Svaghet för Kreml i både SPD och CDU

Putins fullskaliga invasion av Ukraina har med rätta satt strålkastarljuset på SPD:s kopplingar till Ryssland. Mest beklämmande, och skadligt för Europa, har ex-kansler Gerhard Schröders lobbyarbete för Gazprom varit. Schröders famösa intervju i New York Times häromveckan, i vilken han inte visade någon som helst ånger och meddelade att han kommer att fortsätta arbeta för ryska intressen, har utlöst krav på uteslutning ur partiet och att Schröder fråntas flera av sina privilegier som ex-kansler (bland annat rätten att ha ett eget kontor med personal i förbundsdagen).

”Är det motstånd inom SPD som ligger bakom Scholz misslyckade kommunikation? Kanske.”

Fullständigt rimliga krav, kan tyckas. Att det behövdes ett regelrätt krig för att frågorna skulle väckas på allvar säger mycket om hur skevt det tyska förhållandet till Ryssland har varit.

Det politiska trycket på förbundsnivå ökar även mot Mecklenburg-Vorpommerns ministerpresident Manuela Scheswig (SDP), i takt med att mer och mer beklämmande fakta framkommer kring det cyniska skapandet av den ”klimatstiftelse” vars enda syfte var att runda sanktionerna mot Nord Stream 2. På hemmaplan är dock stödet för Scheswigs SPD fortfarande starkt: i den senaste opinionsundersökningen är socialdemokraterna med god marginal största parti i Mecklenburg-Vorpommern (35 %).

Fallen Schröder och Scheswig är självklart belastningar för förbundskansler Olaf Scholz (SPD), som om inte den på sina håll påtagligt mjuka hållningen till Ryssland inom SPD vore nog. För att inte nämna att nuvarande förbundspresident Frank Walter-Steinmeier (SPD) varit central i utformandet av den kapsejsade Rysslandspolitiken.

Är det motstånd inom SPD som ligger bakom Scholz misslyckade kommunikation? Kanske. Att skicka tunga vapen till Ukraina är den ena veckan ansvarslöst, farligt och kan till och med leda till kärnvapenkrig för att veckan därpå bli regeringspolitik.

Resultatet blir att förbundsregeringen underminerar sin egen ställning och skapar onödig osäkerhet bland sina Natoallierade. Det kan också vara så att Scholz, och hans stab, är genuint rådvilla vilken strategi (ett koncept som för övrigt inte funnits i det tyska politiska medvetandet på decennier) Tyskland bör följa. Konsekvensen blir att Berlin gång på gång agerar reaktivt och när trycket från omgivningen (Washington) blir för högt.

Att det mediala fokuset huvudsakligen ligger på ett av regeringspartierna är inte konstigt. Men SPD är inte det enda partiet med ett ”Rysslandsproblem”. I delstaten Sachsen styr förbundspresident Michael Kretschmer från CDU. I början av året stod hans stjärna högt i kurs och han valdes in som en av fem viceordförande.

Hans största bedrift är att han, än så länge, lyckats hålla högerradikala AfD stången i den del av Tyskland där högerpopulismen är som allra starkast. I det senaste delstatsvalet 2019 blev CDU största parti (32 %), följt av AfD (27,5 %) och Kretschmer kunde därför bilda regering tillsammans med De Gröna och SPD (en så kallad ”Kenya”-koalition).

AfD:s relativa styrka i östra Tyskland var en av de mest infekterade frågorna inom kristdemokraterna under Merkelerans sista år, som också blottlade värderingsklyftan mellan ett mer progressivt CDU i väst och ett mer konservativt i öst. På förbundsnivå var intresset för de östra partidistriktens nödrop inför AfD:s framgångar minimalt, vilket inte förbättrade stämningen i partiet. Med valet av Merz som CDU-ordförande hoppas partiledningen nu överbrygga denna klyfta.

Medveten om att många väljare i Sachsen har en välvillig inställning till Ryssland ligger Kretschmer väldigt lågt i sin kritik av Putin. Ja, faktum är att han är betydligt mer lågmäld och förstående än flera av de socialdemokrater som nu befinner sig i skottlinjen (undantaget, förstås, för Gerhard Schröder).

Kretschmer har konsekvent motsatt sig alla sanktioner mot Ryssland (även efter invasionen), och i samband med ett möte med den övriga partiledningen framkom det att ministerpresidenten inte var särskilt glad över att CDU ställde sig bakom att Tyskland skickade tunga vapen till Ukraina. För Kretschmer var det viktigast att ett vapenstillestånd kommer till eftersom ”Ryssland kommer vara en realitet även efter kriget”. Nu senast kritiserade Kretschmer starkt EU-kommissionens planerade oljeembargo mot Ryssland. Uppenbart är att agerandet följer ett mönster.

Även CDU:s bayerska systerparti CSU har en historia av vänskapliga relationer till Putinryssland. Både under förre partiordförande Horst Seehofer såväl som under nuvarande partiledare Markus Söder. (Nu är Söder inte en sämre politiker än att han gått till hård attack mot förre förbundskansler Gerhard Schröder).

Den havererade Rysslandspolitiken har således många skyldiga. Det går faktiskt att här tala om att hela det tyska etablissemanget har gått bort sig. Också i denna fråga, frestas man att tillägga.