Borta bra men .

Somliga kapslar in sig och förblir den ursprungliga identiteten trogen så gott det går, medan andra genomgår en metamorfos på gott eller möjligen på ont. De byter kanske till och med språk (Conrad, Beckett, Nabokov) och låter sig med varierande grad av framgång integreras i en annan och annorlunda kontext. Vissa blommar ut, medan andra helt enkelt bara härdar ut. Och somliga går under.

Om det var någon av 1900-talets mer kända exilförfattare som kunde antas klara och kanske till och med bli stimulerad av omställningen till ett liv utanför hemmamarknaden, så var det den judisk-österrikiske mångsysslaren Stefan Zweig – librettist, dramatiker, novellist, poet, essäist, översättare och upphovsman till romaner och historiska biografier – född 1881. Till att börja med var han dels rik arvtagare, dels exempellöst hyllad storsäljare världen över. Han talade engelska och franska flytande och var dessutom en dogmatisk kosmopolit, ständigt på resande fot och svuren motståndare till alla former av nationalism, vilket också ledde honom till att avvisa sionismen trots en nära relation till Theodor Herzl. Judarna skulle aldrig bilda en nation, menade han, utan tvärtom stolt axla den ödesbestämda rollen som fanbärare för världsmedborgaranda och universella värden.

”Jag älskar diasporan”, skrev Zweig i ett brev till filosofen Martin Buber. I en av sina skrifter efterlyste han rent av en hymn till just exilen.

För egen del var han också proaktiv när det gällde att gå i exil och bosatte sig i England redan 1933, långt innan läget blev akut för honom som österrikare i samband med Nazi-Tysklands annektering av hemlandet i mars 1938. Denna första del av exilen var därför också en smula angenäm såtillvida att han obehindrad kunde återvända till sitt älskade Wien och vårda sin gamla mamma. Annat på exilens pluskonto var att han 1939 gifte om sig med sin unga sekreterare, Lotte, och att han hela tiden fortsatte att vara febrilt produktiv. Mycket av det som fortfarande läses av Zweig idag – främst självbiografin Världen av igår och den förtätade kortromanen (eller långnovellen) Schack – kom till under de tidiga krigsåren i USA och Brasilien.

Icke desto mindre valde Stefan och Lotte Zweig att under omsorgsfulla former avsluta livet med en dödlig dos Veronal hemma i brasilianska Petrópolis natten till den 23 februari 1942. Stor uppståndelse på många håll. Starka känslor. För Brasilien var det en självklarhet att hålla statsbegravning. Inom tyska exilkretsar blandades dock sorgen med vrede. Thomas Mann betraktade självmordet som ett svaghetstecken och ett svek mot de krafter inom kulturen som bildade front mot nazismen. Litteraturvetaren George Prochniks nyutkomna bok om den exil som trots hyggliga förutsättningar ändå blev omöjlig för Zweig erbjuder om inte ett försvarstal så åtminstone en redig redogörelse för vad som faktiskt hände och en nyansrik diskussion om varför det som hände förmodligen hände på just det sättet.

Ett problem i sammanhanget var, till att börja med, att Zweig var programmatiskt ointresserad av politik. För honom var Konsten och Bildningen överordnade inte bara politiken utan varje form av mänsklig verksamhet. Tack vare den medfödda silverskeden i munnen hade han aldrig behövt göra sig några bekymmer gällande försörjning eller något annat vulgärt materiellt. Han kunde vara förstrött flott mot fattigare kolleger på ett sätt som inte sällan väckte irritation, men om tidens sociala konflikter hade han inget särskilt upplyst eller upplysande att säga. Han var en flyhänt och cerebral skönande som jagades ut ur sitt ambulerande elfenbenstorn av brutala kvastar som han inte alls begrep sig på.

Så exilen i sig var en sak, men vad som hände i och med krigsutbrottet 1939 var dels att Zweig blev en så kallad enemy alien med allt vad det innebär i form av byråkratiskt krångel och kringskuren frihet, dels att han tvingades att ständigt befatta sig med den obehagliga politiken eftersom folk aldrig slutade att fråga efter tydliga fördömanden av nazismen från den berömde författaren, något som Zweig alltid besvärat slingrade sig undan. Naturligtvis var han bestört över alla förbrytelser mot judar, men det som främst plågade honom var hur nazisterna med sin groteska retorik besmutsade det tyska språk som var både hans arbetsinstrument och grunden för hela hans identitet. Han ville desperat gärna tala om annat och fann det allt svårare att tala alls.

I början av 1942 – efter Pearl Harbor och före Stalingrad – kunde Nazi-Tyskland i svarta stunder te sig oövervinnerligt, och dessa stunder kom nu allt tätare och blev allt mörkare. Zweig fruktade för ett angrepp mot Sydamerika. Prochnik lägger pussel med stor finess och tar oss så nära denna förtvivlan det rimligen går att komma.