Socialism i flera olika länder

Trotskij var jämte Vladimir Lenin portalfiguren under de ryska revolutionerna 1905 och 1917, han var krigskommissarien som skapade och ledde Röda armén under inbördeskriget, han stod under 1920-talet i opposition mot Josef Stalin, förvisades ur Sovjetunionen och slutade sina dagar i Mexiko med en is­hacka i skallen.

I min gröna ungdom var jag nyfiken på den röde Trotskij eftersom han tveklöst var den skickligaste skribenten (och talaren) bland de kommunistiska koryféerna – han ägnade sig dessutom inte enbart åt politiskt testuggande utan hade breda kulturella intressen. Samtidigt hade han fått revolution på hjärnan, vilket framgår av titlarna på några av hans böcker, varav en del kom ut på svenska för ett halvsekel sedan: Litteratur och revolution, Den permanenta revolutionen och Den förrådda revolutionen, samtliga på René Coeckelberghs Partisanförlag.

Vid samma tid kom Isaac Deutschers magnifika Trotskijbiografi i tre delar på svenska på samma förlag: Den väpnade profeten, Trotskij 1879–1921, Den avväpnade profeten, Trotskij 1921–1929 och Den förvisade profeten, Trotskij 1929–1940. (Trotskij hade själv 1930 publicerat My Life.) Därefter har en rad biografier tillkommit av (i alfabetisk ordning) Pierre Broué (översatt till svenska), Joshua Rubenstein, Victor Serge och Natalja Sedova, Robert Service, Geoffrey Swain, Ian Thatcher och Dmitri Volkogonov. Levnadstecknarna har haft radikalt olika inställning till sitt föremål, från Trotskijbeundrarna Deutscher och Broué till Service vars gärning har beskrivits som ett andra Trotskijmord. Även svenskar har porträtterat Trotskij: Lars Svedgård i serien med politikerporträtt och Håkan Blomqvist i Trotskij! Revolutionären mot Stalin (2020).

Självfallet figurerar Trotskij också flitigt i alla de volymer som avhandlar ryska revolutionen med början i hans egen till svenska översatta Ryska revolutionens historia i tre delar från tidigt 1930-tal. Den mest imponerande volym som har kommit för mina ögon är Orlando Figes 900-sidiga A People’s Tragedy. The Russian Revolution 1891–1924. Den senaste varianten är Anthony Beevors Ryssland. Revolution och inbördeskrig 1917-1921.

Man kan fråga sig om det behövs fler Trotskijbiografier. Men ändå: För den som vill få en överblick av Trotskijs liv och leverne är den brittiske historikern Allan Todds nyutkomna Trotsky. The Passionate Revolutionary en bekväm inkörsport eftersom den är dels den senaste i raden, dels ganska koncis (200 sidor).

Låt oss börja från början och med hjälp av Todd (och viss stödlitteratur) summera de viktigaste etapperna längs Trotskijs långa och vindlande revolutionära väg.

Lev Davidovitj Bronstein föddes 1879 i en judisk familj på en gård i Cherson-­provinsen i södra Ukraina. Under skoltiden i Odessa utmärkte han sig som en lysande elev. Under fortsatta studier i Nikolajev (Mykolajiv) började han reagera mot samhällets orättvisor. Han drogs in i en revolutionär grupp, identifierade sig med de populistiska narodnikerna och kritiserade marxismen. Han hade, kan man tycka, en poäng när han karakteriserade marxismen som ”torr som damm” och med en syn på människan som lekboll för anonyma produktivkrafter.

I de revolutionära kretsarna omvändes han emellertid, inte minst av en Aleksandra Sokolovskaja, till marxismen. Han arresterades 1898 och hamnade för en tid i fängelse i Odessa där en av vakterna hette Trotskij. Den unge Lev gifte sig med Aleksandra och de båda förvisades till Sibirien. Hösten 1902 lyckades Lev rymma, liksom en gång Gustav Vasa gömd i ett hölass, och fick ett förfalskat pass utfärdat i namnet Lev Trotskij. Han hamnade i London och knackade på Lenins – eller, som Deutscher uttrycker saken, historiens­ dörr. Under en föreläsningsturné till Paris träffade han Natalja Sedova som blev hans andra hustru. Aleksandra blev kvar i exilen i många år.

