Världens gång

Det är lätt att känna sympati med ett sådant öde, men det vore intressant att höra av den förmodade ministern ibland.

Till exempel i frågan om vad vi ska ta oss till

Med de mördare som återvänder till Sverige, efter att ha skurit av otrogna huvuden i Syrien.

I Örebro överväger man som bekant att ge återvändarna bostad, arbete och terapi. Det är en hjärtevärmande idé, men har den egyptiske storimamen Sheikh Ahmed al-Tayeb tillfrågats om sin åsikt?

al-Tayeb, ledare för vad som brukar kallas ”sunniislams mest ansedda lärosäte”, al-Azharuniversitetet, reagerade nyligen kraftigt mot ”grymma och barbariska handlingar”. Extremism måste mötas med bättre utbildning om islam, menade storimamen, vilket inte låter alldeles olikt Örebromodellen och refererades av ”Människor och tro” i Sveriges Radio.

Å andra sidan deklarerade al-Tayeb någon vecka tidigare att medlemmar i IS, enligt en moderat tolkning av islams texter, bör ”dödas, korsfästas eller få sina lemmar amputerade”.

Jag har letat, men inte kunnat hitta något liknande förslag från Örebro. Ej heller i ”Människor och tro”. På det stora hela framstår, i mina öron, storimamen som mer allsidig i sitt angreppssätt än Örebropolitikerna. Här krävs både morot och piska. Att den måttfulla auktoriteten al-Tayeb varnar för ”en internationell sammansvärjning mot araber och muslimer” som leds av ”den nya världskolonialismen som är allierad med världssionismen”, borde dessutom göra honom populär på Aftonbladets kultursida.

Måhända skulle vi minnas vår justitieminister bättre om han hette Ahmed al-Tayeb?

Sedan vi bestämde oss för att kadriljen var omodern, har all dans i grund och botten reducerats till förspel. Jag misstänker att det är själva lockelsen i tv-programmet ”Let’s dance”, där mer eller mindre kända svenskar hetsas till offentlig tango, jive och rumba.

Liksom de flesta väluppfostrade landsmän har jag bemött spektaklet med en frostnupen tystnad. Jag skulle ha fortsatt så, om inte producenterna i år hade trampat på vår kollektiva identitet.

Sverige är ett mycket litet land norr om Europa, som Jacques Chirac så riktigt påpekade. Vi har få nationalmonument och än färre värda att bevara. Med alla rimliga mått mätt är Ingemar Stenmark ett av dessa rara monument. Visst kan vi förstå hans önskan att få bestämma över sitt eget liv. Till en viss gräns måste vi respektera den. Men när gränsen passerats är det allas vår skyldighet att upplysa herr Stenmark om att han har allvarligare plikter än att ge efter för sina egna nycker.

”Ingemar Stenmark” må vara en privatperson i ett enstaka fall, men i alla andra fall är han en upplevd, nationell identitet inom varje svensk av en viss generation. Ingen, allra minst Ingemar Stenmark, har rätt att självsvåldigt kränka denna identitet.

Vi chockeras av att IS-krigare slår sönder mångtusenåriga kulturskatter med slägga. Men det finns trots allt ett komparativt överflöd av kulturskatter från den regionen. Att se Ingemar Stenmark dansa dålig tango i svensk television, är däremot unikt och oåterkalleligen förkrossande.

Få minns det, men senast Margot Wallström var minister talades det mycket om hennes dubbla kontor. Ett låg i Stockholm, det andra i Karlstad. Kvällstidningarna, som aldrig försitter en möjlighet att tala om pengar, sex, politik och död, påstod att inredningen i det extra kontoret kom från Svenskt Tenn. Detaljerade och höga prisuppgifter redovisades på samtliga möbler, mattor, gardiner, fruktskålar och glasunderlägg.

Med den psykologiska logik som är själva grunden för ett modernt samhälle upptäckte plötsligt en betydande grupp svenskar att de alltid drömt om ett eget kontor i Karlstad, inrett av Svenskt Tenn. Förblindade av avundsjuka lyssnade de inte ens på ministerns rörande förklaring: hon var inte beredd att lämna Värmland, enkom för politikens skull.

Jag undrar om vi inte hade undvikit en del problem idag, om vi hade lyssnat då.

Arbetet som utrikesminister innebär oundvikligen många resor utanför Värmlands gränser. Jag skriver ”oundvikligen”, men det är en sanning som måste preciseras en aning: Ju färre stater Sverige har diplomatiska förbindelser med, desto färre möjliga resmål finns för en utrikesminister.

Jag ägnar mig aldrig åt lösa spekulationer och ogrundade anklagelser, men då och då bjuder jag gärna på en halvkväden visa: Kan det trots allt finnas en genomtänkt plan bakom Wallströms systematiska arbete med att, land för land, isolera Sverige?