Arkeologi – vetenskap på frammarsch

Dessutom är det en antologi. Antologier består tyvärr ofta av ett antal pliktskyldiga och dåligt sammanlänkade bidrag. På 10–15 sidor varken hinner eller behöver författarna gå tillräckligt djupt för att bli intressanta. Men Anders Andréns antologi från Riksbankens Jubileumsfond hör till de läsvärda undantagen. Jag tror att arkeologin är den humanistiska vetenskap där det har hänt mest på senare tid.

Mycket bygger på kulturminneslagen, som skyddar fornminnena. Det är en av de viktigaste lagarna vi har. Så fort som någon bygger eller gräver tränger skoporna in i historien. Byggherren är skyldig att betala vad det kostar att undersöka fornminnet. Länsstyrelsen bestämmer vad som ska göras och vem som ska göra det. Alla nya motorvägar och bansträckningar har gett arkeologerna mycket att göra.

Samtidigt har metoderna utvecklats. Bilden av forskarna som finkammar kubikmeter för kubikmeter med uttjänta tandborstar är föråldrad. Runt Öresundsbrons fäste har arkeologerna banat av stora ytor med grävskopor och kan berätta hur husen samlades och vad som hände runtomkring dem. Ibland kan gamla fornlämningar ge nya svar, i takt med att tekniken utvecklas. Tidigare utgrävningar har vidgats, små grophus har blivit rejäla långhus. Naturvetenskapen har kommit humanisterna till hjälp. Pollenundersökningarna är ett exempel, dna ett annat. Dagens arkeologer kan undersöka hur stenålderns skrapor använts och berätta hur vardagslivet fungerade.

De nya utgrävningarna är det roligaste som har hänt Sveriges historia på länge. När jag rotar i Skånes historia sväller det tilltänkta första bandet mer och mer. Hur lång tid tog det för kolonisatörerna att nå Örkelljunga, varför finns det metallspår redan på stenåldersskrapor vid Hunneberget? Paleoarkeologerna gör pollenprov som berättar hur landskapet har skiftat genom århundradena, när människan har släppt loss kreatur, odlat säd – men också dragit sig tillbaka, när pesten slog ut gårdar och byar.

Förmodern globalitet samlar sina författare kring en av de viktigaste frågorna. Hur nära sin omvärld levde det norröna landet? Den första delen av svaret skakar om läsaren: det beror på hur omvärlden har sett ut. Kartan har förändrats flera gånger redan under den korta tid som Skandinaviska halvön senast varit beboelig.

Den mest spännande berättelsen handlar om Doggerland. Björn Nilsson skriver om halvön som för 10 000 år sedan bildade en landbrygga till de brittiska öarna. Först för 8 600 år sedan bildades Engelska kanalen.

Ungefär samtidigt började klimatet försämras. Efter några hundra år brast en nordamerikansk issjö och rann ut i Atlanten. För 8 000 år sedan steg vattnet på några korta år drygt en halvmeter och stora delar av Doggerland översvämmades. Hundra år senare satte ett jordskred utanför norska kusten igång en väldig flodvåg, 5-10 meter hög, som dränkte resten. Tusentals människor omkom, ännu fler fick sina boplatser fördärvade, musselbankarna som har stått för mycket av födan sköljdes över av sand.

Nilssons utgångspunkt är några 7 500 år gamla mjärdar, som hittades i grävningarna runt Malmö centralstation. Mjärdarna är de äldsta i världen i sitt slag, men det är inte huvudsaken i uppsatsen. Nilsson resonerar istället om nomaderna som levde längs stränderna kring det som hade varit Doggerland, om mjärdarna som ett sätt att fånga fisk utan att själv vara på plats. Det är fascinerande att fundera över hur människorna stärkte greppet om sina livsvillkor, och hur insikterna kan ha systematiserats och vandrat efter ödeläggelsen.

Vid den här tiden var jordbruket på väg norrut genom Europa. Sädesslagen och tamdjuren spreds från Anatolien till sydöstra Europa, vidare från Donauområdet genom Ungern och Slovakien mot Frankrike och Ukraina. Elisabeth Rudbeck beskriver hur kulturen gjorde halt i norra Tyskland under några århundraden, innan jägarna och fiskarna i södra Skandinavien mötte jordbrukarna söder om Östersjön och de första bondekulturerna etablerade sig.

Hans Bolin visar kartor över hur ristningar av älgar har hittats från Norges västkust bort mot Kamtjatka, Fredrik Svanberg om bronsålderstempel, Dominic Ingelmark om skärvorna av en romersk glasbägare från de första århundradena av vår tideräkning som hittades i Gullhögen i Husby-Långhundra i Uppland.

Översvämningen av Doggerland är inte den enda naturkatastrof som nämns i boken. Glasbägaren i Uppland var inte det enda märkvärdiga föremålet i järnålderns gravar, men utbytet fick ett brått slut. ”I mitten på 530-talet inträffade en vulkanisk eller kosmisk katastrof, troligen ett vulkanutbrott av aldrig senare skådat slag, som gjorde att solen och månen försvann bakom ett disigt töcken”, skriver Torun Zachrisson. ”På dessa händelser följde den första kända pandemin i historien, den justinianska böldpesten, som drabbade kontinenten. Sädesfälten stod oskördade på olika håll och det var tyst, uppger ögonvittnen. Nätverken som tidigare bundit samman Skandinavien med Medelhavsområdet genom Öst- och Centraleuropa rasade samman.” Gravskicket i Mellansverige förändrades, romerskt påverkade gravstenar slogs sönder.

Anders Andrén skriver om de unga män som band samman kulturerna. Krigare norrifrån sökte sig in i de romerska hjälptrupperna redan vid vår tideräknings början. Så småningom tjänstgjorde nordbor i de bysantinska trupperna, men det finns också spår av att främmande krigare har verkat i Skandinavien. I Birka finns det spår av bågskyttar från steppen, i Danmark kan främmande krigare ha medverkat vid riksbildningen.

Antologin avslutas med Mats Roslunds och Mohammad Fazlhashemis bidrag om de tidiga förbindelserna mellan Norden och islam. Även det är intressant; men jag saknar en återknytning till Sture Bolins forskning kring myntskatterna som indikatorer på handelsströmmarna mellan öst och väst. Bolins undersökningar var på sin tid ett av de mest nyskapande svenska bidragen till den internationella historieforskningen; det är synd att de hamnat så i skymundan.