Den siste magikern

Nu har han fått tipset av sin bror att auktionsfirman Sotheby’s bjuder ut ett antal handskrivna manuskript, anteckningsböcker och lösa, handskrivna blad. De är alla signerade Isaac Newton, den moderna naturvetenskapens förgrundsgestalt, verksam mer än två sekler tidigare.

Det är inget överväldigande intresse för auktionen. Bland budgivarna finns, förutom Keynes själv, bara en grupp antikvariatshandlare. Det beror kanske på att det samtidigt klubbas målningar av impressionisterna på den andra stora auktionsfirman, Christie’s; vad är väl några fullklottrade blad av en aldrig så stor vetenskapsman mot en målning av Cézanne eller Renoir!

Keynes intresse stiger under auktionens gång. Han återvänder nästa dag och kommer allt som allt över 38 buntar av de totalt mer än 300 med Newtons efterlämnade anteckningar som såldes ut. Han kom senare över ett antal till; allt befinner sig idag i ett av Cambridgeuniversitetets bibliotek.

Newton och hans efterlämnade anteckningar har nu fått sin egen berättelse i Sarah Drys bok The Newton Papers. Den ger en spännande inblick såväl i vetenskapshistoria som också i det värde som kan ligga i gamla gulnande blad, bara de rätta intressenterna får upp ögonen för dem. Keynes betalade i dagens penningvärde 150 000 kr för alla sina buntar. Nyligen har fyra handskrivna Newtonblad sålts för motsvarande 1,7 miljoner kronor!

Totalt har Newton i sina handskrifter, skrivna med bläck han själv hade framställt, lämnat efter sig mer än sju miljoner ord. Om de överfördes, skulle de fylla över 10 000 datorskrivna A4-sidor. Hans tydliga handstil är fullt läsbar än idag.

De handlingar som auktionerades ut dessa julidagar 1936 hade fram till dess legat i förvar hos grevarna av Portsmouth i deras sydengelska slott Hurstbourne Park, dit de fördes en tid efter Newtons död 1727 av dottern till Newtons systerdotter; Newton själv var aldrig gift. Visserligen hade några forskare fått möjlighet att ta del av dem. Och material med avgjort vetenskapligt innehåll hade redan i slutet av 1800-talet donerats till universitetet i Cambridge, Newtons Alma Mater. Men Newtons övriga kvarlåtenskap, det som uppfattades som mera personligt, ville dessa avlägsna släktningar inte dela med sig av till omvärlden.

Anledning till hemlighetsmakeriet var att innehållet i de Newtonska anteckningarna betraktades som känsligt. Hade den store naturfilosofen sysslat med vad som i eftervärlden kallas för pseudovetenskap, ja rent av kvacksalveri? Var han kanske en neurotiker som efter ett nervöst sammanbrott 1693 hade förlorat sitt omdöme? Inget av detta, inte ens antydningar om sådant, ville man skulle solka Newtons eftermäle som den store forskaren.

Det fanns nämligen antydningar om att Newton hade sysslat med annat än att uppfinna differential- och integralkalkylen, formulera lagen för tyngdkraften och förstå ljusets natur. Till exempel var hans närmast kätterska åsikter om religionen kända åtminstone av hans närmaste vänner redan under hans livstid. Han var bland annat starkt emot treenighetsläran och hävdade att Guds sanna ord hade förvanskats av kyrkan under den första kristna tiden. Han ägnade i själva verket mycket av sin tid åt teologi och skrev noggrant ned alla sina tankar i sina anteckningsböcker. Dessa fylls också av hans alkemiska laboratorieprotokoll; att han var djupt engagerad i alkemi var också känt i en trängre krets under hans livstid.

Men allt detta ville eller vågade Newton själv aldrig publicera. Och så när som på några mindre skrifter förblev allt hans handskrivna material också otryckt efter hans död. Det passade inte in i bilden av den hyllade forskaren att han kunde ha ägnat sig åt så obskyra ting som alkemi, profettydning och biblisk talmystik. Så allt förblev en närmast total hemlighet, förborgad i Newtons efterlämnade anteckningar i ett arkiv på Hurstbourne Park.

