Då som nu för alltid

En annan mycket ofta förkommande analogi är den med appeasementpolitikens eftergivna misslyckande i och med Chamberlains förhandlingar med Hitler i München 1938. Retoriskt har anspelningarna på det förflutna och de lärdomar som kan hämtas från historien stor effekt och används ofta. Huvudtemat för den av Hal Brands och Jeremi Suri utgivna antologin The Power of the Past är hur kraftfull historien kan vara när politiker ska fatta beslut eller när de politiska besluten behöver underbyggas och säljas in hos en krävande opinion. Boken ger ett antal exempel på hur historiska kunskaper har spelat en roll för beslutsfattare inom den amerikanska administrationen under George W Bush och Barack Obama.

Frågan om historiens roll för att härleda och lära sig hur politik och ledarskap ska hanteras kan bokstavligen följas tillbaka till de gamla grekerna. Storheter som Herodotus, Niccolò Machiavelli och Edward Gibbon vaskade alla fram föredömen och varnande exempel ur historien. Att historien har varit föremål för exploatering för politikernas syften, finns det otaliga exempel på. Många gånger har relationen mellan historien och politiken varit dysfunktionell. Analogier och historiska bakgrunder har använts för att motivera beslut på ett många gånger missvisande och problematiskt sätt – inte minst i amerikansk politik. Misstolkade historiska erfarenheter har ofta legat till grund för politiska beslut.

Jämförelsen med Vietnamkriget är en av de mest använda i amerikansk politik av naturliga skäl. Det militära och politiska misslyckandet i Vietnam kommer alltid som historisk erfarenhet att kasta sitt ljus över amerikansk utrikespolitik. Detta blev extra tydligt under sommaren och hösten 2009 då en intensiv debatt pågick kring det amerikanska engagemanget i Afghanistan. Parallellt och intimt förknippad med Afghanistandebatten rasade en annan diskussion om de historiska erfarenheterna av Vietnamkriget. Två nya böcker som drev olika synsätt på det då pågående kriget i Indokina färgade av sig på den samtida debatten (Gordon M Goldsteins Lesson in Disaster och Lewis Sorleys A Better War).

Av naturliga skäl anslöt den officiella amerikanska hållningen, med president Obama i spetsen, till Goldsteins tolkning, som indirekt varnade för en upprepning av katastrofen i Vietnam, medan inofficiella grupperingar i Pentagon mer var anhängare till Sorleys tolkning att kriget hade kunnat vinnas. Parallellerna mellan Afghanistan och Vietnam var uppenbara för alla. Frågan om Vietnam kommer alltid upp när amerikansk säkerhetspolitik ska diskuteras.

På samma sätt användes analogin om hur västmakterna vek ned sig för Hitler inför uppgörelsen med Saddam Hussein före de allierades inmarsch i Irak 2003. Rädslan för att inte sätta stopp i tid för en regim som kanske skulle gå ännu längre än att invadera ett grannland, Kuwait, och hota sina grannar och föra krig mot sig egen befolkning, manade till handling. Tänk om man inte tog sitt ansvar och lät Saddam hållas på samma sätt som västmakterna tillät Hitler att starta andra världskriget. Återigen ekade historien och drev på ett amerikanskt ingripande.

Problemet med historiska jämförelser är bara att de kan bli missvisande. Brands och Suris bok tar inte bara upp hur Vietnamkriget och Münchensyndromet – de klassiska historiska jämförelserna i amerikansk politik – har använts i retoriken. Boken är ett resultat av en konferens med en mycket bred ansats på problematiken kring koppling mellan historia och amerikansk politik. Författarna är meriterade amerikanska forskare, de flesta historiker, som många har erfarenhet från den amerikanska administrationen som rådgivare i olika sammanhang. Syftet med konferensen och boken är att skapa en utgångspunkt för ett nytt förhållande mellan historiker och beslutsfattare. Det är uppenbart, menar Brands och Suris, att politiker och historiker måste mötas och ha ett mer omfattande intellektuellt utbyte. Inte bara tillfälliga möten, utan en kontinuerlig dialog måste växa fram, ett samtal i vilket historikerna och politikerna hela tiden lyssnar och delar kunskaper och erfarenheter. Det finns inget annat sätt att komma till rätta med missbruket och missförståelsen av historiska händelser i den amerikanska politiska debatten.

Boken är uppdelad i tre huvuddelar: Hur historien påverkar politiken, Hur historien kan och borde påverka politiken och Beslutfattarnas insikter. Boken tar sedan fasta på och diskuterar ett antal teman som återkommer i varierade hög grad i de olika kapitlen.

Det första temat handlar om hur relationen mellan historien och politiken ser ut och tar sig uttryck. Området är komplext och mångfasetterat. Det kan handla om rena personliga erfarenheter hos beslutfattarna. I en del fall kan erfarenheterna vara intellektuella som hos Henry Kissinger, som formellt sett egentligen var statsvetare, men skrev stora och omfattande historiska verk, som fått stor spridning, bland annat om Kinas historia. Många gånger tenderar politikerns slutsatser utifrån historiska händelser att landa mycket långt från den kritiska historiska forskningens slutsatser och synteser. Det finns en uppenbar risk för ”amatörhistoriska” analyser som får stort genomslag uttalade av inflytelserika politiker – till och med presidenter.

