Den lönlösa censuren

Systerdottern, hushållerskan och barberaren assisterar kyrkoherden och kastar ut de skadliga riddarromanerna en efter en på innergården efter en summarisk rättegång. Men både kyrkoherden och barberaren finner flera av de berömda romanerna alltför vackra eller dyrbara för ett sådant trist öde, och väljer i stället att spärra in dem på hemlig ort. Systerdottern argumenterar å sin sida febrilt för förintelsen av varje band, oavsett om författaren är en ärevördig adelsman eller boken ett mästerverk. Till slut kommer de till lyrikavdelningen. Kyrkoherden beslutar att benåda samtliga verk då poesi knappast kan vara skadlig. Men systerdottern står på sig och menar att hennes morbror kanske får för sig att bli herde eller, ännu värre, poet: ”Och det är ju både obotligt och smittosamt.”

Den här scenen, hävdar författaren och kritikern Werner Fuld i sin nyligen publicerade historia om bokförbudet, Das Buch der verbotenen Bücher, är av stort litteraturhistoriskt intresse. Cervantes visar sig här nämligen inte bara som tidig litteraturkritiker, utan driver också hejdlöst med inkvisitionens godtyckliga förfarande och bespottar de kyrkliga autodaféerna som då var legio. Det är ett sällsynt fall av censurkritik som själv undkommit censuren.

Werner Fulds bok är annars sprängfylld med skildringar av förföljelser, rättsprocesser, bokbål och avrättningar. Dessa presenteras mestadels kronologiskt men är också tematiskt indelade. Undertiteln Universalgeschichte des Verfolgten und Verfemten von der Antike bis heute (En universell historia om förföljda och utstötta från antiken till nutid) ger en fingervisning om anspråken. Fuld för läsaren genom två tusen år av politiska klappjakter, påvliga bannbullor, utbrott av religiös moralpanik och mer eller mindre lyckade försök till självcensur. Här återfinns flera kända hi­storier såsom Ovidius bannlysning, ställningskriget mellan den katolska kyrkan och olika reformatorer, den franska encyklopedins svajiga tillkomst, nittonhundratalets totalitära censurapparater och rättsturerna kring Baudelaire, Flaubert, Nabokov, Bulgakov, Pasternak och Solzjenitsyn. De tre förra anklagades för sedlighetsbrott, de senare blev offer för politiskt motiverade censureringar. Bland dessa finns även flera mindre kända ”kuriösa” episoder. I kapitlet ”Ordning, kärlek och ånger” ger Fuld exempel på flera olika typer av självcensur genom tiderna. Mest iögon­fallande är de författare som utövat så kallade ”marketingstrategier” på sitt eget förflutna.

Bland ”marknadsförarna” kan nämnas Margaret Mitchell som fram till för tio år sedan framgångsrikt lyckats sopa igen spåren av sitt litterära förflutna före Borta med vinden. Detta för att förstärka bilden av sig själv som en hemmafru från den amerikanska Södern, utan akademisk bildning, som endast av kärlek till fosterlandet satte sig ned och författade en roman – som sedan visade sig vara gudabenådad. Mitchell hade dock redan flera år av både journalistisk och litterär verksamhet bakom sig när hon skrev Borta med vinden. Fuld antyder att det förmodligen inte var helt på eget bevåg som Mitchell lät skriva om sin ­hi­storia. Det stämde alltför väl överens med den patriotiska tidsandan för att inte vara en förlagsstrategi.

Ett annat exempel på den här typen av legendariska ”one hit wonders” är Erich­ Maria Remarque. Efter framgångarna med På västfronten intet nytt gick han med på att skapa myten om den enkle soldaten som före sin roman aldrig satt penna till papper. De två tidigare publicerade romanerna och de tre hundra novellerna, essäerna och dikterna förteg man framgångsrikt. Den här typen av anekdoter är Fulds styrka. Kortfattat och pregnant redogör han på en slagfärdig prosa för hela livsöden.

Fuld driver boken igenom tesen att all form av censur till sin natur är lönlös. ”Inget förbjudet manuskript förblev oläst; ingen beslagtagen bok kunde man inte uppbringa på annat håll”, heter det till exempel i förordet. Bevisen menar han är det faktum att vi besitter en så rik världslitteratur trots alla försök att förbjuda flera av dess kändaste verk. Stödd på Tacitus argumenterar Fuld vidare att censur alltid är kontraproduktiv då den ökar attraktiviteten hos det förbjudna verket. En första invändning skulle vara att en lyckad censur är något som vi knappast kan känna till då det ligger i sakens natur att även spåren efter själva censuren utplånas. Beviset på censurens misslyckande, tycks han säga, är att böcker har överlevt trots försöken till kontroll och idag vördas som klassiker. I de fall där detta inte är fallet verkar författaren hänvisa till historiens naturliga glömska. Tanken att en bok någon gång framgångsrikt har undanhållits sin tilltänkta publik, och därmed också oss, verkar inte föresväva Fuld.

Men Fuld är inte alltid konsekvent i hävdandet av sin tes. I avsnittet om Metternichs polisstat i artonhundratalets habsburgska välde hävdar författaren att orsaken till den undermåliga österrikiska litteraturen under epoken är just den hårda censuren. Han exemplifierar med utdrag ur författaren Grillparzers dagbok och visar hur Metternichs censurapparat nötte ner och till slut kvävde skapargnistan hos honom. Detta menar Fuld gällde för samtliga presumtiva författare i den habsburgska stormakten. Vad är då detta om inte ett praktexempel på framgångsrik censur?

Särskilt problematiskt blir det när jämförelsen med Ryssland görs. 1800-talets Ryssland hade en minst lika aggressiv censurapparat som Österrike, konstaterar Fuld. Men det faktum att landets litteratur samtidigt steg upp på parnassen berörs inte. I ett senare kapitel om DDR görs samma reflektion: ingen livskraftig litteratur lyckades blomstra i det karga östtyska censurklimatet, konstaterar författaren torrt samtidigt som det patosfyllda mottot att ordet aldrig går att tysta ekar i varje kapitel.

Till bokens stora förtjänster hör dock de ingående beskrivningarna av tyska förhållanden. Det nationalsocialistiska studentförbundets ansvar för bokbålen 1933, det stundtals motsägelsefulla censurkriget mellan Väst- och Östtyskland samt det moderna Tysklands hycklande inställning till censur, yttrandefrihet och ärekränkning gör den här boken både lärorik och angelägen.