Naturen som tempel

I ett brev till vännen Gregorius beskriver Basilius till exempel trakterna kring Svarta havet i så lyriska ordalag att historikern Hans von Kampenhausen kallade det ”den första verkligt djupt kända landskapsskildringen som den västerländska världen känner”. Finns det alltså en sorts romantisk känsla för naturen djupt nere i den kristna idétraditionen? Kanske är det så, men då måste det erkännas att den vid det här laget ofta är väl dold.

Det finns tvärtom en lång tradition av att koppla samman den judisk-kristna­ världsbilden – och därmed den västerländska kulturhistorien – med en sorts naturförakt och en fientlig inställning till det blott jordiska. Om det allra mest värdefulla finns i en transcendent verklighet, i ett liv efter detta, måste det väl betyda att just det här livet devalveras! Allra mest uppskruvad blir den här kritiken förstås hos Friedrich Nietzsche, som iscensätter en väldig kamp mellan Dionysios och den korsfäste, mellan dem som svär trohet mot jorden och de religiösa nihilisterna – de andligen sjuka, ressentimentmänniskorna, slavmoralisterna.

”Darwins evolutionsteori har förstås också ett finger med i spelet, eftersom den för många tycktes visa fram en helt annan – och mörkare – bild av naturen.”

Max Weber, sekulariseringsteorins primus motor, talade för sin del om ”avförtrollning” (Entzauberung) som en konsekvens av den protestantiska kristendomstolkningen och som katalysator för moderniteten. Den katolska spiritualiteten tenderar ju att sakralisera materiella ting, inför vilka religiös vördnad är en lämplig hållning. Att bära runt brödet och vinet i procession, till exempel, eller bruket att vallfärda till särskilt heliga platser – för att bara inte tala om relikernas andliga kraft. Till allt detta sa reformatorerna nej. Calvin sägs ha låst kyrkan i Genève på veckodagar: Ingen plats är mer helig än en annan, och man behöver ingen kyrka för att be. En del av intentionen bakom detta var, som Charles Taylor påpekar i sin epokgörande bok A Secular Age, att uppvärdera det vanliga livet, att jämna ut andliga hierarkier. Men det oavsiktliga resultatet var en sekularisering av världen som alltmer kom att framstå som just bara – värld. Att heligheten inte på samma sätt förmedlades genom materiella ting kom i förlängningen att leda till en av­sakralisering av naturen.

Baksidan av denna naturens avförtrollning börjar bli alltmer besvärande i klimatkrisens tid – en avförtrollad natur har vi kunnat behandla lite hur vi vill, utnyttja för våra egna mänskliga syften. Men vilken är egentligen protestantismens roll i detta? Leder den genom sina sekulariserande tendenser till en tondövhet inför naturens mystik? Kanske är det inte så enkelt. Ny historisk forskning tecknar en helt annan bild.

I boken Church in the Wild undersöker kyrkohistorikern Brett Malcolm Grainger­ hur den typen av kristna som vi kanske allra minst förknippar med naturromantik – de väckelsekristna, de evangelikala, de som förväntar sig Jesu snara återkomst – förhåller sig till naturen. Graingers­ forskning är inriktad på den historiska period då dessa rörelser formas och blir till, med rötterna i 1600-talets europeiska pietism och puritanism och med en stark tillväxt och utveckling i Amerika före inbördeskriget. Men det är också tydligt att bokens osynliga kontext är den samtida utvecklingen i USA, där ordet evangelikal nu kommit att bli så förknippat med ett oreserverat stöd för Trump och hans politik att många unga troende inte längre vill kännas vid namnet. Man kan inte undgå att det precis under ytan på den lugnt och metodiskt arbetande historikern jäser en ilska och frustration: Hur kunde det bli såhär?

Frågan är brännande. Donald Trumps ödesdigra klimatpolitik – liksom för den delen Jair Bolsonaros – möjliggörs ju i hög utsträckning av en evangelikal väljarkår. Därför är det angeläget att försöka förstå de evangelikala protestanternas förhållande till naturen. Går det att begripa med de kategorier som Nietzsche eller Weber förser oss med? Svaret är, kort sagt, nej.

