Aktiv amnesi

Till skillnad från Vietnamkriget är det dessutom i princip obearbetat, trots att det ligger längre tillbaka i tiden. Om Vietnamkriget är ett djupt sittande kollektivt trauma, är minnet av Algerietkriget snarare så traumatiskt att det trängts undan av en kollektiv amnesi. Ett tecken på hur känsligt ämnet fortfarande är kom under valrörelsen 2017, när Emmanuel Macron under ett besök i Algeriet slog fast att den franska kolonialmakten hade gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Macron kölhalades då av den franska högern och stora delar av etablissemanget.

Ett kanske ännu tydligare tecken är bristen på seriösa försök att på nationell nivå kollektivt förhålla sig till frågan. Hittills har ingen motsvarighet till Ken Burns och Lynn Novicks uppmärksammade dokumentärserie The Vietnam War från 2017 gjorts i Frankrike. Algerietkriget har snarare varit ett ämne för utländska regissörer, från Gillo Pontecorvos klassiker Slaget om Alger (1966) till Michael Hanekes Dolt hot (2005), som behandlar just denna minnesförlust. Även i facklitteraturen produceras förvånansvärt litet om ämnet och bland det som skrivs är utländska författare också överrepresenterade.

Det senaste exemplet på det är den nyligen utkomna La guerre civile en France, 1958–1962 som är baserad på en avhandling av den amerikanske historikern Grey Anderson. Trots att den från början är skriven på engelska, finns den ännu bara utgiven på franska. Det säger något om intresset för innehållet i Frankrike, där Anderson till och med har figurerat i tv-intervjuer. La guerre civile en France behandlar ett kort stycke modern historia som är centralt för förståelsen av dagens Frankrike och dess alltmer dysfunktionella politiska system. En av anledningarna till att denna period tillsammans med resten av Algerietkriget har undertryckts i det kollektiva medvetandet ges redan i bokens Marxinspirerade titel. På grund av Algeriets särskilda status bland Frankrikes kolonier upplevdes kriget nämligen som ett regelrätt inbördeskrig.

Redan 1848, knappt två decennier efter att erövringen hade inletts, gjordes de algeriska provinserna per dekret till en integrerad del av Frankrike och fick samma status som ett département. Algeriet var med andra ord inte bara ”juvelen i kronan” på det franska imperiet; det var Frankrike självt. När självständighetsvindarna började blåsa på 1940-talet gjorde franska myndigheter inget större motstånd mot de marockanska och tunisiska protektoratens självständighetsrörelser. Men Algeriet skulle behållas till varje pris.

Anderson, som har studerat franska militära och byråkratiska arkiv, visar hur konflikten som började som ett väpnat uppror mot en kolonial övermakt snabbt utvecklades till en minst lika viktig kamp mellan olika krafter inom den franska militära och politiska makten. Det kontroversiella kriget, i vilket den franska armén snabbt gjorde sig ökänd för att göra bruk av både tortyr och nya metoder för psykologisk krigföring som de hade lärt sig efter det ödesdigra nederlaget vid Diên Biên Phu i Vietnam 1954, lamslog regeringen och paralyserade det politiska systemet. 1958 hade missnöjet inom såväl armén som den politiska högern blivit så djupt att drastiska lösningar började sökas.

Kontakter etablerades mellan Charles de Gaulle, som sedan sin tid som krigshjälte och det befriade Frankrikes förste president alltjämt åtnjöt ett brett politiskt stöd i kraft av en helt egen ideologi, och en grupp generaler inom arméns kommando. Andersons slutsats är att det var under hot om en militärkupp som den femte franska republiken utropades i nationalförsamlingen den 13 maj 1958. De Gaulle fick nu maktbefogenheter som sällan skådats i ett demokratiskt land och som fortfarande idag gör det franska presidentämbetet till det mäktigaste i den demokratiska världen, inte minst vad gäller undantagstillståndet.

