400 år av pratsamhet

Sudhir Hazareesingh är professor i statskunskap i Oxford. Han har tidigare skrivit böcker om Napoleon och de Gaulle. Hans nya bok har titeln How the French Think. An AffectionatePortraitof an IntellectualPeople.

Författaren har alltid, menar han, haft lyckan att i familjen och under sin skolgång på ön Mauritius, där han är född, vara omgiven av fransk kultur och litteratur. Fadern var historiker och kabinettssekreterare till dåvarande premiärministern. Brodern var specialist på Napoleon Bonaparte. Numera tillbringar han själv en del av året i Paris, där han har goda kontakter med förlag och medverkar i vetenskapliga tidskrifter. Det är 40 år av passionerat intresse för fransk politik och kultur som resulterat i en bok.

Syftet med boken är att för varje sekel från och med 1600-talet och framåt klargöra vilka filosofiska och vetenskapliga idéer som har dominerat tänkandet. Som bakgrund löper det politiska skeendet, noggrant återgivet med hållpunkter som februarirevolutionen 1848 och den kortvariga Andra republiken, den folkvalde presidenten Louis-Napoléon Bonapartes statskupp (som gjorde honom till kejsare tills han störtades i kriget mot Bismarcks Preussen), republikanskt statsskick från och med 1875 i och med Tredje republiken, fram till 1900-talets ideologier och det stämningsläge som råder i Frankrike idag.

Varje avsnitt i boken behandlar ett särskilt tema, det kan gälla Auguste Comte och positivismen under 1800-talet eller franska historikers syn på hur man bäst skriver just fransk historia.

Inför 300-årsminnet av René Descartes död reste en fransk radioreporter till Haag, för att höra vad befolkningen tyckte om filosofen som länge levde där. Han inhämtade många eleganta åsikter om Descartes, inte bara som stor tänkare utan även som älskare till en drottning. Det märkliga är att Descartes inte skrev mycket om filosofi. Hans första bok handlade om fäktning som krigskonst, men främst var han matematiker. Det var i sin Discours de la méthode som han med matematisk logik utformade sin tes att även om en demon skulle få honom att dra felaktiga slutsatser, så kunde han med absolut säkerhet slå fast en sak: han är en existerande varelse och han tänker. Därmed hade han lagt grunden för rationalismen.

I kontrast till Descartes rationalism redogör Hazareesingh i följande avsnitt för helt andra strömningar: intresset för det ockulta, astrologi och spiritism samt för samhällsutopier. Efter François Mitterrands död i januari 1996 framkom det att han under sin tid som president regelbundet konsulterade astrologen Elisabeth Teissier, inte bara för personliga råd om hälsa och privatliv, utan även inför viktiga politiska beslut. Författaren nämner även andra personer med politiskt ansvar, från Robespierre till Jaurès och Clemenceau, som också har förlitat sig på övernaturliga krafter.

Fransmännens intresse för magi och för stjärnornas gång går tillbaka till 1500-talets Nostradamus gåtfulla förutsägelser. Upplysningstiden eliminerade ingalunda intresset för metafysiska tankegångar. Voltaire är ett exempel. Han kritiserade skarpt kristendomen och den katolska kyrkan och förklarade sig själv som deist. Världens gång följde de lagar som Gud en gång fastslagit. Detta lämnade i dubbel bemärkelse plats för människan att påverka den framtida utvecklingen. Det var inte bara genom de vetenskapliga upptäckterna hon kunde förändra sin materiella och sociala omgivning. Tidens stora tänkare – Diderot, Rousseau, Condorcet – förenades i uppfattningen att människan inte bara begåvats med förnuft, utan även med den känslighet och den initiativförmåga som krävdes för att skapa ett jordiskt paradis. Dessa filosofer kände sig i samklang med sin samtid.

När det gällde utopier, fanns det föregångare att knyta an till som Thomas Mores Utopia från början av 1500-talet. En av 1700-talets största litterära succéer, L’an2440, skriven 1770 av Louis-Sébastien Mercier, skildrar, som titeln anger, en idealstat långt fram i tiden. Boken återspeglade tidsandan genom kritiken av den absoluta monarkin, kravet att genomföra Montesquieus maktfördelningslära och italienaren Beccarias syn på ett humanare fängelsesystem. Mercier föregrep närmast i detalj den kommande revolutionen. Han blev en förnyare av den utopiska genren, där han under 1800-talet fick kända efterföljare: Henri Saint-Simon och Charles Fourier.

Saint-Simon gav under perioden 1824 till 1832 ut tidningen Le Globe. De brev som strömmade in till redaktionen från representanter för alla samhällsklasser visade att tanken på förändringar hade slagit rot i det franska samhället. Även om de inte återgav en gemensam syn på framtiden, gav de i ett avseende ett enstämmigt uttryck. Den stora revolutionen hade inte fört människor samman. Ingen medborgaranda fick dem att känna tillhörighet och gemenskap. Saint-Simon ansåg att en kraftfull och kollektiv insats var nödvändig. Samhället skulle styras i socialistisk anda av vetenskapsmän och industriledare. All arvsrätt skulle förbjudas och all egendom skulle fördelas efter behov. Alla typer av utbildning skulle jämställas, vilket skulle göra det möjligt för var och en att arbeta efter förmåga. Det var vackert som en saga, men det mesta rann ut i sanden.