Problemet kräver att vi tar ett steg tillbaka. Amerikaner förstår gärna sig själva, precis som svenskar, som ett naturälskande folk. Men varifrån kommer denna känsla för naturen? Tidigare historieskrivning, både i USA och i Europa, har arbetat med en tydlig motsats mellan en teologiskt ortodox kristendom och en ny heterodox naturmystik, och dessutom läst denna motsättning i ljuset av en idé om samhällets moderna sekularisering: I takt med att den traditionella religiösa tillhörigheten för många kommit att förkastas – ett resultat av samhällets sekularisering – har man istället sökt sig till en alternativ andlighet för vilken naturen blivit kyrka och en promenad i skogen gudstjänst. Med andra ord: den naturromantiska rörelsen tjänar som en sorts Ersatzreligion för moderna männi­skor som när allt kommer omkring inte kan leva med den avförtrollning som en genomgående materialistisk värld innebär.

I ett amerikanskt sammanhang står Ralph Waldo Emerson som portalgestalt för denna exodus från ortodox kristendom till heterodox naturpietet. Emerson grundade transcendentalismen i New England, en sorts amerikansk variant av europeisk romantisk filosofi som också tydligt tog avstånd från traditionell religion med sina dogmer och sin unkna trångsynthet. Här finns också Henry David Thoreau, som gick till skogs för att ”leva djupt och suga märgen ur livet”, och John Muir som lämnade den traditionella religionen för att bli ”döpt i Naturens varma hjärta”. Dessa inflytelserika herrar representerar alla en sorts filosofisk amerikansk naturmystik som lämnat den traditionella kristendomen bakom sig. Många som idag säger sig vara ”andliga” men inte ”religiösa” är barn av den här skolan.

Men Grainger köper inte idén om att den amerikanska naturkänslan uppstår som en romantisk reaktion mot den evangelikala väckelsens snäva upptagenhet av själarnas frälsning och skepsis mot naturen som förmedlare av gudomlig närvaro. Han har grävt i arkiven och upptäckt sångböcker, brev, dagböcker, pamfletter och tidningsartiklar som berättar en helt annan historia. Det är historien om hur evangelikala väckelserörelser redan på 1700-talet – långt före Emerson & Co – plockade upp det medeltida bruket av ”naturlig kontemplation” som en väg till en intensivare gemenskap med Gud. Denna praktik handlade om att lära sig läsa naturen som hieroglyf, en text som vittnar om Guds makt, vishet och närvaro. Istället för den typiska bilden av naturfrånvända svärmare framträder en distinkt protestantisk andlighet som uppfattar den skapade naturen som en sorts tempel där Gud låter sig förnimmas!

”Om de evangelikala en gång var naturmystiker – ja, rentav odernitetens ursprungliga naturmystiker – kan de då bli det igen? Och vad skulle det innebära?”

Själva titeln på svenska, Kyrkan i det vilda, anspelar på det märkliga faktum att kristna började samlas till möten i det fria, snarare än i någon för ändamålet rest byggnad. I över 1 000 år hade kristna samlats i sina kyrkor – liturgin var nära kopplad till kyrkorummet. Fransiskus av Assisi fick visserligen på 1200-talet särskild dispens för att predika i det fria, men som regel höll de fromma sig under tak. Detsamma gällde under reformationstiden. Även John Wesley, grundare av metodismen och en av den moderna väckelserörelsens arkitekter, var skeptisk till friluftsmöten. Men när hans egna predikanter förbjöds att predika i de anglikans­ka kyrkorna ändrade han inställning och började själv predika i det fria. I Amerika samlades skaror i skuggan av vad som kallades heliga lunder för att höra evan­geliet, och från 1790 till 1850 gick metodismen från att ha varit en belackad sekt till att vara den nya nationens största kristna samfund. I en sorts rockad av andlig praxis kom metodister och andra evange­likala att förstå naturen som den plats där man kommer Gud närmast – inte kyrkorummet.

Till den naturliga kontemplationen och förståelsen av naturen som tempel uppvisar de tidiga evangelikala i Amerika ett starkt intresse för naturens hälsobringande effekter på kropp och själ, något Grainger beskriver som en holistisk människosyn. Nuförtiden uppfattar vi det som progressivt att man i Japan kan få skogspromenader utskrivna på recept, men redan på 1700- och 1800-talet intresserade sig de väckelsekristna för hälsokällor, elektroterapi och andra naturkurer. Återigen får bilden av de evangelikala som uteslutande intresserade av själens frälsning stå tillbaka för den mycket mer komplexa bild som framträder när Grainger undersöker den så kallade ”levda religionen” bland vanliga troende.

