Affärskonst

Det är tur att Blake Gopniks Warhol. A Life as Art är den mest detaljerade kronologiska översikten hittills och en mycket välskriven redogörelse över superkändisens intensiva och i stunder rätt fascinerade liv.

Blake Gopnik har intervjuat ett par hundra personer som kände konstnären och lusläst allt som redan har skrivits och sagts om Andy Warhol. Inte minst har han tröskat sig igenom konstnärens enorma arkiv. Andy Warhol sparade på mycket, bland annat i daterade lådor kallade time capules. Bokens mest ingående skildringar är från 1960-talet och utgör 28 av bokens 50 kapitel.

Andrew Warhola föds 1928 i Pittsburg. Han använder olika varianter av sitt namn innan han till sist antar signaturen och officiellt byter namn till Andy Warhol i början på 1950-talet. Han är yngste sonen av tre till Julia och Andrej Warhola, båda födda i Karpaterna. I det nya landet lever de fattigt, Andrej sliter inom stålindustrin, Julia städar och barnen hjälper till så gott de kan. Familjen är troende och porträtteras som gudfruktig och hårt arbetande. Tillvaron var slitig. Det gav utdelning, ingen svalt ihjäl och med tiden hade man drägliga boendeförhållanden.

17 år gammal kommer Andy Warhol in på Carnegie Institute of Technology i Pittsburg. Det är värt att notera att utan en extraordinär utbildning hade det nog aldrig blivit någon Andy Warhol. De utbildningsmöjligheter som byggdes upp efter den stora depressionen och som erbjöds arbetarklassens barn gav en gedigen grund att stå på. I Pittsburg fanns också stora bibliotek och på Carnegie Museum of Art visades både konsthistoriska verk och den samtida konsten.

”Andy Warhol tjänar bra som illustratör och begagnar kemikalier av bättre kvalitet, utskrivna av läkare med flitigt begagnade receptblock.”

Lokalpressen verkar ha rapporterat om varenda utställning som visades och med största sannolikhet såg och läste Andy Warhol allt. Under hela sitt liv var han både konstintresserad och en flitig läsare av böcker, allt från klassiker till filosofi. Det var knappt att han klarade första året på Carnegie Tech, men han lyckas jobba ikapp under sommarlovet och fick fortsätta.
Lärarna är engagerade och kunniga. Eleverna manglas och när de examineras är de förberedda på att arbeta som grafiska formgivare, som kompetenta, kapabla och mångfasetterade yrkesutövare.

Efter studierna åker Andy Warhol till New York tillsammans med en kurskamrat. Philip Pearlstein är ett par år äldre och har gjort militärtjänst. Det verkar lugna familjen som inte riktigt verkar förstå vad man ska till New York att göra. Men New York City, mer specifikt stadsdelen Manhattan, blir Andy Warhols plats på jorden och hans liv är för evigt sammanflätat med bilden av staden som expansiv, händelserik, bohemisk och extraordinär.

Under 1950-talet bygger han upp en framgångsrik karriär som grafisk designer. I början är det påvert. 1949 bor han i ett hörn av en dansstudio, hos den excentriska dansinstruktören Franziska Boas. The Boas Studio skyggade inte för udda karaktärer och individer bortom normer och kategorier, Andy Warhol stormtrivdes och var ytterst besviken när hon blev vräkt och han behövde flytta.

Andy Warhol anlitas främst som illust­ratör. Hans första stadiga uppdrag är med I Miller, en skofabrikant. Kriget var över och den nya kvinnan behöver inspiration. Trender och tips som inte sällan förmedlas i härliga modetidningar. Bland de förs­ta som ger honom en chans är magasinet Glamours redaktör Kathleen Aston Casey.­ Hon förblir som så många andra han arbetade med kvar i hans liv och gemenskap livet ut.

