Där vuxna blir som barn

Det geostrategiska styrkeförhållandet mellan världens stormakter förskjuts med Rysslands och Kinas ostraffade framflyttande av sina territoriel­la positioner. Utbredningen av organiserad, religiös terrorism ökar och IS anspråk på statsbildning och världsherravälde växer. Massförflyttningar av ekonomiska och politiska flyktingar sväller över alla gränser till lands och till havs. Men också vetenskapens framflyttade gränser och de etiska problem dessa innebär för människovarat, liksom växande sprickor i synen på demokrati, mänskliga rättigheter och nationell tilllhörighet – såväl mellan olika civilisationer som inom dem – väcker oro inför framtiden: Vart är vi egentligen på väg?

Alla dessa våldsamma omvälvningar föder naturligt nog ett katastroftänkande hos många människor – för egen del, för landet och för världen i stort. En som har utarbetat ett långtgående ­dystopiskt scenario å hela mänsklighetens vägnar, men framförallt Västerlandets, är Jacques Attali, eminent skribent, tänkare och rådgivare till de båda presidenterna Mitterrand och Sarkozy. Han går i sin senaste essä, Histoire de la Modernité, till rätta med vår postmoderna, värderelativistiska tomhet och målar upp en sannskyldig dystopi över modernitetens framtid. ”Modernitet” definierar Attali som de föreställningar mänskligheten gör sig om sin framtid och som något som är lika med Västerlandet för större delen av världen.

Attali pekar på de tre hittills förekommande moderniteterna: Varats, Trons och Förnuftets. Vår nuvarande variant av den sistnämnda, postmoderniteten, kännetecknas av narcissism och omedelbar lust-och behovstillfredsställelse, menar han. Attali önskar att den kunde följas av en fjärde, den Altruistiska, som skulle rädda människan undan utplåning.

I begynnelsen var återvändandets eviga kretslopp det man önskade sig och hoppades på för framtiden; att solen återkommer varje ny morgon och att växtligheten ständigt förnyas. Med andra ord: det moderna var det oföränderliga. Sedan kom ­jordbruks- och med tiden även stadskulturen, som bägge omvandlade den repetitiva världen till en projicering in i framtiden av hur man önskade leva: med mindre vedermödor och uppskjuten dödlighet. Det individuella varat blev värdefullt i sig självt. Med Varats modernitet välkomnades varje nyhet som förbättrade individens villkor: elden, hävstången, hjulet och övergången till fast boplats och så vidare.

Det som fick en ny idé om framtiden att rota sig var föreställningen om Rom och dess makt som något evigt, detta i kraft av tron på värden man ville se som beständiga: varaktighet, nytta och skönhet. Den förberedde i sin tur, genom judendomen under romerskt herravälde, marken för den nya religiösa doktrin som skulle komma att dominera den civiliserade världen från 300- till 1400-talet.

Trons modernitet utvecklades med det kristna hoppet om ett evigt liv: Jesu återkomst på yttersta dagen med dess hopp om förlösning och återuppståndelse. Rikedom sågs som en förbannelse och modern var bara den som avsvor sig sina jordiska ägodelar till förmån för kyrkan och ägnade sig åt Tron på Jesu återkomst med löftet om återuppståndelse för varje troende. Trons modernitet hade avlöst Varats.

Moderniteten ändrade innebörd igen med den optimistiska förnuftstron på att människans framtid bara kunde bli bättre än hennes förgångna. Obunden av gudstro var det hennes lott att sträva efter att bli lycklig redan i denna världen och också att göra sig till herre över naturen. Med upplysningen fullkomnades dessa tankar i Förnuftets modernitet som råder fortfarande, men som, enligt Attalis mening, hotar att förgöra det mänskliga i oss.

Vi lever i en tid präglad av att människor­ vill åtnjuta alla rättigheter men undgå alla plikter och allt ansvar i egenskap av medborgare; människor som vill tro på en mängd materiella ting men inte på Gud. Men som Nietzsche hävdade är Förnuftets idé oupplösligt knuten till tvivlets. Det nya i vår filosofiska belägenhet är att vi till skillnad från föregående släktled är övertygade om att inte sitta inne med Sanningen. Dagens västerlänningar och deras efterapare i andra kulturer har skapat en värld där vuxna blir som barn, som tillåter sig att se världen i svart eller vitt, gott eller ont och hoppas att de inte längre behöver re­spektera det gemensamma livets ”tråk och tvång”. Det förklarar hur världens skuldsättning, både den privata och den offentliga, tillåtits att svälla ut till en global kris och som ingen är beredd att ta ansvar för. Man vill inte avstå från något, utan unna sig allt. I den världen har det som är källa till omedelbar njutning och ögonblicklig behovstillfredsställelse förtur. Tid tillbringad med nästan blir en sällsynthet. Tid för självhävdande på Facebook eller i shower och parader – live eller i tv/poddsändningsprogram – är desto bättre tilltagen.

