Solsken efter regn

Den amerikanska psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison har skrivit en ny biografi över den stackars Lowell, som i Ian Hamiltons tidigare levnadsteckning från 1982 blev utsatt för ett karaktärsmord som i USA tydligen har haft den effekten att Lowells rykte som människa och även som poet har lidit långvarig skada.

Under ett par decennier, från 1950-talet fram till slutet av 1970-talet, framstod Robert Lowell som en av den nordamerikanska poesins mest lysande stjärnor, och han var på den tiden alldeles avgjort mer känd och mer allmänt respekterad än exempelvis Elizabeth Bishop, John Berryman, Delmore Schwartz eller Sylvia Plath. Men med berömmelse förhåller det sig ju så, som Emily Dickinson har påpekat i en ofta citerad dikt, att den likt ett bi inte bara har en sång och ett sting utan att den också har vingar och kan flyga i olika riktningar – och rentav försvinna bortom både åsyn och hörhåll.

Redfield Jamisons bok är ett veritabelt försök till äreräddning av Lowell, men att Hamiltons biografi skulle ha förstört Lowells förut så goda rykte är en synpunkt som man nog bör ta med en nypa salt. Kan en enstaka biografi verkligen åstadkomma så mycket skada? Visst måste det väl ändå ha betytt mer att den amerikanska poesin på 1970-talet började vända sig bort från den självbiografiska och personligt bekännande inriktning som dessförinnan dominerat under efterkrigstiden – och som väl framförallt Lowell och Plath varit portalfigurer för. Man kan läsa John Ashberys Self Portrait in a Convex Mirror (1975) som en sorts uppgörelse med hans egofixerade föregångare inom amerikansk lyrik. Hos Ashbery finns inga bekännelser att hämta. Hans jag är inte självbiografiskt utan ett medvetande i största allmänhet. Förmodligen blev den tidigare amerikanska efterkrigspoesin en smula omodern för att just det egna jaget och det egna livsödet betonades så emfatiskt. Efteråt kom en poesi som var mera cool, kan man nog dra till med, skriven av poeter som inte har framstått som hemsökta av nervsammanbrott, alkoholism eller en benägenhet att begå självmord.

Robert Lowell hör alltså till den stora generation av amerikanska efterkrigspoeter som både levde och skrev på högvarv. Att detta klimat passade en bipolär människa som Lowell är uppenbart. I maniska perioder kunde han i umgängeskretsen dra igång en till synes outtömlig svada, i paritet med den som Saul Bellow låter sitt porträtt av Delmore Schwartz exekvera i romanen Humboldts gåva. Och Lowell skrev sin poesi under de maniska perioderna. Han skrev när han var manisk och redigerade utkasten i efterhand. Eller som han själv formulerade saken: ”I write in mania and revise in depression.”

Att Lowell reviderade egna texter under sina depressioner kan säkert stämma, men det hände att de maniska perioderna övergick till psykoser, och i samband med dem hände det att han reviderade både Homeros och Shakespeare. I en sådan uppskruvad fas var han övertygad om att det var han själv som var Homeros, och då hängav han sig åt att omarbeta partier i Odysséen och Iliaden. I samband med en senare psykos var han fullt upptagen med att revidera några av Shakespeares dramer, möjligen i föreställningen att nu själv vara Shakespeare, om han nu inte även vid det tillfället tänkte sig vara Homeros, i så fall i färd med att hjälpa en diktarbroder.

I samband med psykoserna kunde Lowell te sig tragikomisk, men han var alltid grandios och lyskraftig. De psykiska sammanbrotten brukade gå över inom ett par månader, vanligen med hjälp av elchocksbehandling. I slutet av femtiotalet blev psykoserna färre, tack vare att han började medicineras med litium, ”det lilla saltet”, som poeten själv kallade det. Litium visade sig fungera som en utmärkt stämningsstabiliserande drog, i varje fall på Lowell, men i ett par perioder tog han för mycket av denna medicin och drabbades av litiumförgiftningar som måste behandlas rent fysiologiskt.

Kay Redfield Jamison är expert på bipolaritet. Hon lovprisar litium. Hon lovprisar även Robert Lowell för hans okuvliga förmåga att likt en fågel Fenix ständigt återuppstå och komma tillbaka efter sina kriser. Denna förmåga tillskriver hon hans viljekraft och stålsatta karaktär. Han knäcktes aldrig och sjönk inte ner i alkoholmissbruk, som John Berryman eller Elizabeth Bishop. Han tog heller inte livet av sig, som Sylvia Plath och en del andra av hans generationskamrater. Han återvände till skrivbordet, nästan som om ingenting hänt, och fortsatte med sina poetiska projekt, med åren alltmer van vid den bergochdalbana som huserade i hans själ.

