som han ger – samtidigt som han avslöjar några av de stora illusionerna och självbedrägerierna i nu gällande version av moderniteten, på både samhälls- och individnivå – ja, inte minst dessa exemplifierade fördärvligheter, gör denna uppfordrande skrift angelägen. Gabriel vill nämligen inget mindre än att bringa ordning i den stora oredan – i grunden den rådande ”värdekrisen”, allt elände som har följt i postmodernismens spår; för detta syfte var han en av grundarna av den filosofiska rörelsen New Realism för några år sedan; själv ger han ett både sympatiskt och synnerligen förnuftigt intryck.

I sin nya bok skärskådar han några av de villfarelser, bländverk och luftslott som numera ser ut att få oss att systematiskt såga av de grenar vi sitter på. Med rådande pandemi som aktuell, ständigt återkommande, referenspunkt.

Gabriel är alls inte någon undergångsprofet. Snarare ser han möjligheterna, de framkomliga vägarna; ofta de rätta vägarna, som det ter sig. Moralischer Fortschritt in dunklen Zeiten är något av en ögonöppnare. Gabriel hör till dem som ser coronapandemin som just en sådan, dessutom. Bland annat i så måtto att det nu är ännu tydligare än före covid-19 att ”mänskligheten är en global ödesgemenskap”, som han formulerar det.

Gabriel vill skänka oss en filosofisk besticklåda för att vi ska kunna skapa reda i ’vår tids farliga kaos’ och lösa moraliska problem med den.

Det här är uppfriskande läsning. Boken torde också kunna inge hopp – till alla som misströstar i virushotets, klimatlarmens och tech-skräckskildringarnas tid. Slutklämmen får antagligen många att ducka – under det ansvar det pekar på – men den är framför allt upplivande: ”Det hänger på oss. Människan är fri.”

I tysk press har Markus Gabriel utnämnts till en av samtidens viktigaste tyska filosofer. Förutom att vara flitig författare hinner han med att vara både professor vid universitetet i Bonn och direktor vid Internationalen Zentrum für Philosophie och Center for Science­ and Thought vid samma lärosäte, och gästspelar dessutom regelbundet vid Sorbonne, och på New School for Social Research i New York. Av hans tidigare titlar är hittills endast ”Varför världen inte finns” från 2013 översatt till svenska.

Enligt undertiteln på hans nya bok – den kom ut under andra halvan av förra året – handlar det här om ”universella värden för 2000-talet”. Gabriel vill skänka oss en filosofisk besticklåda för att vi ska kunna skapa reda i ”vår tids farliga kaos” och lösa moraliska problem med den. Han kallar förresten sitt upplysningsprojekt för en Ny Moralisk Realism.

Också inom etiken är fakta och sanningar viktigare än allsköns åsikter. Ett moraliskt faktum är ett objektivt existerande moraliskt sakförhållande, som fastlägger vilka konkreta handlingar som är påbjudna, tillåtna eller otillåtna, som Markus Gabriel formulerar det. Tre av hans exempel: att man inte ska plåga barn, att man ska skydda miljön, att man ska behandla alla människor likvärdigt.

Postmodernt tänkande ger stort utrymme för godtycke; Gabriel är inte ensam om insikten att det är en av de väsentliga orsakerna till att den moderna demokratiska rättsstaten just nu angrips från flera håll. Demokratin (i sig ett av mänsklighetens främsta moraliska framsteg) är emellertid berättigad till att säkra sitt fortbestånd; den vilar ju på en universell upplyst värdekanon. Inklusive den gyllene grundprincip för en rättsstat som formulerades av Kant: att min frihet tar slut där den andres börjar. (Med denna följer implicit att intrång i andras svängrum måste sanktioneras – vilket i sin tur innebär att demokratins skenbara paradox i själva verket torde vara satt ur spel; detta att en demokrati skulle kunna välja bort sig själv, med hjälp av en kvalificerad majoritet – vilket är en alltför ytlig slutsats, påpekar Gabriel.) Demokratin är rentav moraliskt förpliktad att bedriva aktivt självförsvar. Moral går nämligen före majoritet, enligt en av den moderna demokratins inneboende förhållningsregler. Hört det sägas på senare tid, någon?

Visst är det också en djupgående värdekris som gör att vi sedan decennier, som vi alla vet, arbetar på vår självförstörelse. Koldioxidutsläppen, urskogsskövlingen, plastskräpet, massdjurhållningens förutsättningar och följder, inköpet av en ny smartmobil så ofta man kan och vill – bara som några exempel – bygger i själva verket på systematisk bortträngning av moralens krav; sammantaget företeelser, handlingar och underlåtelser som Gabriel kategoriserar som inget mindre än ”ett radikalt ont”. (Greta Thunbergs namn finns med i hans bok i ett avsnitt om klimathot och klimatkamp.)