En mytomspunnen bild av Andy Warhol är som en tystlåten kuf. Till viss del var det säkert en roll han trivdes med, och från mitten av 1960-talet är det uppenbart att han slipar på en persona. Men i den här biografin blir det också uppenbart hur enormt bra han var på att underhålla kontakter. Han verkar suttit och babblat i telefon jämt, när han inte var ute bland folk.
Från 1951 till 1970 bor han tillsammans med sin mamma. Hon verkar mer än något annat ha flyttat in utan vidare förklaring och blivit kvar. På så vis blir Andy Warhols hem en ytterst privat sfär. Det var bara en utvald skara som genom åren presenterades för Julia Warhola, som i sin tur verkar ha tyckt mycket om alla hon fick träffa.

Andy Warhol är intresserad av både rikedom och berömmelse, och jobbar stenhårt. Rusmedel tillhört vardagen. Fanns det förresten någon som inte knarkade på den här tiden i konstnärskretsar i New York? Under 1950-talet introducerades amfetaminerna. Andy Warhol tjänar bra som illustratör och begagnar kemikalier av bättre kvalitet, utskrivna av läkare med flitigt begagnade receptblock. Blake­ Gopnik poängterar att för en person som alltid har varit blyg och tillbakadragen kan berusningen göra livets många möjligheter nåbara, få vederbörande att våga le och visa sin personlighet. I övrigt dracks det alltid duktigt. Möjligen var alkoholen ändå favoriten.

Det är en underdrift att säga att Warhol hade konstnärsambitioner. Vid sidan om arbetet som grafisk designer fanns det alltid konstnärliga projekt på gång. Inspirationen var den avantgardistiska kons­ten, och stjärnan han beundrade mer än alla andra var den franske konstnären Marcel Duchamp. Han som hade skrivit in begreppet readymade i konsthistorien genom att ställa ut ett bruksföremål, en pissoar, inom ramen för en utställning i Paris 1917. Fontaine signerades R. Mutt. Ett konstverk som en gång hade en annan funktion som inte bär konstnärens signatur. Ett konstverk som gäckar sin betraktare att fundera på vad det betyder att vistas i olika rum och när och hur det är att vara ett objekt.

Liksom Duchamps readymades förknippas Andy Warhols konst främst med (bilder av) verkliga föremål. Bilder av elektriska stolen, dollarsedlar som fyller hela bildutrymmet och otaliga kändisar. Inte sällan satte han amerikanska serietillverkade konsumtionsvaror i fokus. Campbell Soups sortiment om tolv smaker tillhör de mest kända. Det senare var en vara han definitivt inte hade avnjutit som barn. Det var först långt senare som halvfabrikat blev så billiga att arbetarklassen kunde ta sig råd.

Idag kan det vara svårt att förstå, men Andy Warhols egen bana till berömmelse som konstnär är knagglig. De flesta gallerister han först arbetar med lärde han känna som kund. Det är legendariska konsthandlare som Bruno Bischofberger, Leo Castelli och Ilena Sonnabend som sätter fart på karriären, både på hemmaplan och i Europa. 1968 visar Moderna museet i Stockholm hans första museiutställning i Europa.

Mot slutet av karriären tjänar han riktigt bra på att utföra uppdragsarbeten. Han kallar det business art. Inkomster som balanserar hans mindre lukrativa projekt, bland andra magasinet Interview, som han startade 1969 tillsammans med den brittiske journalisten John Wilcock, och alla mer eller mindre framgångsrika film- och tv-produktioner.

Sammantaget är Andy Warhols business art ett imponerande galleri. Han hade verkligen tillgång till otaliga kända och rika personer i sin samtid. Drömmen var att de här bilderna en dag skulle utgöra ett slags index, ett porträtt av samhället, över människorna som han hade haft omkring sig. Förra året presenterades många av dessa arbeten i en utställning på Whitney Museum.

