Den farliga offerrollen

På ett liknande sätt kan man även beskriva svårigheten att definiera vad nationalism är, och hur den uppstår. Många som studerat nationalism är också motståndare till företeelsen, vilket i sig påverkat deras teorier. Den modernistiska skolan, med socialantropologen Ernest Gellner som ledande gestalt, menar att nationer uppstod som politiskt projekt i industriali­serade samhällen efter det att moderniteten hade underminerat kyrkans och monarkins makt. Den nyligen avlidne historikern Eric Hobsbawm, marxist och lojal Sovjetanhängare in i det längsta, menade att nationalister uppfann just de traditioner som de sedan hyllade som äkta.

Det kanske vanligaste är att säga att ­na­tioner är föreställda gemenskaper, som Benedict Anderson gjorde i sin bok Imagined Communities från 1983, och ställa det i motsats till exempelvis mer naturliga relationer som blodsband eller vänner. ­Gellner, Hobsbawm och Anderson ser nationer som sociala konstruktioner, i kontrast till något som är av naturen givet, ­eller ärvt. En del av bevisföringen är att ­visa på förändringar och inkonsekvenser i nationsbegreppet. Att till exempel ­peka på att saker man förknippar med en nationell kultur består av influenser utifrån, som att julgranen ursprungligen kommer från Tyskland, att julbordets maträtter är hyfsat nya och så vidare. De modernistiska teoriernas förtjänst är att de visar att äldre föreställningar om att nationer existerar utanför historien och bortom politiken är romantiskt nonsens. Men samtidigt underskattar de nationalismens livaktighet, och passionen som människor kan ­känna för nationer, och de förutsåg inte nationalismens pånyttfödelse sedan slutet av 1980-talet. Få tror numera att nationer kommer att upphöra att existera bara för att det visar sig att myterna om nationens historia delvis är politiskt motiverade fabrikationer. Nationer är inte beroende av exakt historisk korrekthet.

I den nyutkomna boken Symbols of Defeat in the Construction of National Identity beskriver statsvetaren Steven Mock vilken funktion historiska nederlag kan ha i nationalism. Till hjälp tar han den etnosymbolistiska skolan som menar att nationer byggs upp av myter och symboler som ofta ärvs från en etnisk grupp som föregår nationen. Mock fokuserar främst på israelisk och serbisk nationalism för att visa på vilket sätt nederlag kan prägla nationalism, och vilka konsekvenser det medför. En central händelse för den nyblivna israeliska staten blev nederlaget vid fästningen Masada, den dramatiska förlusten mot romarna under upproret år 66–73. Inför romarnas oundvikliga erövring valde de boende i Masada, enligt myten, att begå kollektivt självmord. Masada fick sin centrala betydelse först på 1920-­talet och var i princip en glömd händelse för tidigare generationer av judar.

Sedan slutet av 1970-talet har den dock minskat i betydelse efter kritik mot att dess innebörd – döden framför underkastelse – uppmuntrade till kompromisslöshet. Med mytens minskade inflytande i Israel ökade också självkritiken. Forskare började utforska vad upphöjandet av Masada till nationell symbol hade fått för konsekvenser. Den israeliska socialpsykologen Daniel Bar-Tal skrev på 1980-talet att det hade lett till ett patologiskt mentalt tillstånd, som han döpte till Masadasyndromet, där en stat har en central övertygelse om att resten av världen har onda intentioner mot gruppen. Bar-Tals poäng var att det blir självuppfyllande eftersom den paranoida världsbilden gör det svårt att bygga förtroende och legitimerar en aggressiv politik.

