Undergången är nära

– För att saker och ting ska förändras internationellt måste ibland enskilda länder gå före.

Och jag tänkte: Nu mår han bra. Det där var en skön grej att säga. Att vi går före.

För att vara ett litet land i marginalen verkar vi vara omåttligt fixerade vid vad som kännetecknar oss, och hur vi uppfattas av omvärlden. Det krassa svaret på våra bekräftelsesjuka funderingar – att vi oftast inte uppfattas överhuvudtaget – vill vi inte ta in.

För något år sen, efter flyktingåtstramningen, draperade sig många partiledare i svenska flaggor och pratade om våra ”värderingar”, och Anna Kinberg Batra kungjorde att i Sverige jobbar vi och gör rätt för oss – till skillnad, får man förmoda, från alla lättingar och dagdrivare i Malaysia och Swaziland.

Inte minst är vi ett land som tycker om att gå före, hålla upp lyktan i framtidens vindlande gruvgångar och vinka till eftersläntrarna att häng med här, vi har banat vägen för er.

Under förra året gick debattens vågor höga; det var mycket Trump i början, och undergången var nära, och sen kom nazismen, ni vet, Nya Tider, bokmässebojkott eller inte, ”marschen” i Göteborg, och undergången var nära, och nazismen gled nästan tröskellöst över i #metoo.

Man behövde aldrig ens ställa ifrån sig megafonen. Undergången har varit nära precis hela tiden, och ibland har jag undrat om domedagstuggandet alstrar ett kemiskt beroende, att det frigör endorfiner som man inte kan tända av från när man väl fått dem i blodet.

DN:s Niklas Orrenius beskrev nazisternas spektakel i Göteborg i följande ordalag: ”Det som skulle bli en mäktig nationalsocialistisk styrkedemonstration blev i själva verket en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker.”

Efteråt roade jag mig med ett räkneexempel. En forskare hade uppskattat att det finns sisådär två hundra organiserade nazister i Sverige. Av tio miljoner invånare. Alltså ungefär 0,2 promille. Och jag tänkte på den största folksamling jag stått i, när Bruce Springsteen saliggjorde Ullevi, och vi var 64 959 själar. Statistiskt sett var 1,3 personer där organiserade nazister. Eller organiserad nazist, rättare sagt. Jag såg den stackaren framför mig, upplyst av en darrig följespot, och fylldes nästan av något som liknade ömhet.

Men när debatten kring bokmässan och Nya Tider rasade som värst insåg jag att det finns förskräckande många som inte verkar kunna sova om natten så länge det finns en enda person innanför landets gränser som hyser nazistiska, rasistiska eller sexistiska värderingar.

Jag har besökt Auschwitz två gånger, och Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem, och vågar påstå att min avsky för nazismen är grundmurad. Ändå måste jag finna mig i att den dröjer sig kvar, precis som jag måste finna mig i att det finns folk som tror på astrologi och Tor och Oden och på att Haile Selassie lever och käkar mackor med Elvis, och att Lisbet Palme mördade Olof. Jag orkar inte prata med dem, eftersom de är idioter, men måste finna mig i det också. Att de är idioter alltså.

Vid den här punkten i resonemanget brukar någon fnysa att ”ja, det är lätt för dig att säga, det är ju inte dig de hetsar mot”, och vad säger jag till exempelvis de judar som tar illa vid sig av att se de här töntarna med sina sköldar?

Till dem vill jag säga att vi lever i en demokrati, och i en demokrati är det högt i tak, och det gäller också alla som blir kränkta av Muhammedkarikatyrer, eller av att Jesus framställs som läderbög. Du kan bli rädd, sårad, kränkt – men det får du faktiskt ta hand om själv. Eller lära dig leva med.

Det finns lagar mot hets mot folkgrupp. Om och när någon nazist bryter mot lagen ska han sys in snabbare än man hinner säga ”Rudolf Höss”. Om han däremot inte bryter mot den, utan bara är en vanlig stolle, ska han lämnas i fred. Ty ett samhälle som inte tål att det finns virrpannor, foliehattar, ränksmidare, våldsvurmare och Flashbackmissbrukare är inte ett samhälle jag vill leva i.

Men om denna flummiga låt-gå-filosofi tycks jag vara allt ensammare. Om det finns något Sverige utmärker sig i – och nu kommer vi osökt tillbaka till Morgan Johansson – så verkar det vara ett slags ideologisk puritanism, en moralisk överväxel. Det räcker inte med att vi är ett av världens mest jämställda länder. Ingen får smutsa ner vår oförvitlighet. Ribban ska läggas allt högre, och skamstraffet för dem som inte lyckas saxa över med ett smidigt skutt blir allt hårdare, och genom de samfällda Twitterfördömandena löper den otäcka, febriga lättnaden över att det åtminstone inte var jag som råkade illa ut – den här gången.

Jag blir riktigt rusig av att skriva detta. Jag undrar om inte undergången är nära.