Världens gång

Nu, när det fria ordet hotas, oroar jag mig för vi är på väg att glömma varför vår civilisation står och faller med journalistiken.

Att den är demokratins väktare, sanningen och bäraren av vårt kollektiva samvete, vet vi alla. Men vid sidan av de myter och gudasagor vi behöver för att hålla ihop, fyller den en så mycket viktigare funktion.

Alla samhällen består till viss del av människor som redan i unga år formar radikala idéer, är överväldigade av sin egen rättrådighet och bär på en oemotståndlig lust att lägga sig i allt och allas. Det rör sig sällan om mer än 10 procent och denna tiondel skulle bara vara en tröttsam detalj i vardagen, om det inte vore för att den hade en särskild benägenhet att bilda gäng. Det rör sig om en människotyp som vill imponera på andra beskäftiga människor i gruppen och söker deras gillande. Även till priset av god smak och normal hövlighet.

Det är en grannlaga uppgift att finna ett sätt att hantera denna besvärliga minoritet, innan den ställer till med verklig skada. Bannlysning, fredlöshet, stegling, landsförvisning, husarrest, stupstock, tumskruvar, giljotinering och psykiatrisk diagnos, är några metoder som har prövats. Men inget sätt har varit lika effektivt och humant som att kalla denna tjatiga undergrupp ”journalister” och låta den använda offentligheten till att torgföra sina enformiga föreställningar och imponera på sig själv med oförskämda frågor.

Journalistiken är helt enkelt en civilisatorisk säkerhetsventil. Vem vet vad dessa människor skulle hitta på för ofog, om de inte fick utlopp för sin överdrivna självuppfattning på detta, relativt harmlösa sätt?

Att så många nyligen blev upprörda av Sveriges Televisions Rolf Fredriksson, tyder på att vi glömt detta. Att på minnesdagen av Auschwitz befrielse åsidosätta de miljontals mördade, för att istället ta chansen att försöka genera kronprinsessan, är precis vad journalistiken är till för. Glömmer vi det kan vi lika gärna kapitulera för extremisterna.

En enkel, men viktig detalj har förbisetts i frågan om betyg från fjärde klass.

De borgerliga försökte verka oberörda av den vetenskapliga rapport som i slutet av januari vittnade om avsaknaden av ett positivt samband mellan tidiga betyg och goda studieresultat. Och visst, det är sällan en god idé för politiker att argumentera mot forskare, även om historien visar att forskare nästan alltid har fel. I just detta fall framstår dock invändningen som självklar.

Betyg sätts antingen i form av siffror, eller bokstäver. Vi kan inte längre ta för givet att svenska elever förmår tolka symboler av det slaget. Det är trots allt svårt för dem att ens i talspråk konstruera en sammanhängande mening, vilket gör att de nästan helt övergått till att kommunicera i grymtningar, fräsanden och lockrop. Hur skulle betyg, i all sin obegripliga komplexitet, kunna påverka dem?

Kanske skulle våra ungdomars kulturella devolution resultera i en mänsklighet bestående av lyckliga, ädla vildar om vi lät den fortgå, men är vi verkligen beredda att lita på det? Borde vi inte istället tänka kreativt?

Mitt förslag är att lansera ett betygssystem baserat på emojis, det vill säga små, gula ansikten som uttrycker olika sinnesstämningar från djup förstämning (C, 1 eller IG) till ren sällhet (A, 5 eller MVG). Låt oss sedan mäta betygens effekt på nytt.

Man ska tala med bönder på bönders vis och med de olärde på pjoller.

Jag läser i min lokaltidning att stadsdelsnämnden på Norrmalm i Stockholm prövar tanken att öppna en ungdomsgård riktad till vuxna, eller åtminstone myndiga över 18 år. Miljöpartiet, vänsterpartiet och ett mystiskt ”ungdomsråd” – det måste vara något slags sovjet – står bakom förslaget.

”Tanken är att det ska finnas ett alternativ till att gå ut på krogen för 18-åringar och äldre”, säger miljöpartiets Johan Orrenius, tjugo och ett halvt.

Ju mer jag funderar på saken, desto mer entusiastisk blir jag. Efter några årtionden som myndig är trots allt den ena krogen den andra lik och ungdomsgårdar, precis som ungdomen, är på många sätt bortkastade på de unga. Dagens tonåringar är alldeles för upptagna av att spegla sig, oroa sig för miljön, ägna sig åt självsvält och fumla med varandras könsorgan på ett icke-sexistiskt sätt, för att verkligen uppskatta ett parti rundpingis och en delicatoboll. De är alltför politiskt korrekta för att åstadkomma toalettklotter värt namnet och många rapporter tyder på att de inte ens ids smuggla med sig sprit till de ungdomsgårdar de redan har.

En ungdomsgård för dem över 18 är en bra början. Det parti som tar nästa steg och föreslår en ungdomsgård för oss från 47 år och uppåt kommer att få min röst.