Den mest inspirerande av alla reformatorer var, enligt Hazareesingh, Charles Fourier. Hos honom stod människans känsloliv i centrum. Verklig lycka kunde bara uppnås genom att ge fullt spelrum åt alla lidelser. Hela befolkningen skulle delas in i självförsörjande jordbrukskollektiv med runt 1 600 medlemmar, så kallade falangstärer. Varje sådan enhet skulle tillfredsställa individens alla behov och önskemål. Barn skulle ha en trygg skolgång upp till 16 år. Det traditionella äktenskapet skulle ersättas av ett fritt kärleksliv, där kvinna och man skulle åtnjuta full frihet. Ett nytt människosläkte skulle växa fram med fördubblad livslängd och en hög grad av genialitet, allt tack vare det harmoniska känslolivet. Resultatet blev långt ifrån lysande. Några falangstärer bildades i Frankrike och i USA, men projektet framstod snabbt som naivt och orealistiskt. Marx och Engels gav Fourier ett erkännande för hans bidrag till socialismens uppkomst, samtidigt som de dömde ut hans utopism.

1920 delades det franska socialistiska partiet upp i en socialistisk och en kommunistisk gren. Hazareesingh ser kommunismen som en sista utopi och den fick ett oerhört genomslag i Frankrike, vilket hade sin förklaring. Den sammanfattade alla tidigare idealistiska tankeströmningar: upplysningens strävan att forma medvetna medborgare, Saint-Simons fokus på att Frankrike skulle bli en betydande industrination och Fouriers önskan att eliminera fattigdomen och skapa känslomässig lycka. Kommunisterna hade dessutom engagerat sig i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget, vilket ökade partiets prestige. Allt detta sammantaget förklarade den makt kommunismen hade över sinnena fram till slutet av 1960-talet.

På bokens omslag skymtar profilen av Bernard-Henri Lévy. Han är också den ende av efterkrigsgenerationens filosofer som återfinns i bokens text, raljant beskriven i avsnittet om Sartre. Det var dock Lévy och André Glucksmann som förde fram budskapet om arbetslägren i Sovjet, förmedlat av Solzjenitsyns bok Gulagarkipelagen, en sanning som franska intellektuella länge förnekade. Detta innebar ett grundskott som blev början till doktrinens kollaps. Om detta har Hazareesingh ingen kommentar.

Efterkrigstidens 1950-tal var ett dystert decennium i Frankrike. Landet var fortfarande märkt av kriget och 1954 inleddes upproret i Algeriet. Året efteråt publicerades en uppmärksammad bok med titeln Tristes tropiques, skriven av antropologen Claude Lévi-Strauss, som då var i det närmaste okänd i Frankrike. Under Vichyregimen fick han yrkesförbud och berövades sitt medborgarskap på grund av sitt judiska ursprung. Efter diverse irrfärder nådde han New York, där han tillsammans med bland andra lingvisten Roman Jakobson grundade en akademi för intellektuella i exil: École Libre des Hautes Études. Tillbaka till Frankrike kom han först i början av 1950-talet. Han hade under den senare delen av 1930-talet lett en forskningsexpedition för att studera indianstammar i Brasilien. Den gav ämnet för hans doktorsavhandling: Les structuresélémentaires de parenté (1949), där han anknyter till Saussures lingvistiska teori.

Hans genomgång av myter, religiösa riter och individens plats i familjen fick honom att dra slutsatsen att det mänskliga tänkandet är universellt. Det sätt på vilket enkla strukturer, levnadsregler och myter kombineras är dock specifikt för varje civilisation. Det som fick långtgående konsekvenser och kom att påverka det intellektuella landskapet under det följande decenniet var hans syn på individen. Denna styrdes inte bara av medvetna utan i hög grad av omedvetna strukturer. Subjektet och den egna viljan blev satta inom parentes.

I Tristes tropiques ställer Lévi-Strauss västvärlden i kontrast till de primitiva folk som lever i harmoni med en värld de kan överblicka. Han vet att denna värld kommer att förstöras av den europeiska kolonialismen. Han riktade kritik mot det västerländska tänkandet alltifrån upplysningstiden: tron på den västerländska civilisationens överlägsenhet, på nationalstaten som den mest lyckade styrelseformen och tron på möjligheten att kunna behärska naturen. Vidare ironiserar han över marxisternas övertygelse att historien har som mål att låta de materiella krafterna styra och över existentialismens postulat att individen ständigt fattar självständiga och medvetna val.

I juli 1967 publicerade tidskriften La Quinzainelittéraire en karikatyr av fyra män ivrigt samtalande i tropisk miljö, klädda i tahitiska kjolar. De fyra var Lévi-Strauss, nu berömd och invald i Collège de France, Michel Foucault, historiker som förnyat synen på galenskapen, Jacques Lacan, psykoanalytiker som sökte att i patientens omedvetna finna ett strukturerat språk, samt Roland Barthes, litterär teoretiker som intresserade sig för språkets symboliska kraft och för masskulturen. Vad karikatyren ville visa var att strukturalismen nått sin intellektuella höjdpunkt.