Men när de evangelikala sökte Guds närvaro i naturen var de ute på farlig teologisk mark. De ville inte säga med många av de tyska romantikerna att Gud och naturen var en och samma sak – en panteistisk förståelse. Inte heller ville de med de moderna mekanisterna säga att Gud skapat naturen som en självgående maskin från vilken han sedan dragit sig undan – en deistisk förståelse. Nej, de evangelikala ville varken vara panteis­ter eller deister, men de var övertygade om att Gud var närvarande och verkande i naturen. Grainger visar hur de evange­likala drogs till en så kallad vitalism i sin naturförståelse; de förstod den gudomliga kraften som själva den livsprincip som var verksam i naturen, utan av vara naturen själv. På så sätt försökte de förklara hur Gud kunde verka hälsa genom de mineralrika källorna i Saratoga Springs. Och på samma sätt hade människan nu fått kunskap om elektricitetens mysterium, den märkliga kraft som genomsyrar allt och som rätt förstådd skulle ge tidigare oanade terapeutiska möjligheter. Med andra ord, evangelikala kristna var under den här tiden på jakt efter en metafysik, en teoretisk förklaringsmodell som kunde göra rättvisa både åt deras ortodoxa lära och åt deras erfarenhet av Guds närvaro i naturen.

Graingers historiska forskning ifrågasätter­ den skarpa distinktion mellan traditionell tro och heterodox naturmystik som ofta tagits för given. Denna bodelning – som mycket tidigare forskning sett som en del av hela den protestantiska modernitetens dna – sker i själva verket först mot 1800-talets slut. Det är nu det evangelikala intresset för ”naturens bok” mattas av och den tidigare holistiska männi­skosynen byts ut mot ett snävare fokus på själarnas frälsning. Naturen, skulle man kunna säga, lämnas åt sitt öde.
Varför övergav de evangelikala naturen? Social mobilitet och urbanisering kan förklara en del. Det amerikanska inbördeskriget kommer också i vägen, och i dess kölvatten börjar Wesleys och väckelsens ljusare människosyn kännas något naiv – den naturliga kontemplationen frodas sällan i krigstider. Inom teologin uppstår den nya bibelkritiken, vilket lockar fram en fundamentalistisk motreaktion som betonar Bibelns bokstavliga betydelse framför analogierna, liksom Bibelns absoluta tillräcklighet för liv och lära: Det räcker att läsa som det står: låt de liberala ägna sig åt bibelkritik och naturmystik! Som Grainger uttrycker det, ”[i] skilsmässan mellan fundamentalister och modernister fick de evangelikala vårdnaden om Bibeln, medan de liberala fick vårdnaden om naturens bok”.

Darwins evolutionsteori har förstås också ett finger med i spelet, eftersom den för många tycktes visa fram en helt annan – och mörkare – bild av naturen än en som lämpade sig för kontemplation. Dessutom kom evolutionsteorin att ganska snart göra den vitalism som en del evangelikala dragits till överflödig, samtidigt som de tidigare omhuldade natur­terapierna i ljuset av den moderna medicinens segertåg började framstå som kvacksalveri. New age skulle inte slå igenom förrän om ytterligare ett drygt halvsekel.

Kanske är den här splittringen mellan den evangelikala andligheten och naturen mycket mer signifikant – och mer tragisk – än vi anat. Är det detta ”nej” till en tidigare omfamnad naturpietet som fortfarande präglar delar av den evangelikala rörelsen och som därmed hjälper till att vidmakthålla Trumps och Bolsonaros klimatpolitik? Grainger säger det inte rent ut, men mellan raderna anas en politisk-­teologisk agenda: Om de evangelikala­ en gång var naturmystiker – ja, rentav modernitetens ursprungliga naturmystiker, som samlades under heliga lundar ett sekel innan Thoreau slog sig ner vid Walden Pond – kan de då bli det igen? Och vad skulle det innebära?