Det ljuva sönderfallet

När resten av världen på de flesta håll lunkade på i jämn takt, där det ena året var det andra likt och varje generation levde ungefär som sina föregångare, började Europa genomgå en dynamisk utveckling. Svaren på frågan om varför så blev fallet är många. Det kan vara ekonomiska, politiska, sociala, religiösa, moraliska, geografiska eller till och med geologiska faktorer som påstås ligga bakom det europeiska uppsvinget. (Om tektoniska kollisioner inte hade skapat höga och svårforcerade bergskedjor, skulle världen i alla aspekter ha sett annorlunda ut.) Det sannolika är förstås att det rör sig om en kombination av alla dessa orsaker och säkerligen en mängd andra också.

Sedan är det förstås omöjligt att skarpt särskilja alla dessa faktorer eller ens säkert kunna avgöra vad som är orsak och vad som är verkan. Är det religionen som skapar moralen eller är det moralen som skapar religionen?

Det är också en tidsfråga. När började denna europeiska egenart florera? Hur långt tillbaka i historien måste man gå för att förstå den vetenskapliga revolutionen, den industriella revolutionen och upplysningen? Räcker det att gå 400 eller 500 år tillbaka för att förstå hur Europa kunde skilja sig från resten av världen? Många och långa böcker i detta och närbesläktade ämnen börjar någon gång vid reformationen, eller i bästa fall ett par sekel tidigare med renässansen. Tiden dessförinnan verkar för många forskare inte ha någon särskild relevans för svaret på frågan om varför Europa skapade den moderna världen med dess vetenskap, industri och demokrati.

Allt detta hade ju kunnat ske på andra håll i världen. De kinesiska och de muslimska civilisationerna hade både vetenskap och teknik som hade kunnat leda till en vidare utveckling istället för till stagnation eller medveten isolationism. Ett signifikativt och talande exempel på skillnaden i attityd till omvärlden: I Europa sponsrade Spanien Columbus expedition till den nya världen. Ungefär samtidigt i Kina belades det med dödsstraff att bygga eller färdas med oceangående fartyg. Kina var sig självt nog; resten av världen saknade intresse.

En som inte nöjer sig med det korta tidsperspektivet – i det här sammanhanget några få sekler – eller ett snävt eurocentriskt perspektiv är Stanfordprofessorn Walter Scheidel. Han blickar tillbaka ett par årtusenden och ut över i stort sett hela världen i sin massiva avhandling Escape from Rome. Scheidel är specialist på antikens historia, men i den här boken framstår han närmast som specialist på allt. Det var länge sedan jag läste en så faktaspäckad bok. Antingen har Scheidel en närmast övermänsklig förmåga att absorbera information eller så har han haft hjälp av en stor stab av forskarassistenter. Hur det än må vara med det, så har resultatet blivit ett originellt bidrag till den stora frågan om hur och varför det moderna blev till just i Europa, eller ännu mer specifikt, i nordvästra Europa. När förändringens vindar väl hade börjat blåsa gick det fort – ett par generationer var tillräckligt för att schasa ut det gamla.

”Vi bör alltså inte tacka Rom för det klassiska arvet så mycket som för att imperiet bröt samman och aldrig kom tillbaka.”

Det romerska imperiet var unikt. Varken förr eller senare har en stormakt varit så mäktig och dominerat så till den grad. Dess makt var enorm. Eller som en annars okänd romersk soldat skrev på en klippa i södra Jordanien: ”Romarna vinner alltid.” Staten kunde mobilisera soldater i en utsträckning som inte skulle få någon motsvarighet före franska revolutionens och Napoleons dagar. Med rätta kallade man Medelhavet för mare nostrum – vårt hav. Det var romerska legioner som upprätthöll en vanligen brutal ordning från Nordafrika till England.

