Att tänka på engelska

Russell hade knappast några ambitioner att vara objektiv, utan såg det som sin uppgift att städa upp i det filosofiska augiasstallet. Den som bara läser Russell kan inte undgå att bli förvånad över att så mycket dumt har sagts av filosofer från Platon och fram till våra dagar, då lord Russell bringade klarhet och skilde filosofins många getter från några få får. På svenska finns Anders Wedbergs historia som mest uppehåller sig vid logik och kunskapsteori och i stort sett struntar i resten. Den bästa, eller i alla fall mest användbara, filosofihistorien är i mitt tycke Anthony Kennys A New History of Western Philosophy som förstås har några år på nacken vid det här laget.

Filosofihistoria helst ska skrivas av filosofer snarare än av historiker. Det tycks vara lättare att göra en filosof till historiker än en historiker till filosof. Jonathan Rée är filosof och det märks i hans omfattande – 746 sidor – Witcraft. Han är också en god historieberättare. Lägg märke till undertiteln: The Invention of Philosophy in English, alltså inte in England. Rée tar upp översättningar och utländskt inflytande från Descartes klargörande och befriande inverkan på 1600-talet till Kierkegaards och Heideggers påverkan som dock långt ifrån alltid har varit klargörande, ibland rentav motsatsen.

Rée har delat in sin historia i sex avsnitt som vartdera omfattar 50 år, men han vandrar ganska så fritt över sina självpåtagna kronologiska gränser. Han inleder med Hamlets berömda ord ”There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophie.” Med det menade han att filosofin, inte bara Horatios utan filosofin överhuvudtaget, inte hade svar på alla frågor. Något av den attityden genomsyrar Rées bok, som tar upp tänkare som inte tidigare har fått plats i filosofiska översiktsverk eller som ens kan sägas ha varit filosofer i någon rimlig mening, men som ändå har tänkt lika bra som proffsen. Rées bok är alltså inte ytterligare ett bidrag till den konventionella berättelsen som går från ett stort namn till nästa, det vill säga (för att nu hålla sig till den engelskspråkiga sfären): Hobbes, Locke, Berkeley, Hume, Mill, Russell och slutar med Wittgenstein, som visserligen var österrikare men som filosof huvudsakligen var verksam i Cambridge.

Rée, som har varit professor i filosofi innan han sade upp sig från sin tjänst för att få tid att tänka, summerar föredömligt tydligt och klart alla de stora, men han inskränker sig inte till dessa. Istället har han en långt mer omfattande och generös syn på vad filosofi har varit, är och kan vara.

Fram till slutet av 1500-talet hade i stort sett all filosofi skrivits på de klassiska språken, först på grekiska innan latinet blev det helt dominerande språket. Denna latinska hegemoni fick sig en första knäck redan 1538 då en kunglig myndighet befallde att varje församling måste ha en Bibel på engelska. Om engelskan dög för Guds ord, så dög den också för människans. En präst vid namn Ralph Lever översatte aristoteliska och skolastiska termer som alla hade rötter i de antika språken till engelska ord som skulle vara lättare att förstå. Istället för logique och dialect föreslog han witcraft.

”Universitetsfilosofer är, hävdade Hobbes, antingen själva galna eller försöker göra andra galna.”

Den första engelska översättningen av en antik filosofisk text kom ut i mitten av 1500-talet och ägnades Ciceros under renässansen enormt inflytelserika De Officiis, som kallades The bookes of duties, men översättaren litade inte helt på sin insats och lät följaktligen trycka en latinsk parallelltext vid sidan av sin översättning.

Det vimlar av goda, dåliga och galna idéer på Witcrafts alla sidor, som ibland blir en smula pratiga. Det finns ett par röda trådar – en av dessa är en månghundraårig spänning mellan traditionalister och modernister. Descartes är här det första stora namnet. Han revolutionerade filosofin, inte bara på kontinenten utan minst lika mycket i England. Som han själv uttryckte det så gjorde han det inte genom att besitta någon speciell talang, utan genom självständigt tänkande. Det var då en revolutionerande tanke (och är det väl än idag). Descartes undergrävde tilliten till den heliga skrift och alltså den kristna religionen. Akademiska skolastiker, som hade fastnat i aristoteliska termer, kände med rätta att marken gungade under deras fötter och de skulle aldrig riktigt återhämta sig.

Det är slående att så få – ja, nästan ingen – av de stora engelskspråkiga filosoferna var välkomna vid tidens universitet. Hobbes, Locke och Hume var aldrig i vår mening professionella filosofer, utan livnärde sig på andra sätt.

Hobbes var en stor tillskyndare av utbildning. Att rätt undervisa ungdomen var en väg mot en fredligare värld. Han hittade inte den rätta och nyttiga undervisningen vid tidens fina universitet. När han i maj 1651 publicerade sitt mästerverk Leviathan, av många fortfarande ansedd som det främsta arbetet i politisk filosofi som någonsin har skrivits på engelska, var Oxford och Cambridge fortfarande insvepta i aristoteliska dimridåer och hade gått ner sig i obegripligheter. För att avslöja sådana råder Hobbes sina läsare att översätta ett skolastiskt stycke till ett modernt språk. Han ger själv ett exempel: The first cause does not necessarily inflow any thing into second, by force of the Essential subordination of the second causes, by which it may help it to worke. (Jag tar mig friheten att citera på engelska eftersom stycket inte skulle vara lättare att begripa i en aldrig så trogen svensk översättning.) Vad betyder det? undrade han. Pretentiösa och löjliga figurer behandlar dem som erkänner att de inte begriper som om de hade att göra med idioter. Universitetsfilosofer är, hävdade Hobbes, antingen själva galna eller försöker göra andra galna.