Trotskij tog strid med Lenin och hans argumentation framstår i historiens ljus som profetisk. I citat från Deutscher:

”Detta, skrev Trotskij, var teorier för en ’ortodox teokrati’ och Lenins organisationsplan passade för ett parti som tänkte ’ersätta arbetarklasserna med sig självt’, handla som ombud i deras namn och för deras räkning, vad än arbetarna tänkte och kände. […] ’Lenins metoder leder till följande: partiorganisationen (den politiska partimaskinen) ersätter först partiet som helhet, därefter ersätter centralkommittén organisationen, slutligen ersätter en enda ’diktator’ centralkommittén […]”

Trotskij var vid denna tid en mensjevik, alltså reformistiskt lagd, och inte en revolutionär bolsjevik. När den första ryska revolutionen bröt ut 1905 var han emellertid först av exilkommunisterna på plats i Petrograd. Han blev den ledande gestalten i denna revolution och när den misslyckats blev han deporterad till Sibirien på nytt och på livstid.

Men Trotskij stannade inte där man satte honom. Snart hade han flytt igen och tillbringade sju år i exil i Wien. Han arbetade som krigskorrespondent på Balkan och förutsåg vilken smäll denna krutdurk skulle förorsaka. Han försökte ihärdigt överbrygga klyftan mellan mensjeviker och bolsjeviker. När världskriget bröt ut flydde han från Österrike till Schweiz och fortsatte till Paris. Även där var han oönskad eftersom Ryssland och Frankrike var allierade och i januari 1917 begav han sig till USA. Vistelsen där blev kort.

I februari 1917 utbröt ryska revolutionen. Trotskij tog första bästa norska och danska båtar till Finland. Strax befann han sig i händelsernas centrum. Han var fortfarande oenig med Lenin och ville först inte se ett rent bolsjevikuppror. Inte desto mindre blev han upprorets främsta talesman och brännmärkte mensjeviker och socialistrevolutionärer till höger som ynkliga och bankrutta individer på väg till historiens sophög.

Efter oktoberrevolutionen blev Trotskij motvilligt utrikeskommissarie. Efter fredstraktaten med Tyskland i Brest-Litovsk blev han krigskommissarie, byggde upp Röda armén och tillbringade drygt två år på ett pansartåg som stånkade kors och tvärs mellan inbördeskrigets alla frontavsnitt. Han visade sig då ha mycket hårda nypor.

När inbördeskriget var över satt bolsjevikregeringen, mycket tack vare Trotskij, säkert i sadeln, men upproren i övriga Europa hade misslyckats. Trotskij befann sig på höjden av sin bana men eftersom han ansåg att Ryssland var alltför efterblivet för att utveckla ett socialistiskt samhälle på egen hand och måste få hjälp av revolutioner i de mer utvecklade kapitalistiska länderna – den permanenta revolutionen – befann han sig på ett sluttande plan.

1920-talets fraktionsstrider och positionsförflyttningar är inte så enkla – eller roliga – att sammanfatta. Lenin kompromissade 1921 med marknadskrafterna under den nya ekonomiska politiken (NEP). Trotskij stod för en vänsterlinje och förespråkade gradvis övergång till planhushållning. Stalin, Grigorij Zinovjev och Lev Kamenev (Trotskijs svåger) stod för en mittenlinje och Nikolaj Bucharin för en högerlinje.

1926 bildade Trotskij, Zinovjev och Kamenev en vänsterallians och krävde ökad partidemokrati. Trotskij fruktade en reaktion liknande den under frans­ka revolutionen – thermidor – och fortsatte predika om den permanenta revolutionen medan Stalin lanserade visionen om socialism i ett land. Trotskij beskrev Stalin som revolutionens dödgrävare och varnade för att den byråkratiska utvecklingen skulle leda till enmansvälde. När Stalin 1928 bytte fot och slog in på en brutal planhushållningslinje befann sig Trotskij återigen i exil i Sibirien. Året därpå utvisades han till Turkiet.

Under 1930-talet efterlyste Trotskij en enad socialistisk front mot fascism och nazism och varnade åren före 1933 för att ett nazistiskt maktövertagande i Tyskland måste leda till krig med Sovjetunio­nen; hans skriverier i ämnet finns samlade av den belgiske trotskisten Ernest Mandel i The Struggle Against Fascism in Germany. Stalin å sin sida manade världens kommunister att bekämpa socialdemokrater (”socialfascister”) och andra vänstergrupperingar och gjorde slutlig bankrutt genom att sluta en pakt med Hitler.