I nationalförsamlingen och pressen oroades såväl vänstern som liberalt sinnade centrister över att Frankrike snabbt rörde sig mot fascism. Enligt Anderson gör detta maj 1958 till ett om möjligt ännu viktigare historiskt skede än det som inträffade exakt tio år senare. Det räcker med en snabb blick på dagens Frankrike och de paralyserande konflikterna mellan folket och en allsmäktig president, som alltför ofta väljs med ett stöd av en minoritet av väljarna, för att inse riktigheten i denna analys. Här finns ursprunget till de tre huvudsakliga problem som enligt Anderson plågar det moderna Frankrike: ett antidemokratiskt konstitutionellt system, ett maktfullkomligt presidentämbete och en militärisk utrikespolitik.

Den nya republiken dämpade dock inte generalernas missnöje. Strax efter de Gaulles tillträde ändrade han sin dittills hårdföra ton och började tala om att sluta fred. Detta utlöste nästa kris. Den nybildade högerextrema organisationen L’Organisation de l’armée secrète (OAS) försökte mörda de Gaulle och 1961 försökte samma generaler som hade hjälpt honom till makten avsätta honom i en kupp. Den misslyckades och generalerna dömdes till skandalöst milda straff samtidigt som OAS upplöstes. Arvet efter det hårda militära motståndet mot Algeriets befrielse skulle dock leva kvar länge, inte minst i Jean-Marie Le Pens franska gren av den paramilitära organisationen Front national pour l’Algérie francaise (FNAF) som grundades i Algeriet 1960. Här ges den politiska och historiska bakgrunden till den miljö som Carl-Henning Wijkmarks roman Sista dagar utspelar sig i.

Det eskalerande våld som utövades av fransmän mot andra fransmän stod sig dock slätt mot det som algerierna utsattes för, även i Frankrike. Anderson påpekar att algeriska motståndsmän torterades i källaren till en polisstation som låg ett stenkast från Élyséepalatset, och punkterar därmed en gång för alla myten att tortyr inte skulle ha utövats på europeisk mark sedan andra världskriget. I krigets slutskede dödades ett hundratal algerier under några få månader bara i Paris. Den mest ökända händelsen är dock utan tvekan massakern den 17 oktober 1961, då mellan 40 och 100 algeriska demonstranter dränktes i Seine av polisen under en fredlig demonstration som genomfördes i strid med undantagstillståndet. Denna händelse, som utgör bakgrunden till Hanekes Dolt hot, hör till en av de många händelser som aktivt har glömts bort i Frankrike. Det faktum att den ansvarige polischefen Maurice Papon kunde sitta kvar på sin post i ytterligare tre år säger det mesta om den officiella inställningen till saken.

”Det faktum att den ansvarige polischefen Maurice Papon kunde sitta kvar på sin post i ytterligare tre år säger det mesta om den officiella inställningen.”

Anderson ger i sin slutsats en förklaring till hur denna amnesi kunde uppstå från första början. Efter det att freden hade slutits och Algeriet vunnit sin självständighet efter åtta års krig sommaren 1962, deklarerade de Gaulle i tv att Frankrike hade uppnått det mål hon hade haft sedan krigets början. Kapitulationen inför FLN gjordes till en fransk seger och de Gaulles återkomst till makten presenterades, under hotet om en militärkupp som i själva verket hade organiserats med hans goda minne och som hade koordinerats av hans närmaste män, som ett ”subversivt projekts misslyckande”. Regimen fann sig därmed inte bara avskuren från sitt ursprung på Algers gator, skriver Anderson; den definierade sig även explicit mot det. Mot en sådan bakgrund är det inte konstigt att femte republikens ursprung i den franska armén i Algeriet lyser med sin frånvaro i den officiella franska historieskrivningen.

Andersons bok innehåller ovärderlig information om den moderna franska historien. Den är dock skriven för en specialiserad läsekrets och kräver relativt mycket förkunskaper. För den som vill veta mer om själva kriget och dess följder är den dessutom alltför inriktad på Frankrikes inre angelägenheter för att ge en heltäckande bild. Det algeriska perspektivet, vare sig det rör sig om det revolutionära eller det hos de hundratusentals så kallade harkis som stred på den franska sidan, ges helt enkelt inte här.

Om Andersons bok ger en ensidig bild av skeendet under Algerietkriget, kan dock Elaine Mokhtefis Algiers. Third World Capital sägas komplettera den. Det är också en väldigt annorlunda bok. Den är visserligen också författad av en amerikan, men där stannar likheterna. Här handlar det företrädesvis om det revolutionära Algeriet efter självständigheten, skrivet med djupt personligt engagemang.