Svårare var det för hans hustrur. Han var gift tre gånger, varje gång med en författare: Jean Stafford, Elizabeth Hardwick och Caroline Blackwood. De fick alla tre stå ut med att deras make under maniska perioder kastade sig in i häftigt uppblossande kärleksaffärer med andra kvinnor. Den första hustrun tröttnade efter knappt ett årtionde. Förälskelsen i kvinnan som skulle bli den tredje hustrun, irländskan Caroline Blackwood, drev Lowell att lämna USA och bosätta sig i England, men äktenskapet blev olyckligt och kaotiskt. Lowell fick nya psykoser och Caroline Blackwood plågades av alkoholism.

Efter den äktenskapliga katastrofen i London flydde Lowell tillbaka till Elizabeth Hardwick, som med en ängels tålamod tog sig an den forne maken fram till hans död 1977, vid 70 års ålder. Lowell dog i en taxi från Kennedy Airport till Hardwicks våning på Manhattan. Taxichauffören trodde att Lowell hade somnat i bilen. Eftersom passageraren var svårväckt ringde han på Elizabeth Hardwicks dörrklocka. Hon skyndade ner till bilen och var den som först konstaterade att Lowell var död.

Hardwick och Lowell hade varit gifta i 20 år, 1949–1969. De ingick båda i den krets som skapade The New York Review of Books, för vilken Elizabeth Hardwick kom att bli mycket mer betydelsefull än Lowell, som bara gjorde en halvhjärtad insats i planeringsskedet. Hon var en högt begåvad och effektiv kvinna, van att organisera familjelivet och att hålla reda på en i många avseenden otillräknelig make. Dessutom var hon en framstående kritiker, till skillnad från Lowell som var för självupptagen men också alltför upptagen av sitt eget författarskap – och av sin sjukdom – för att kunna spela någon betydande roll i den tidskrift som började ges ut 1963.

Kay Redfield Jamisons biografi över Lowell har i vissa partier karaktär av psykopatografi. Det är när hon närgranskar de journaler som förts av läkare som haft att göra med Lowell under hans vistelser på olika mentalsjukhus. I andra partier liknar den mer en hagiografi, en hyllningsskrift ägnad en unikt begåvad och extremt tålig människa som, trots bokstavligt talat vansinniga prövningar samt en uppsjö av förvillelser, alltid kom tillbaka och lugnt fortsatte att flitigt ägna sig åt sitt författarskap, där det tillfälligt hade avbrutits av att han blev galen och under tid till annan inbillade sig att han var än Homeros eller Shakespeare, än Napoleon eller Hitler.

Ett hundratal sidor i boken faller helt utanför den biografiska ramen och utgör en fint infogad avhandling om bipolaritet. Då är det psykiatriprofessorn som tar vid och på ett fascinerande sätt redogör för sjukdomens historia, hur den har uppfattats ända sedan antiken till våra dagar. Hon ger också statistik och redovisar tabeller och andra former av hårddata med vilkas hjälp hon vill visa att polarfarare och andra äventyrare kan förmodas ha varit just bipolära eller har haft bipolära personlighetsdrag. Men framförallt är hon ute efter att övertyga oss om att många författare, i synnerhet poeter, har en bipolär läggning och att de maniska perioderna är mycket starkt kopplade till kreativ förmåga, främst bland människor som sysslar med språk och med ord.

Särskilt mycket om Robert Lowells poesi har Kay Redfield Jamison inte att säga, utom att hon beundrar den. Hon citerar ganska ofta ur den, men praktiskt taget alltid för att belysa en eller annan aspekt av Lowells levnad eller hans själsliv. Några amerikanska kritiker har påpekat att detta är en brist i framställningen, men för egen del tycker jag att den med råge kompenseras av författarens djupa psykologiska kunskaper om bipolaritet som åkomma och öde. Hon tränger djupt in i det hon behärskar allra bäst. I detta ser jag en stor förtjänst. Det ligger en värdighet i att hon avstår från att försöka agera lyrikkritiker. Det finns säkert många som klarar den saken bättre än Kay Redfield Jamison, men det finns försvinnande få som kan beskriva bipolaritetens härjningar i människosjälen lika övertygande och sakligt som hon.