Den bild av Sovjetunionen som Trotskij skisserade i mitten av 1930-talet minner om hans ungdoms syn på marxismen. I Den förrådda revolutionen skriver han:

Trots att marxismen formellt är en statsdoktrin i Sovjetunionen har det under de senaste tolv våren inte framkommit ett enda marxistiskt forskningsresultat – i ekonomi, sociologi, historia eller filosofi – som förtjänar uppmärksamhet eller översättning till främmande språk. De marxistiska arbetena går inte utanför gränsen för skolastiska sammanfattningar, som för fram samma gamla idéer om och om igen, godtagna i förväg, och blandar till samma gamla citat i enlighet med den rådande administrativa konjunkturens krav.

Trotskij var inte välkommen någonstans. Han flyttade från Turkiet till Frankrike (1933–35), vidare till Norge (1935–36) och slutligen till Mexiko (1937–40), ständigt med Stalins agenter och lokala poliser i hälarna. En stor del av hans energi gick under dessa år åt till att bygga upp en ny socialistisk international, Fjärde internationalen. I Mexiko avlossade Stalins hejdukar omkring 200 skott mot honom utan att träffa. Slutligen lyckades en agent nästla sig in i hans hem och slå ihjäl honom. Han var då sist i raden av de gamla revolutionärerna att likvideras av Stalin.

Det heter att revolutionen äter sina barn. Ryska revolutionen åt onekligen inte bara Trotskij och hans kamrater utan också hans barn. Hans två döttrar med första hustrun och hans två söner med andra hustrun var alla döda i slutet av 1930-talet genom sjukdomar och umbäranden, avrättning och förgiftning.

Mången bedömare har förundrats över att den bondsluge Stalin så lätt kunde manövrera ut den blixtrande intelligente Trotskij. Det finns flera förklaringar: Trotskij hade före 1917 inte framträtt som bolsjevik och ofta legat i fejd med den efter sin död 1924 balsamerade och kanoniserade Lenin. Han var inte intresserad av att klia partikamrater på ryggen utan var tvärtom otålig och arrogant och kom på kant med andra bolsjevik­ledare. Han höll sig för god för att på allvar ta upp kampen mot Stalin, som han föraktade och underskattade. Han tycks ha saknat viljan att bli statsman eftersom han var fullblodsrevolutionär. Han trodde som sagt inte på ”socialism i ett land”, men var inte beredd att utlösa en strid som kunde hota Sovjetunionens existens. Det finns säkert fler och mer sofistikerade förklaringar.

Trotskij var alltså jämte Lenin den främsta urkraften i ryska revolutionen – det är en sanning som Stalin och hans hantlangare inte lyckades borttränga trots årtionden av likvideringar och ett frenetiskt klippande och klistrande i historie- och uppslagsböcker. Det har sagts att Trotskij vid rodret i Ryssland hade kunnat bli farligare än Stalin. Men genom att han förlorade maktkampen mot denne blev han i det långa loppet på sätt och vis vinnare i och med att han inte kunde hållas ansvarig för utvecklingen av det byråkratiska och brutala missfoster som 50 år efter hans död hamnade på historiens sophög.

Todds bok ger en ganska sympatisk bild av Trotskij utan att vara propagandistisk. Den inleds med stödinformation om ryska namn, rysk tideräkning, Trotskijs familjeträd och de viktigaste aktörerna. Det hade därutöver behövts ett förkortnings­register eftersom Todd ofta använder förkortningar av ryska organisationer. Den som föredrar en svenskspråkig introduktion kan välja Håkan Blomqvists tidigare nämnda kortbiografi, men får då en på det hela taget trotskistisk framställning utan källhänvisningar.

Todd sammanfattar i ett kort slutkapitel Trotskijs arv. Trotskij hade rätt i att ett försök att utveckla socialism i ett enskilt och efterblivet land var dömt att misslyckas. Hans profetior om byråkratisk degenerering och enmansvälde i Ryssland och de katastrofer fascismen skulle utlösa besannades. Hans Fjärde international lever vidare, om än som ett marginellt fenomen. Man frestas tillägga att hans visioner om permanent revolution, om kommunism förenlig med demokrati och om effektiv planhushållning samtliga var rena luftslott.

Kommunister har aldrig kommit till makten i utvecklade kapitalistiska samhällen, deras styre har alltid inneburit diktatur, deras planhushållning har med nödvändighet medfört en skenande byråkrati oförmögen att förse folk med elementära konsumtionsvaror. Inte desto mind­re kan trotskistiska och liknande profetior tjäna som tankeställare i en tid när den politiska utvecklingen i kapitalismens hjärtland hotar att spåra ur