Hume försökte litet halvhjärtat att få en tjänst vid ett universitet i Skottland, men han ansågs vara för kontroversiell för att anförtros påverkbara studenter. Han misstänktes – och med rätta – för att vara en farlig ateist som med sina skeptiska läror underminerade samhällets grundvalar. Istället blev han under en tid diplomat i Frankrike, där han blev något av en idol i upplysta parisiska salonger. Hans filosofiska storverk A Treatise of Human Nature från 1740 ”föll dödfödd från tryckpressen”, men han blev senare en förmögen man genom sin engelska historia. Hans ekonomiska oberoende tillät honom att filosofera som han ville, umgås med sin gode vän Adam Smith och skriva essäer som retade gallfeber på det moraliska etablissemanget. Hume är inte det första eller sista exemplet på att den som vill tänka och skriva både fritt och rätt gärna bör ha en privatförmögenhet att falla tillbaka på eller i brist på en sådan en fördomsfri mecenat.

Också senare tänkare har varit misstänksamma mot filosofins professionalisering bakom universitetens skyddande murar. William James, bror till Henry och uppenbarligen en av Rées favoriter, talade om doktorsgraden som en bläckfisk som hotar att förkväva självständigt tänkande. Wittgenstein blev till slut professor men verkade aldrig ha känt sig riktigt hemmastadd i den akademiska världen – och väl knappast i någon annan värld heller.

Rée skriver, som sagt, inte enbart om de stora namnen, de som redan har framträdande platser i alla filosofiska översiktsverk. De finns med och summeras klart och tydligt, men han låter flera andra komma till tals som sällan har fått någon uppmärksamhet i filosofihistorien. Sålunda dyker opieätaren Thomas de Quincey upp. de Quincey hävdade att Kant hade förstört hans liv och reducerat mänskligheten till a reptile race som plågades av omöjliga drömmar om perfekt kunskap. Kant var, menade de Quincey, populär för att han var så dunkel och gav intryck av djupsinne. Liknande argument skulle komma till användning när Hegels filosofi väl hade lyckats korsa Engelska kanalen. Klyftan mellan kontinentalt tänkande och engelskt – och med början under 1800-talet också amerikanskt – har alltså gamla anor. Då som nu kom det ut böcker som försökte bygga broar mellan de två traditionerna, men dessa broar har nästan alltid vid närmare betraktande visat sig vara ganska bräckliga konstruktioner.

Ett annat överraskande namn är William Hazlitt, som var en framstående konst- och litteraturkritiker, men jag förstår fortfarande inte riktigt vad han har här att göra. Mary Ann Evans är ett annat oväntat namn. Hon blev tidigt redaktör för tidens ledande filosofiska tidskrift, översatte David Friedrich Strauss epokgörande Leben Jesu, 1 500 sidor akademisk tyska med fotnoter på både grekiska och hebreiska. Till mångas förfäran behandlade Strauss bibliska texter som felbara mänskliga dokument och inte som Guds ofelbara ord. Detta var bara början. Mary Ann Evans skulle snart under namnet George Eliot framträda som en av 1800-talets (och vilket annat århundrades som helst) stora romanförfattare. Middlemarch är ett hennes många mästerverk som i litterär form tar upp tidens stora problem, som kvinnans ställning, religion, idealism och politik. Liksom William James bror Henry visar hon hur romanen som genre kan vara ett användbart filosofiskt redskap.

Det vore fel att anmäla Witcraft utan att nämna Thomas Davidson, som kom från en fattig miljö. Som barn plockade han rovor och vallade får tillsammans med sin mamma, som var änka. Pojken hade, som man säger, läshuvud och kunde ha gjort en lysande akademisk karriär. Han var alltför självständig för en sådan, utan blev istället ett slags filosofisk entreprenör som ordnade möten eller informella konferenser i den amerikanska vildmarken. Bland hans beundrare fanns William James, som vid det här laget var professor vid Harvard. Davidson ville göra filosofin inte bara folklig utan till ett befrielseverktyg: ”Framtidens religion”, skrev han, ”kommer att bli demokratin. Den gamla uppmaningen att lita på Gud skulle istället bli viljan att lita på vanligt folks omdöme.”

1951 är det sista märkesåret i Rées översikt och kapitlet domineras helt av Wittgenstein, som Rée ger en närmast helgonliknande status, medan Bertrand Russell framställs i mindre smickrande ljus. Att det skulle komma att bli en brytning mellan den världslige Russell och den asketiske Wittgenstein var ofrånkomligt. Att två så lysande men olika intellekt inte i längden kunde samsas är inget att förvåna sig över. Dagens läsare behöver inte välja, utan kan glädjas av båda och att filosofin har plats för så vitt skilda sätt att närma sig ämnet.

Trots att boken är lång känns det lite snopet att Rée slutar 1951. Gilbert Ryle nämns en passant. Jag hade gärna läst ett kapitel om Oxfordfilosofin med J L Austin i spetsen. Men man kan inte få allt och med Witcraft har man redan fått väldigt mycket.