Elaine Mokhtefis (född Elaine Klein) livshistoria är nästan ofattbart dramatisk. Hon kom till Paris 1951 som 23-åring efter att ha sparkats ut ur den amerikanska studentflygeln av United World Federalists, en rörelse som propagerade för fred under en enad världsregering. Där kom hon snabbt i kontakt med den undre värld av aktivister, hantlangare och vapensmugglare som var aktiva i kampen för Algeriets frigörelse. Trots att hon snabbt förfördes av det parisiska 1950-talets märkliga blandning av finess och smuts fann hon sig snart i ett långt mer exotiskt och dramatiskt sammanhang efter att ha gift sig med en algerisk revolutionär politiker.

I Alger fick hon i egenskap av engelskspråkig västerlänning snabbt i uppdrag att representera det revolutionära Algeriet i olika internationella sammanhang. Hon skrev artiklar och pressmeddelanden i det officiella regeringsorganet för en internationell publik, deltog i delegationer till FN och olika samarbetsorgan med progressiva och revolutionära länder i tredje världen, utövade påtryckningar på politiker på högsta nivå och gavs rätt att signera officiella dokument i president Achmed Ben Bellas namn. Bland de personer hon frotterade sig med kan Frantz Fanon och Simone de Beauvoir nämnas. Hon har till och med en statistroll i Pontecorvos Slaget om Alger.

Boken Algiers. Third World Capital ger en radikalt annorlunda bild av Alger än den vi finner hos Anderson. Istället för ett centrum för fronderande högerextrema franska generaler är staden här, som titeln antyder, ett centrum för revolutionära rörelser i tredje världen. Mokhtefi tog emot besök från allsköns efterlysta revolutionärer, från nordvietnamesiska gästdelegationer till medlemmar av Baader–Meinhof-ligan. Viktigast är dock Svarta pantrarna, som grundade en egen avdelning i staden. Figurer som Eldridge Cleaver och Stokely Charmichael levde en tid i Alger och planerade flera aktioner därifrån. I en passage berättar Mokhtefi om hur hon på 1970-talet tog emot den kände hippiegurun Timothy Leary och hans fru efter att denne rymt från fängelset i USA. I Saharaöknen försökte Leary introducera nomader och herdar för LSD, något som inte föll i god jord hos de disciplinerade pantrarna. Cleaver förklarade därefter för alla amerikanska hippies därhemma att deras gurus hjärna hade ”blåsts ut” av all LSD.

Även om detta är ett stycke självbiografi av det anekdotiska slaget kompletterar Mokhtefi också Andersons torrt akademiska framställning med viktig information. Till exempel går hon igenom de tortyrmetoder som fransmännen använde under kriget. Tiotusentals män och kvinnor greps på godtyckliga grunder och utsattes för skendränkningar, elchocker mot genitalierna, krossade flaskor uppkörda i anus och summariska avrättningar.

När Mokhtefi i slutet av 1970-talet till slut deporteras från Algeriet efter att utan förklaring ha fallit i onåd hos presidenten Houari Boumediene upphör hennes personliga berättelse om det postkoloniala Algeriet. Hennes memoarer ger dock en bra bild av hur det revolutionära Algeriet redan tidigt började utvecklas i en auktoritär riktning och hur revolutionens söner kom att införa ett nytt slags förtryck. Mokhtefi kunde på nära håll se hur Algeriets förste president Ben Bella successivt övergav demokratin. När han störtades av Boumediene i en kupp 1965 riktades misstankarna mot utrikesministern Abdelaziz Bouteflika. Denne skulle senare själv komma att efterträda Boumediene som president, en post som han behöll till så sent som förra året då han tvingades avgå efter månader av gatuprotester.

Andersons och Mokhtefis böcker ger båda värdefulla om än väldigt olika inblickar i det moderna Frankrikes och Algeriets gemensamma ursprung. För den som vill förstå de kriser som skakar dessa båda länder just nu, eller deras traumatiska historia, är detta rekommenderad läsning.