Tysk vindkraft på kollisionskurs med försvaret

I Baden-Württemberg vill regeringen bygga en stor anläggning bestående av 42 vindkraftverk strax öster om staden Ravensburg. Problemet är att Bundeswehr använder området för att öva på låg höjd med sina helikoptrar. Enligt miljöminister Thekla Walker (Die Grünen) används elva procent av ytan till övningar, vilket är mer än de fem procent som det från början ska ha handlat om.

Kontentan är att övningarna hotar hela vindkraftsprojektet. Så kan vi inte ha det, menar Walker och har därför vänt sig till försvarsminister Christine Lambrecht (SPD) för att förmå det tyska försvaret att tänka om. Vindkraften, säger Walker, är nödvändig för att klara ”Energiewende” och för att öka försörjningstryggheten. Då måste så mycket yta som möjligt kunna tas i anspråk.

Ovan är bara ett av flera exempel i närtid på hur Tysklands havererade energipolitik ytterligare riskerar att underminera landets försvarsförmåga. Enligt branschorganisationen BWE stoppades 950 vindkraftsprojekt på grund av försvarshänsyn i början av året. Bundeswehr tillbakavisar dock kritiken om att man skulle agera bromskloss. Mellan 2017–2021 var myndigheten involverad i att ge tillstånd till 2 500 vindkraftsanläggningar. I 93 procent av fallen gav man grönt ljus.

Före den 24 februari i år var mycket av den politiska kraften centrerad kring energiomställningen och dess framgång. Så är det i någon mån fortfarande. Men Rysslands invasionskrig har förtagit mycket av den hallelujastämning som länge omgav ”Energiewende” och dess löften om en framgångsrik avveckling av kärn- och kolkraft. Die Grünen har motvilligt tvingats acceptera att de sista kärnkraftsreaktorerna ska få fortsätta köras till och med nästa vår. På flera håll har gamla kolkraftverk återstartats. En tydligare symbol för ”Energiewendes” fullständiga misslyckande är svår att föreställa sig.

Kriget har också fört med sig en omvärdering, för att inte säga uppvärdering, av Bundeswehrs roll. Under större delen av 2000-talet sjönk Tyskland allt djupare in i ett slags postmodernt tillstånd, väl fångat av Ulrike Franke i en essä publicerad i War on the Rocks (2021). Handel, multilaterala samarbeten och diplomati utgjorde grunden i statens verktygslåda medan alla former av ”hard power”, inklusive försvaret, sågs som en pinsam kvarleva från ett våldsamt förflutet. Med tiden skulle resten av världen också se ljuset och följa efter. Som svensk är det mycket lätt att känna igen sig.

Den intressanta skillnaden är att Sverige faktiskt (nåja) började vakna upp ur denna dröm flyktingkrisens år 2015. I Tyskland fortsatte det politiska etablissemanget under Merkel att gå i ullstrumporna. Nordstream II godkändes. Beroendet till Kina tilltog. Inga seriösa satsningar på försvaret gjordes. Inte ens Donald Trumps presidentskap ledde, trots Merkels ödesmättade ord, till någon kursändring. Tills i år.

Därför är det inte heller längre givet att det just är Bundeswehr som måste maka på sig när politiker och vindparksentreprenörer söker med ljus och lykta efter ytor att bygga på.