Det som förenade de fyra var ifrågasättandet av det autonoma jaget. Foucault öppnade nya forskningsfält inom filosofi, historia och sociologi. Ett viktigt tema gällde den fysiska och intellektuella kontroll statsmakten utövade över medborgarna för att skapa anpassning, inte minst inom det medicinska och sexuella området. Hazareesingh ser dem som ”outsiders”; de stod utanför universitetsinstitutionerna och de deltog inte i den ideologiska eller politiska debatten, trots att de ville framstå som radikaler. Det senare gällde speciellt Jacques Derrida, som drev ifrågasättandet av språket och upplösningen av jaget in absurdum.

Samtidigt som intresset för strukturalismen mattades i Frankrike fick i slutet av 1960-talet speciellt Foucaults och Derridas arbeten internationell uppmärksamhet under benämningen ”French theory”. Det största genombrottet skedde vid de humanistiska och samhällsvetenskapliga institutionerna vid vissa amerikanska universitet. Unga studenter hittade den begreppsapparat de sökte för att bekämpa rådande konservativa traditioner. Förutom vad de uppfattade som radikalt och nytt i de franska tänkarnas idéer, var de imponerade av den respektlösa ton i vilken de framfördes. Hazareesingh påpekar att införandet i USA av det franska tänkandet var dåligt underbyggt. Den filosofiska kontext där den franska strukturalismen växt fram, framförallt den markering den gjort mot marxism och existentialism, var helt okänd, eftersom ingen av dessa doktriner hade haft något reellt inflytande i USA. Detta bidrog till rätt skilda tolkningar av de franska intellektuellas arbeten på ömse sidor av Atlanten.

Bilden av det sena 1900-talets Frankrike är inte smickrande. Ett teknokratvälde växte fram som motverkade verklig förnyelse och gjorde beslutsapparaten trögrörlig. Goda avsikter gav inte sällan mindre lyckade resultat. Som ett exempel nämns det initiativ som de Gaulle tog under sin första kortvariga tid som regeringschef 1944–46. För att skapa en ny generation av välutbildade högre tjänstemän grundade han tillsammans med Michel Debré, blivande premiärminister när de Gaulle återkom till makten 1958, École nationale d’administration, ENA. Under Femte republiken blev den och den tekniska elithögskolan École Polytechnique, grundad 1794 av Napoleon I, de institutioner som formade landets administrativa elit. Detta i strid med den ursprungliga republikanska tanken om ett meritokratiskt samhälle. ENA är idag högst ifrågasatt. Dess elever anses oförmögna att tänka på ett kreativt sätt, hela deras utbildning bygger på att hävda sig i konkurrens med andra. De ses alltmer som syndabockar. Eller som Alain Madelin, liberal kandidat vid presidentvalet 1995, uttryckte det: ”Irland har IRA, Spanien ETA, Italien har sin maffia och Frankrike har ENA”.

I en sammanfattning i slutet av boken nämner Hazareesingh en opinionsundersökning från 2013 som visade att fransmännen såg dystert på framtiden. Det är inte svårt för en utländsk granskare att finna förklaringar till denna nedstämdhet. Han låter en författare och ett verk inkarnera den defaitism som präglar Frankrike i början av det tredje millenniet: Alain Finkielkraut och dennes bok från 2013, L’identitémalheureuse. Finkielkraut, en intellektuell, legitimerad av den franska kulturella eliten genom inval i Franska akademin. Han är son till invandrade judisk-polska föräldrar och har alltid hyllat den franska republiken och det franska skolsystemet, vilka ger alla lika möjligheter. Idag ser Hazareesingh honom närmast som besatt av tecknen på en samhällsgemenskap i upplösning, på ett skolsystem i fritt fall och de sociala mediernas förödande verkan på kulturen. I tidigare skrifter har Finkielkraut kämpat för republikens värderingar, som allas lika värde och neutralitet i förhållande till olika religioner. I det nyare verket pläderar han för en hierarkisk ordning. Han söker inte längre fastställa värderingar som kan vara gemensamma för alla, utan vill återupprätta en fransk nationell och kulturell identitet som i grunden är etnisk. ”Äkta” fransmän skall kunna känna sig hemma i sitt eget land.

Jag är inte till alla delar överens om den tolkningen. Hazareesingh bortser helt från den närmast glättiga ironi som präglar boken. Finkielkraut är präktigt kulturkonservativ, men han uttrycker klart sitt avståndstagande från Front National. Politiskt står han till vänster men han kritiserar även dagens socialister.

Det är frestande att tro att Hazareesingh vill markera att Frankrike sedan 1600-talet befinner sig i en filosofisk och kulturell utförslöpa. Han förmedlar kanske en ömsint maning från en vän att i tid förbättra vad som förbättras kan.