Det var istället föreställningen om det rationellt tänkande geniet som byggdes upp, han som med sina storverk Principia Mathematica och Opticks lade grunden inte bara för den fortsatta utvecklingen inom fysiken utan också i mycket för den världsbild som vi idag förknippar med upplysningstiden. Inte minst på kontinenten, och inte minst genom Voltaires insatser, kom Newton att bli en förebild. Han personifierade det sällsynta matematiska och filosofiska snillet som genom logiskt tänkande kunde komma naturens hemligheter på spåren. Med sina rader ”Nature and Nature’s law lay hid in night; God said, ’Let Newton Be’, and all was light” fångade skalden Alexander Pope den uppfattningen. Och ett sådant ideal fick naturligtvis inte fläckas av diverse, som man ansåg, dåliga karaktärsdrag.

Vi förflyttar oss nu till jultiden 1942. Trots brinnande världskrig bokstavligen in på knutarna har Royal Society, den engelska vetenskapsakademin, ändå tagit initiativet till att fira 300-årsjubileet av Newtons födelse. Keynes är en av huvudtalarna. Han vill naturligtvis tala om vad hans inköpta buntar innehöll. För trots alla sina andra uppdrag hade Keynes hunnit med att i varje fall översiktligt gå igenom de Newtonska papperen. Han talar under titeln ”Newton the Man”. Det blir en omvärdering av Newton som väcker genljud långt utanför vetenskapshistorikernas krets. De Newtonska anteckningar som Keynes kommit över avslöjar att Newtons karaktär var betydligt mera sammansatt än vad den gängse uppfattningen hade gjort gällande. Newtons alkemi, hans religion, hans bibliska bokstavstro var en avsevärt mycket större del i hans tankevärld än vad någon dittills kunnat ana. Keynes hävdar till och med att Newton inte skall uppfattas som den förste moderne vetenskapsmannen utan istället som den siste magikern.

Andra forskares senare djupborrningar i Newtonmanuskripten har gett Keynes rätt. Men med ett förtydligande. Att vara ”magiker” betyder i detta sammanhang inte att vare trollkarl. Det är snarare en fråga om att ha en världsuppfattning, framförallt en uppfattning om naturen, i vilken dolda krafter spelar roll och där Guds hand hela tiden finns med. Denna uppfattning var typisk för renässansen men på väg att försvinna under Newtons tid. De dolda krafterna kallades ”ockulta”, inte i meningen att kunna framsvärjas genom diverse trollkonster utan just i betydelsen ”dolda” eller ”oförklarliga”. Newton blir således anklagad för att ha infört ”ockulta” krafter när han inte kan förklara tyngdkraftens verkan på avstånd på ett sätt som var godtagbart för dåtidens mekanistiska världsuppfattning. Men hellre än att införa mer eller mindre konstlade förklaringar säger han att ”jag framför inga hypoteser”.

Som Dry konstaterar i sin bok har studiet av Newtons efterlämnade handskrifter nu blivit en ”Newton-industri”. Hela grupper av vetenskapshistoriker ägnar sig åt att försöka pussla ihop de till synes olika delarna av människan Newton till en helhetsbild av hans komplicerade och svårtolkade personlighet. Då är det inte bara de buntar som Keynes köpte på Sotheby’s-auktionen – och som i huvudsak utgörs av alkemiska verk – som utgör underlaget. En annan betydelsefull samling Newtonmanuskript, koncentrerad kring Newtons teologiska handskrifter, finns i den så kallade Yahudasamlingen i det judiska nationalbiblioteket i Jerusalem.

Drys bok ger en fascinerande inblick inte bara i de öden och äventyr som de Newtonska handskrifterna har genomgått utan minst lika mycket i de personligheter – forskare och andra – som kommit i kontakt med dem. Hon understryker hur slående det är att varje tid har haft sin uppfattning om Newton. Kanske man nu ändå börjar närma sig en sann bild av honom: en synnerligen sammansatt och kreativ person med ett enormt brett register, i hög grad präglad av sin tid.