För att inte tala om den kommersiella reklamens allt tätare samspel med medier­na för att ständigt fylla ut det vakuum av leda som snart uppstår i glipan mellan individens senaste nyförvärv och hennes fantasier om nästa konsumtionsobjekt. Det eviga nyhetsflödet och den ständigt pågåen­de förnyelsen av konsumtionslandskapen dämpar bara för stunden frustrationen över att inte ögonblickligen få tillfredsställa de nya behov som dessa frammanar. Det nyhetstyranni som reklamen och även journalistiken påtvingar kunden, bemäktigar sig inte bara konsumenter, tittare och läsare, utan också väljare som känner ett sug efter att byta ut gårdagens politiker mot nya.

Attali målar upp sju alternativa framtidsscenarier, och det är tyvärr den värsta dystopin han anser ligga i farans riktning. Han kallar den för hypermoderniteten eller det konstgjordas modernitet. Den präglas av en allt längre driven ­datorisering, elektronisering och genmanipulation som till och med möjliggör tankeläsning och hjärntvätt genom hjärnimplantat kopplade till externa apparater. Likaså kommer åldrandet att bli alltmer uppskjutet, man talar om halvåldrande. Att leva i 1 000 år ter sig inte längre helt orealistiskt. När livsvillkoren vänds upp och ner ställer sig generationsfrågan också annorlunda. Liksom könstillhörigheten. Det kan tänkas bli något eftersträvansvärt att bara ha ett enda kön i en värld när man kan befrukta och utveckla foster och få barn utan fysisk kontakt och utan livmödrar. Människan blir då själv ett föremål, måttbeställt.

Med en sådan objektifiering ligger det nära till hands att behandla människor­ som konsumtionsvaror som man kan lämna tillbaka till särskilda barnhem, till second hand-butiken eller helt enkelt bara överge på gatan, när en nyare och intressantare ”modell” dyker upp på marknaden. Driven att förtingliga sig i sin odödlighetslängtan och eviga hedonism, liknar människan de narcissistiska robotarna i Huxleys Du sköna nya värld! I och med att det blir genomförbart kommer det också att bli tillåtet, menar Attali. Han förutspår att ”hyper-nomaderna”, den nya finansiella och kulturella eliten, på jakt efter allt häftigare ”kickar” och redo att experimentera med sin egen odödlighet, kommer att finansiera det hela.

Attali ser oss dömda att gå detta öde till mötes efter att ha avfärdat sex tänkbara motreaktioner som skulle kunna ställa sig i vägen för detta yttersta skräckscenario. För mot den västerländska, förnuftsstyrda självmordsdynamiken kommer mycket gamla krafter att försöka slå tillbaka – både ideologiskt och politiskt, men framförallt våldsamt. De krafterna mobiliserar sig redan. Attali definierar fem olika reaktioner, alla lika oframkomliga, eftersom de leder in i återvändsgränder och för oss tillbaka mot hypermodernitetens skräckscenario.

Vi har den a-moderna reaktionen, som innebär att vi förnekar hoten och famlar oss fram i blindo, vilket får ekologiska, demografiska och ekonomisk-sociala katastrofer till följd. Vidare den retromoderna, som längtansfullt blickar tillbaka mot det förflutna, får tillväxten att avstanna och för tillbaka till hypermoderniteten. Den etnomoderna reaktionen leder till etnisk avskärmning och protektionism i alla avseenden, vilket i sin tur skapar en fragmentisering av världen och därav följande, okontrollerbara folkvandringar. Den teomoderna reaktionen illustreras av IS framfart i trosintolerans och förföljelser, något som slutar i kaos av våld och en snar retur till hypermoderniteten. Den ekomoderna reaktionen, slutligen, handlar om ett snävt naturbevarande och miljöskyddande och skulle smart haverera försörjningsmässigt och sluta i demokratins kollaps.

Den enda verkliga utvägen – Attali ser den tyvärr också som den minst troliga – vore altruismen, eller att vi inträder i altermodernitetens era. Den innebär empati med kommande generationer, satsning på mångfald ifråga om mellanmänskliga relationer istället för i ackumulerat ägande och stegrad konsumtion. Fenomen som pekar i den riktningen – mikrolån i fattiga länder, rättvis och hållbar handel, liksom fonder och företag med en policy för att ta ett socialt och ekologiskt ansvar, samt altruistiska och humanitära NGO:er – finns redan.

Bortom dessa företeelser skulle det – om man fick drömma – kunna uppstå en oegennyttig altruism som är berikande i och för sig därför att den lyckliggör. Att glädja någon annan blir modernt istället för att vara individualist och roffa åt sig. Rent neurovetenskapligt skulle vi alltså inse att altruismen ger bättre hälsa och också mer välfungerande samhällen. Istället för odödlighet som en personlig fantasi kommer vi att vilja sträva efter att bespara andra människor lidande, särskilt kommande generationer. Det är för Attali den enda utvägen ur fällan som mänskligheten har gillrat åt sig själv sedan vi beslöt oss för att ta vårt öde i egna händer och inte längre nöja oss med en repetitiv värld. Dessvärre, om vi får tro honom, väljer vi inte den.