Idag är namnet Andy Warhol synonymt med kändisskap och en resa som startar långt bort från konstetablissemanget. Konstnärsgeniet som skapar sig en persona blir ett varumärke och tar alla med storm. Värt att notera är att bakom framgången fanns folk som jobbade i studion för honom och ett lika kompromisslöst som överväldigande driv. Andy Warhol verkar aldrig ha prioriterat en hemmakväll, försummat en arbetsdag i studion eller bara varit. Allt är jobb – allt är konst – allt är livet – allt hänger ihop. Andy Warhol är med överallt, känner alla och är sällsynt trendkänslig. Blake Gopnik liknar hans förmåga att suga åt sig livet och sin samtid vid en svamp.

Andy Warhol framstår som en god observatör. Han är också en homosexuell man som växer upp i en tid när det är förenat med livsfara att ens bli anklagad för att vara gay. Kanske trivdes han alltid bäst på ett visst avstånd. Är det en av anledningarna till att han aldrig får till den lugna, romantiska och stabila tvåsamhet som han så desperat verkat längta efter? Det figurerar flera män, vissa lever han ihop med, andra får han nöja sig med att tråna efter. Trots Blake Gopniks djupgående research förblir det oklart om Andy Warhol var en bra älskare. Meningarna går isär.

Andy Warhol är i svängen. Han utforskar campa gaybarer i mitten av 1950-talet, imponeras av dragqueens som leker med könsroller och identitet, syns på festerna tillsammans med alla de andra pop-konstnärerna på legendariska Max Kansas City och senare under diskobollarna på Studio 54. Det är ett evigt kalasande.­ Varenda middag, bjudning och nattklubbsbesök inbegriper ett sökande efter personer som ska agera i någon av hans filmer eller generera ett uppdrag.

Andy Warhol lägger ner oändligt mycket tid och pengar på att göra film, främst under 1960-talet. Ett erkännande som filmskapare får han först långt senare. Idag ingår Chelsea Girl, Empire State­ Building och Sleep i många konstmuseers­ samlingar. Sleep refereras ofta till som en tagning av en man som sover. I själva verket är den en klippt spelfilm som spelades in vid flera tillfällen. Både filmaren och skådespelaren verkar haft trevligt under inspelningen. John Giorno drack sig ofta rejält berusad inför en tagning och Warhol tog piller för att hålla sig vaken.

Anekdoterna är många i den här boken, men mitt i överdådet har Blake­ Gopnik faktiskt missat att nämna en del personer vid namn. Det stör – vem är kända skribenten eller konstnären han refererar till? Därtill står en del information inom parentes. Oklart varför. Jag lyckas inte förstå systemet, men summerar att även om det inte stör våldsamt så känns det i sammanhanget rätt onödigt.

Blake Gopnik har doktorerat i konsthistoria och sedan slutet av 1990-talet skrivit om konst för en bredare publik, bland annat som kritiker för The Washington Post. Han är en skicklig skribent och sätter elegant Warhols konst i ett begripligt större konsthistoriskt sammanhang. Överlag är formuleringarna snygga, reflektionerna lagom långa och han är en hejare på kommatering.

Vem ska läsa den här tegelstenen? Det är klart att det är bra om man har ett visst intresse för karaktären Andy Warhol. Boken har också ett fullödigt index och varje kapitel inleds med en sammanfattning, vilket gör att den faktiskt går utmärkt att använda som referensverk.

Varje del av Warhol. A Life as Art inleds med en bild av Andy Warhol, allt från en teckning av honom som student på 1940-talet till leende och lite småberusad under en av många affärsluncher i sin studio på Broadway i mitten av 1970-talet. Den sista bilden porträtterar honom i baksätet på en limousin. Den då mytomspunne kändiskonstnären bär ljusa stora glasögon i plast och en karakteristisk blond peruk. Han stirrar uttryckslöst rakt fram, utan minsta antydan till engagemang eller leende. Bilden är tagen i slutet av Andy Warhols jordeliv. Han dör 1987, 59 år gammal, dagen efter en gall­operation.

Det går förstås inte att veta hur det var att vara Andy Warhol, men den här mastiga redogörelsen känns som att den ger en nyanserad inblick i livet som mötte kons­ten signerad Andy Warhol och en förståelse för hur kändisen Andy Warhol tog form.