Enligt Mock har Masadasyndromet en serbisk motsvarighet i vad den serbiska sociologen Jovan Cviji´cc kallar den ”dinariska personligheten” som formats av ett patriarkalt samhälle och folkliga traditioner. Centralt för identiteten är trotset. ”När man ser tillbaka på vår nationella historia kan man se att den är full av ’nej’ – från ’nej’ till det turkiska imperiet, ’nej’ till Österrike-Ungern, ’nej’ till Hitler och Stalin, till Europa, till Natopakten”, menar den serbiske psykoterapeuten Zoran Milivojevi´c. Ser man den nationella identiteten på det sättet är exempelvis det serbiska nederlaget i slaget på Trastfältet i Kosovo 1389, där det feodala kungariket gick under mot Osmanska imperiet, inte en isolerad medeltida strid, utan en del av en ständigt pågående strid. Mytbildningen kring händelsen bidrog till konflikten som ledde fram till Kosovokriget 1998–99. När nederlagen höjs upp till viktiga symboler i den nationella identiteten blir attityden mot dem som befinner sig på utsidan – de andra – mer aggressiv.

Steven Mock menar att vi måste ta dessa symboler och myter på allvar i konfliktlösning, och inte slappt avfärda nationalismen som irrationell. Om man tror att meningen med nationella myter är att de ska vara historiskt korrekta missar man deras mest grundläggande betydelse – att vara fixpunkter i nationella identiteter. Med en krassare geopolitisk analys i en konflikt kan man därför missa det starka symbolvärde som platser kan ha, oavsett naturresurser eller kostnader. Det mytiska nederlaget har det symboliska budskapet till nationen: vi är ett förtryckt folk och därför är vår position moraliskt överlägsen de and­ras. Det är en av historiens paradoxer att många av de mest aggressiva krigsmakterna har uppfattat sig själva som offer. Genom att gemensamt minnas ett tillfälle av historisk orättvisa får nationen en orsak att existera och att mobilisera sig för att söka upprättelse.

Med sin bok vill Steven Mock också visa att hot mot nationella symboler är faktiska hot mot nationens existens. Men tyvärr tenderar han stundtals att bli alltför akademiskt abstrakt. Till exempel skriver han: ”att säga åt en serb att ge upp Kosovo är detsamma som att be honom att sluta vara serb”. Han påstår dessutom att det egentligen var bra för den grekiska identiteten att osmanerna erövrade Konstantinopel eftersom det tillät grekernas nationella berättelse att omlokaliseras till det grekiska ”hjärtlandet”. Mock menar att det till och med vore farligt för den grekiska identiteten att, som en del grekiska nationalister vill, omlokalisera fysiskt till Konstantinopel igen eftersom de då inte längre har ett nederlag att samlas kring. Mock nämner inte ens hur ödesdigert ett krig mellan Grekland och Turkiet hade varit. Med en del sådana resonemang hamnar Mock ibland på en alltför syrefattig akademisk höjd långt från marknivån.

Teorin om nederlagssymboler är ett värdefullt redskap för att förstå varför konfliktlösning kan haverera. Om en nation upphöjer nederlag i stället för segrar förutser Mocks teori att den nationella identiteten antagligen har mer aggressivt revisionistiska krav. I genomgången av israelisk och serbisk nationalism verkar hans teori stämma, men det är svårt att utifrån Mocks teori förklara varför nationella identiteter förändras och människor tar avstånd från symboler som Masada, vilket faktiskt har skett i Israel sedan 1970-talet.

Det finns också undantag i historien där alla förutsättningar har funnits för en nederlagsmytologi utan att den har uppstått. Till exempel blev aldrig slaget vid Hastings 1066, då normanderna intog England, en symbol för engelsk nationalism. Mock föreslår att det beror på att brittisk historia snarare är fylld av imperialism än nationalism. Med Hastings som symbol hade implikationen blivit att imperiet borde avstå sina kolonier. Men trots det återstår det att utforska varför vissa nationer är mer benägna än andra att höja upp nederlagssymboler. Dessutom är det oklart om Mocks teori syftar till att förstå nationalism som generellt fenomen, eller mer specifika fall av särskilt elakartad nationalism. Oavsett detta är det en viktig poäng att föreställningen om att tillhöra ett förtryckt folk sprider illusionen om en moralisk överlägsenhet, ett martyrskap, som i extrema situationer kan motivera de mest avskyvärda handlingar mot andra människor.