Tur att EU-kommissionen inte lyssnar på Tyskland

EU-kommissionens utspel att klassa naturgas och kärnkraft som hållbara energikällor har väckt stor ilska inom Die Grünen. Frågan om kärnkraften är av särskild existentiell natur för partiet. Det är inte så konstigt med tanke på att den rörelse som sedan kom att bli Die Grünen bildades på grundval av kärnkraftsmotståndet, vilket också förklarar det svenska Miljöpartiets hållning (se föredrag om Miljöpartiets grundande på Axess-Youtubekanal här).

Att Tyskland genom att lägga ned sin kärnkraftsproduktion har ökat sina utsläpp och valt att göra sig, och i förlängningen hela EU, beroende av ryska gasleveranser är underordnat för Die Grünen. Det centrala är att kärnkraften avskaffas, kosta vad det kosta vill.

Den tyska och den svenska energidebatten påminner till stora delar om varandra. De offentliga diskurserna har i åratal kretsat kring förnyelsebara energikällors förträfflighet (sol, vind och vatten) parat med ett förgivettagande att dessa energislag allena kan ersätta kärnkraften (bara de byggs ut i tillräckligt stor skala). Därtill utan att i någon större grad behöva förlita sig på smutsig gas- eller kolkraft (se Studio Axess med professor Jan Blomgren här).  

I sitt nyårstal lovade förbundskansler Olaf Scholz (SPD) att produktionen av förnybar energi (sol, vind m m) ska fördubblas till år 2045 jämfört med idag. Det skulle i så fall motsvara 90 procent av dagens tyska elbehov, samtidigt som det totala behovet beräknas öka med 60 procent fram till dess. Hur efterfrågeglappet ska fyllas är det ingen som vet. Från myndighetshåll publicerades en rapport som skisserar olika scenarier hur Tysklands tunga industrier ska nå målet om att bli klimatneutrala till 2045, i vilka man sätter sin tilltro till att tekniker som idag knappt är på experimentstadiet ska hinna implementeras och bli kommersiellt framgångsrika till år 2030. Det är åtta år från och med nu, i ett land där en ny vindkraftspark i regel tar fyra till fem år att färdigställa (Die Welt 5/1-22).

”Risken är tyvärr stor att Sverige fortsätter att ta rygg på Tysklands märkliga ”Sonderweg””

Scholz utfästelser och rapportens fantasikalkyler är symptomatiska för en klimatdebatt som å ena sidan utmärks av ett högt tonfall och å den andra av fromma förhoppningar som svårligen håller för närmare granskning. Att elnätet behöver en grundstabilitet för att inte kollapsa och att denna stabilitet inte kan säkras med sol, vind och vatten verkar överhuvudtaget inte ens vara en fråga i den tyska offentligheten (knappt den svenska heller). Tvärtom vill ”Trafikljuskoalitionen” (SPD, Die Grünen och FDP) se att förnybara energikällor gynnas inom EU på bekostnad av kärnkraften.

Lite förvånande är det kanske att även de tyska liberalerna, till skillnad från sitt svenska systerparti, förenas med Die Grünen i kärnkraftsmotståndet. Eftersom staten måste gå in som garant vid byggandet av nya reaktorer är det en signal om att ”marknaden” dömt ut energiformen, menar partiledare Christian Lindner. Också det en argumentation vi känner igen från nordligare breddgrader.

Att motstånd mot kärnkraften blivit något av en överideologi i tysk politik sedan förre förbundskansler Angela Merkels beslut att snabbavveckla alla reaktorer i spåren av Fukushimaolyckan spelar självklart in. ”Die deutsche Angst” – en djup och existentiell oro inför en annalkande katastrof som många tyskar verkar dela – är en annan (vilket också kan förklara varför tyskarnas rädsla inför coronaviruset inte verkar avta nämnvärt, trots de goda nyheterna om omikronvariantens mildare effekt).

EU-kommissionens förslag sätter framförallt Die Grünen under press av koalitionspartierna. Å ena sidan vill man för allt i världen inte se en ”miljömärkning” av naturgas och kärnkraft. Å den andra är man det mest proeuropeiska partiet i Europa och vill gärna se sig själva som en paneuropeisk samlande rörelse.

Problemet är att man i princip saknar representation i till exempel de östra delarna av unionen (Polen, Tjeckien, Slovakien, Baltikum osv), vilket i sin tur kan ha att göra med att den kritiska massan av självmedveten progressiv urban elit är för liten. De materiella frågorna (ekonomi, jobb, hälsa, utbildning) är för dessa länders befolkningar i regel viktigare än post-materiella (självförverkligande, klimatångest, genderspråk osv). Att då aktivt försöka hindra EU:s östra medlemsstater att underlätta omställningen från kolkraft till kärnkraft – som de facto är koldioxidneutral – skulle riskera en backlash i ambitionen att vara den ”samlande kraften” i EU och öppna för en maktkritik som särskilt Die Grünen är känsliga inför.

Ropen om att stoppa kommissionens förslag kommer därför inte bli av från tysk sida. Dessutom saknas den nödvändiga majoriteten bland unionens medlemmar. Och tur är det.

Risken är tyvärr stor att Sverige fortsätter att ta rygg på Tysklands märkliga ”Sonderweg”. Varför ändra ett förlorande recept?