Och här kommer så coronan in: virusets framfart i världen har inte endast medfört lidande, död och stora påfrestningar på individer och samhällen. Pandemin har också avslöjat denna värdekris (exempelvis hos oss ”uppenbarat” att svensk äldreomsorg är eftersatt och underfinansierad, något som dock påtalats länge). Och samtidigt – med avseen­de på att merparten medborgare i vår del av världen anpassat sig till införda re­striktioner och råd för att bromsa smittspridningen – visat bland annat att det är möjligt att bedriva moraliskt anspråksfull politik, och detta nästan oberoende av vad det kostar; de beslut som åtskilliga regeringar har fattat för att stävja pandemin ”uppenbarar det moraliska framstegets dynamik”, skriver Gabriel. Det neoliberala postulatet att marknadskrafterna är överordnad princip har, i olika grad och form, tillfälligt satts ur spel. Dessutom visar oss coronakrisen, såsom i en spegel, att de flesta av oss i själva verket vet vad en situation fordrar av oss, moraliskt.

I sin metod liknar Markus Gabriel delvis Descartes och dennes berömda sentens ”Jag tänker, alltså… ”. Bevisföringen är ofta en ren fröjd att ta del av. Ingen metafysisk förvirring, här inte; invändningarna och argumenten mot all sorts värderelativism är frisk luft i samtidens mentala ventilationssystem.

På ett par ställen i denna bok kan Markus Gabriel slira något i ordval/benämningar och resonemang. Det är synd. Till exempel: det är ju detta att något är orätt som är ett moraliskt faktum, och att man ska handla därefter – inte själva handlingen. Jag misstänker att det varit bråttom att få ut boken, medan tid är, innan pandemiviruset är under kontroll; det är en av poängerna här, och därför möjligen begripligt. Ett par avsnitt är lite väl mångordiga och detaljerade, här och där finns lätt störande upprepningar, troligen av tidsskäl också det.

En bästsäljare på hemmaplan har Moralischer Fortschritt in dunklen Zeiten ändå varit. Vältajmad är den ju, inte minst. En av finesserna med boken är de kursiverade och inramade tänkespråk som finns utströdda mellan pärmarna. Som denna: Att man kan ta miste betyder inte att det inte finns någon sanning. Tvärtom! Då man tar miste, misstar man sig på sanningen, varav följer, att denna finns. Utan sanning finns varken fel eller lögner, ideologi, propaganda eller manipulation.

I slutet av boken finns också dryga hundratalet nyckelord ur Gabriels tankegångar och argumentation förtecknade, med sidhänvisningar; en fiffighet som gör det här även till en utmärkt handbok. Bland annat ”altruism”, ”kulturrelativism” (ett av populismens verktyg), ”stereotyper” (som skapas och reproduceras inte minst i identitetstänkande och i sociala medier), och ”värdenihilism” (som Gabriel visar hur den faller på eget grepp) finns med på listan.

Markus Gabriels större ärende är att vår samtid behöver just filosofin, och rentav etisk utbildning/bildning – så att det återigen går att föra seriösa offentliga samtal om hur vår närmaste framtid ska utformas. Det dominerande vetenskaps- och mätfixerade tänkandet har urholkat människors tillit – till vetande, verklighet, sanning och samvete – vilket kan göra folk till lättstyrda nyttiga idioter.

Överskattningen av den ekonomiska vetenskapens förklaringsmodeller är också fatal. Som myten om Homo oeconomicus. Humaniora måste återupprättas, det är av nöden: återfå sin rättmätiga topplacering bland vetenskaper, och så ge oss den nödvändiga helhetssynen tillbaka.

Moraliska framsteg behövs redan i detta nu för att styra in den naturvetenskaplig-teknologiska utvecklingen på rätt spår; den som också kan vara potentiellt farlig (drivkraft: ekonomin, inte minst – där exempelvis uppmärksamhetsalgoritmer på nätet skapat en av de mest ”framgångsrika” affärsmodellerna någonsin, och inte bara det – de påverkar, eller manipulerar, också den allmänna meningen, enligt självgenererandets princip och väl kända teorier.)

I mångas ögon framstår Markus Gabriel naturligtvis som överoptimistisk. Blåögd. Det cyniska ligger ju i tiden, också det; Gabriel resonerar även om detta, och dess orsaker.

För att lösa världens verkliga problem behöver vi samarbeta; Gabriel använder gärna uttrycket Kooperation. Så som skett under pandemin – och som visat hur civilsamhället tillsammans med forskning, politik och näringsliv kunnat samverka i ett krisläge. En ögonöppnare, också det.

Och faktum är att det är moraliskt riktigt att inge hopp.