Avsakralisering

Forskningen är ganska enig om att inte bara skapelseberättelsen utan också en god del av de andra händelserna som beskrivs i Moseböckerna, såsom uttåget ur Egypten, är myter. Fastän evangelierna inleder Nya testamentet är de yngre än breven från Paulus; flera av dessa är å andra sidan inte skrivna av Paulus. Vad ska man tro?

”Historien om Bibeln är således berättelsen om samspelet mellan religionen och boken – utan några exakta motsvarigheter dem emellan”, skriver John Barton, som har en bakgrund både som präst och som professor i bibeltolkning på universitetet i Oxford. Han berättar om Bibelns förhistoria, om hur böckerna har komponerats, och han beskriver dagens forskningsläge. Hans History of the Bible bör kunna fungera som standardverk för åtminstone den anglosaxiska världen – vi andra måste konsultera bibelöversättningar till våra egna språk för att helt kunna använda boken.

Vad vi kallar Gamla testamentet är ju för judar hela Bibeln, ibland också kallad Tanakh (eller TaNaK eller Tanach), en benämning bildad av begynnelsebokstäverna i de tre huvudavdelningarna: Tora (Lagen, det vill säga: Moseböckerna), Neviim (Profeterna) och Ketuvim (Skrifterna). Barton analyserar en rad olika stilar.

Vi har de berättande böckerna med en rak, lakonisk stil, som Barton kallar sagostilen; han jämför dem med de isländska sagorna. I andra böcker ingriper Gud med påbud och förbud; Femte Mosebok strävar efter att etablera monoteistiska religiösa och nationella strukturer för Juda och Israel. Andra böcker utmärks av den så kallade prästerliga stilen, en mässande och mycket formell prosa med många upprepningar; exempelvis skapelseberättelsen i Första Mosebok. Dessa delar bör ha förelegat allra senast vid 500-talet f Kr.

Från det persiska herraväldet (500–200 f Kr) och en del så sent som från det grekiska herraväldet som kom därefter härstammar vad som numera kallas de judiska romanerna. Dessa relativt korta berättelser om gestalter som Ruth, Jona, Ester och andra utmärks av att de tycks ha komponerats som helheter, med ett konstant flöde och väl uppbyggda intriger. Från samma tider är också Job och Predikaren med sina kritiska frågor om Guds natur och karaktär.

Även om böckernas karaktär är olika, är Gamla testamentet nästan uteslutande skrivet på hebreiska, medan Nya testamentet är skrivet på grekiska. Men Jesus bör ha talat arameiska, ett med hebreiska närbesläktat språk, som han använder då han återuppväcker en död flicka med orden Talita koum, vilket evangelisten (Markus 5:41) översätter för läsaren som ”Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!” Alla yttranden som tillskrivs Jesus har alltså utsagts på ett annat språk än Nya testamentets.

Och när kom Nya testamentet till? Barton skriver: ”Tidsbestämningen av Nya testamentets böcker har beskrivits som en kö av berusade, som stöttar varandra, utan någon fast vägg att luta sig mot. Det enda verkligt säkra är dateringen av Paulus brev, som måste ha författats mellan 40-talen och 60-talen.” Evangelierna kan tidigast dateras från 70-talet; förmodligen baseras de på muntliga berättelser. Ledande tyska forskare talar om ett förråd av berättelser om Jesus som evangelisterna hämtade material ur; man kallar detta Q, efter tyskans ord för källa Quelle. Än senare, kanske till och med på 200-talet, tillkom Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken.

Barton distanserar sig från en spridd uppfattning om att kyrkliga auktoriteter bestämde vilka texter som skulle räknas till Bibeln. (Föreställningen att texter som kallades ”hädiska” uteslöts var grunden för Dan Browns succéroman Da Vinci-koden från 2003.) Redan mot slutet av 100-talet kan man urskilja en kanon, det vill säga: normerande texter, bland både hebreiska skrifter och skrifter som kom att bilda Nya testamentet. De kyrkomötesbeslut som senare togs bekräftade existerande praxis.

Det enda verkligt nya som har hänt i sammanhanget är fyndet från år 1945 i Nag Hammadi i Egypten av tidiga texter på koptiska. (De vid samma tid upptäckta Dödahavsrullarna bekräftade i stort sett vad som redan fanns i Bibeln.) Det så kallade Thomasevangeliet består inte av berättande text utan av enbart en samling yttranden, en del ganska kryptiska, som vissa forskare anser härstammar från Jesus.

Modern bibelexegetik har ett antal metoder för att avgöra vilken som är mest autentisk, bland dessa finns vad som kallas olikhetskriteriet och som i princip betyder att ett tidigare yttrande är mer oslipat än ett senare och mer utslätat. Men påverkar sådant definitionen av judisk respektive kristen tro? ”Jämfört med bakgrunden för alla studier av den antika världen är Bibeln inget specialfall. Vi äger knappast några originalhandskrifter från någon forntida författare; ändå menar ingen på allvar att det är omöjligt att känna till Platons filosofi eller Julius Caesars liv och krig, därför att alla manuskript är av senare datum än de klassiska författarna själva.”