Det andra temat är hur historiska analogier har klara begränsningar. Att dra paralleller med det förflutna är det kanske vanligaste sättet för politiker att använda historien. Problemet med analogierna är uppenbara. Inga historiska händelser är identiska och framtiden är inte bara en linjär fortsättning på det förflutna – för att tala med professor Jeffrey Record. München-analogins inflytande på den amerikanska containmentpolitiken i Korea eller Vietnam eller på britternas ingripande i Suezkrisen 1956 är bara två exempel på hur tveksamt resultatet kan bli om man drar fler slutsatser.

Ett tredje tema är det som brukar kallas historisk sensibilitet. Det handlar helt enkelt om hur en känsla för historiska händelser och företeelser används för att förmedla och förstärka det politiska budskapet. Ofta handlar det om att skapa sammanhang och dra erfarenheter, inte så mycket utifrån enskilda händelser och aktörers handlade, utan mer utifrån en känsla för de stora förändringarna och perspektiven i historien. George Marshalls planer för att ge amerikanskt ekonomiskt bistånd till en återuppbyggnad av Europa bars inte fram av enskilda händelser utan mer på en sorts förståelse av grundläggande drag i det förflutna. Han hade läst mycket lite historia, men insåg trots detta att huvudlinjen i tidigare amerikansk politik, isolationismen och dess betydelse för sammanbrottet för den europeiska ekonomin efter första världskriget, inte fick upprepas. Det handlade alltså om en förståelse för de stora dragen i historien – inte enskilda händelser. Historisk sensibilitet handlar också om att genom att studera och förstå historien kan man lära sig att se när gynnsamma tillfällen bjuds att agera. Dessa ”windows of opportunity” kan man som ledare läras sig att känna igen i samtiden och dra nytta av.

Det fjärde och sista temat är det ansvar som historiker och beslutsfattare har. Politikerna måste lära sig att förstå historien på ett vetenskapligt och systematiskt sätt. Det går inte att bara plocka företeelser och skeenden ur sitt sammanhang och tro att det är möjligt att lära sig något av det förflutna. Författarna till antologin är kritiska till de amerikanska beslutsfattarna. Frågan är om politikerna är beredda att underkasta sig den intellektuella insats som det krävs för att kunna bruka historien på ett riktigt sätt. Istället är det bättre att låta professionella historiker mer ofta få komma med inspel och finnas med som rådgivare. Samtidigt med kritiken av beslutsfattarna finns en självkritisk hållning i antologin. Ofta är historikerna märkligt isolerade från politiken. Historikerna måste mer tydligt bedriva forskning som är relevant för den dagsaktuella politiken och förstå att engagera sig mer i den värld som de beskriver. Det krävs ett ömsesidigt långtgående samarbete mellan beslutsfattare och historiker – inte bara tillfälliga konferenser och konsultationer.

Det råder inget tvivel om att boken The Power of the Past är ett förhållandevis lättillgängligt och välkommet bidrag till frågan om historikerns roll i samhället. Boken kan direkt skrivas in i litteraturlistorna i historieundervisningen på högre nivå, men även med stor behållning läsas av alla – inte minst beslutsfattare inom det utrikespolitiska området. Boken ökar förståelsen för de många gånger förbluffande märkliga anspelningarna på historien i den amerikanska politiken. Anspelningar som sällan synas eller granskas. Boken är en ögonöppnare på den som trodde att amerikanska politiker och beslutsfattare var väl insatta i historien. Tvärtom vimlar det av smärtsamt haltande jämförelser och bristfälliga urval och missbruk av det förflutna.

Den slutsats man kan dra av bokens många exempel är att historikerna åtminstone borde få möjlighet att ge sin syn på de historiska anspelningar som en beslutsfattare har tänkt sig att använda i sin retorik. Nästa steg måste bli att ge historikerna möjlighet att anlysera det förflutna innan man som beslutsfattare alltför mycket låter sig påverkas av historien i sina ställningstaganden. Det finns naturligtvis paralleller mellan Vietnamkriget och Irakkriget, men dessa är definitivt färre än skillnaderna. Komparation är en historievetenskaplig metod som används ganska ofta i historiska studier, men då rör det sig om företeelser som utspelar sig samtidigt. Att jämföra en konflikt som ägde rum åren kring 1970 i Sydöstasien med en konflikt i Mellanöstern i samtiden är en komplicerad fråga – något som få beslutsfattare har tid att sätta sig in i. En avslutande reflektion är att beslutsfattarna kanske inte vill använda historien korrekt. De vill bara övertyga och därför brukas historien hur som helst för att fungera som en uppsättning teman och argument i en politisk retorik. Historikerns ansvar är kanske att tydligare kräva att det förflutna inte ska missbrukas.