Hur helig är denna skrift? Gemensamt för både judendom och kristendom är att fundamentalistiska tolkningar har föga stöd i texterna. Som förbudet – för ortodoxa judar – att blanda kött- och mjölkprodukter vid samma måltid. Men det enda som står i 2 Mos: 23 är att man inte får ”koka en killing i dess moders mjölk”. För de motsägelser som tycks uppenbaras på många ställen i Gamla testamentet har den ortodoxa judendomen en lösning: de är alla skenbara och texten är i varje avseende lika betydelsefull. För att kunna förklara detta krävs en mycket utförlig tolkningskonst, sammanfattad i den kommentar som samlats bland annat i Mishna och Talmud, och som endast de grundligt lärda kan behärska.

För den kristne bekännaren innebär Nya testamentet ytterligare svårigheter. Dogmen om treenigheten har stöd endast av en referens, nämligen Matt 28:19: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.” Och att Jesus föddes av en jungfru nämns i början av Matteus och Lukas men inte hos de två andra evangelisterna, inte heller av Paulus eller någon annan av Nya testamentets böcker.

Och Martin Luther grundade sin kritik av den katolska kyrkans praktik på tanken om rättfärdiggörelse genom tro, och inte genom handlingar, och stödde sig på Paulus brev till romarna (Rom 3:24), ett bibelställe som före reformationen inte spelade någon roll alls. Det verkade som om en text i Bibeln hade större auktoritet än hela den etablerade kyrkliga institutionen. När Luther sedan översatte Bibeln till tyska var det inte bara ett teologiskt och språkligt storverk utan också en sensation på marknaden: enbart i Wittenberg gavs Luthers Bibel ut i 100 upplagor om sammanlagt cirka 200 000 exemplar mellan 1534 och 1620.

Men om Luther kunde tolka Bibeln, var det också fullt möjligt för andra att göra detsamma. Snart fick fransk-schweizaren Jean Calvin ett ännu större inflytande. Den reformerta protestantismen, kalvinismen, tog det logiska steget att hävda att om Gud utdelar sin nåd till människan oavsett hennes handlingar, kunde han också fördöma människan oavsett hennes handlingar. Men anvisade också en väg ut ur detta ångestfyllda dilemma: människans förmåga att följa Guds lagar är en indikation på att hon har utvalts till frälsning.

Snart var katoliker och protestanter (och lutheraner mot reformerta) i trettioårigt krig med varandra. Men det fanns ingen återvändo från den kritik av Bibeln med dess egna ord som reformationen hade inlett. Det går ganska snabbt undan då Barton avhandlar upplysningen och början till modern Bibelforskning och dito kritik från H S Reimarus på 1700-talet och David Friedrich Strauss på 1800-talet; någon motsvarande kritikrörelse har inte förekommit för judendomen, men den bär som sagt inte på samma anspråk på att sitta inne med hela sanningen.

”Hur helig är denna skrift? Gemensamt för både judendom och kristendom är att fundamentalistiska tolkningar har föga stöd i texterna.”

Överhuvudtaget är en av de viktigaste tillgångarna i denna bok dess utredning av avgörande skillnader mellan judisk respektive kristen syn på Bibeln. För den som är uppväxt med något slags kristendom i bakgrunden tycks det givet att Gamla testamentet börjar i historien men slutar i en profetia som förutsäger en kommande frälsare. Men den äldre tron har inte alls detta eskatologiska perspektiv, utan judendomen handlar mera om livsvisdom. Adam är inte alls lika viktig som Abraham och berättelsen om hur hans ättlingar levde i landet som Gud gav dem. Den handlar föga om individens ”frälsning” och inget om tillvaron efter döden utan mera om Guds relationer till folkets gemenskap genom dess prövningar.

Att History of the Bible i stort sett följer ett kronologiskt spår är inte mycket att säga om, men överblicken skulle förmodligen ha vunnit på om John Barton hade låtit sig inspireras av till exempel Karen Armstrong (flera av hennes böcker finns på svenska), som har visat hur man fängslande kan berätta om religion och samtidigt vara tillförlitlig. Även om detta inte är en berättelse om verkligheten bakom Bibelns berättelser, framstår det ändå som en brist att Barton inte åtminstone kortfattat nämner den spännande forskning som bland andra har bedrivits av arkeologen Israel Finkelstein, trots att bibliografin nämner flera av dennes böcker.

Insiktsfull är hans slutsats att Bibeln inte är en handledning för religiös tro och praktik. ”Om man tar Bibeln som utgångspunkt kan man inte förutsäga den kristna kyrkan eller judendomen som vi ser dem idag; om man tar modern judendom eller kristendom som utgångspunkt kan man inte rekonstruera Bibeln utifrån dem.” När han som kontrast hävdar att islam i mycket högre grad är en bokreligion menar jag dock han bortser från sådant som att Koranen är skriven på arabiska, vilket bäddar för en mängd problem då den tolkas till andra språk, och att muslimsk praktik också vägleds av haditherna, de talrika utsagorna om profeten Muhammed och hans efterföljares yttranden.

Kan någon skrift vara helig? Tro grundas ytterst ute på etiska och egentligen obevisbara regler. Ett förhållande som har lett till otaliga krig om den rätta tron, från trettioåriga kriget till sunnitiska terroristers mord på shiitiska bekännare idag, i namn av islam. Många år efter konfirmationen förlitar jag mig numera på vetenskap som bygger på objektiva fakta och är möjlig att verifiera och falsifiera. Men den befriar oss inte från moraliska överväganden. Vad vi gör av vetandet, om vi bygger vägar och välfärd eller konstruerar optimala förintelseläger, måste också grundas på etik, obevisbara regler. Om man inte håller något för heligt går det åt helvete.