Men också Rom skulle komma att gå under. Det var enligt somliga en geopolitisk katastrof av enormt format. Imperiet föll sönder; det västromerska rikets fall brukar vanligen förläggas till slutet av 400 e Kr, men det var naturligtvis en utdragen process. Barbarerna skövlade allt det fina som Rom hade skapat. Medeltiden, som lika ofta som oförtjänt har kallats mörk, skulle komma att splittra Europa i mer eller mindre självständiga områden som ännu inte kunde kallas stater eller länder. Edward Gibbon blev stilbildande när han beskrev det romerska imperiets nedgång och fall som ”den största och kanske mest förskräckliga scenen i mänsklighetens historia”.

Historiker efter Gibbon har sedan bidragit med variationer på detta tema: att det var en katastrof. Scheidel är inte en av dem. En bärande tanke, ja nog den allra viktigaste i hans bok, är att imperiets kollaps, att romarna inte alltid vann, var det bästa som kunde hända. ”Att de inte alltid vann kan mycket väl ha visat sig vara vår största lyckliga slump sedan en vilsegången asteroid utplånade dinosaurierna 66 miljoner år tidigare: det fanns ingen ’väg till Danmark’ – att bygga samhällen som åtnjuter frihet, rikedom och allmänt välstånd – utan att först ’undkomma Rom’.”

Rom må vara den eviga staden, men imperiet försvann och det kom aldrig tillbaka. Men romariket var inte det enda imperiet utan bara ett bland många. Perser, kineser, mongoler och araber byggde imperier som bestod av många olika folkslag. De persiska, arabiska och mongoliska imperierna har alla försvunnit men för den sakens skulle inte visat vägen mot Danmark som numera i historisk och samhällsvetenskaplig litteratur ofta får stå som symbolen för det ideala samhället, mänsklighetens mål som alla bör eftersträva.

Det persiska väldet styckades upp av araberna. Mongolerna störtade det abbasidiska kalifatet när Djingis khans sonson Hülegü lade Bagdad i ruiner och lät avrätta den sista kalifen där. Kalifatet blev till en lång rad av ofta ganska självständiga men vanligen efemära sultanat som gärna och flitigt bekrigade varandra. Det vidsträckta mongoliska imperiet, som kom att sträcka sig från Fjärran östern till Europa, föll också det samman när Djingis khans barn och barnbarn började kivas om arvet. Bara Kina har förblivit ett imperium. Trots perioder av inre stridigheter som splittrade riket har det alltid återhämtat sig och centraliserats under en kejsare.

Långa stycken av Scheidels bok är en jämförelse mellan just Västeuropa och Kina.

Trots försök av Karl den store och möjligen Napoleon har ingen lyckats med att återupprätta ett imperium på vår kontinent. Det heliga romerska imperiet var aldrig ett imperium annat än till namnet. Eller som Voltaire beskrev det: det var varken heligt, romerskt eller ett imperium.

Den starka centralmakten i Kina var konservativ och inåtskådande. Man hade inget behov av omvärlden, som bestod av barbarer som man inte hade något att lära av. Den styrande klassen under kejsaren bestod av mandariner som hade gått igenom en rigorös utbildning i klassiker som Konfucius men som såg ner på allt som vette mot naturvetenskap. Joseph Needham har visat att det fanns gott om vetenskap i Kina, men att den aldrig tilläts att ta de avgörande steg som togs i Europa på 1500- och 1600-talen. När så skedde på vår kontinent hade man redan lagt en både ekonomisk och politisk grund. Först i de italienska stadsstaterna – bland andra Venedig och Florens – som inte bara excellerade i konst utan också i ekonomi. Här och senare i Holland och England utvecklade man ett bank- och kreditsystem som finansierade ett näringsliv.

Viktigt var att äganderätten lagstadgades och ställdes på säkrare grund. För kanske första gången kunde en låt var ännu mycket liten elit planera för framtiden, bygga nätverk och förmögenheter att investera. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, i resten av världen där kejsaren, kalifen, sultanen, emiren eller vad han (och det var nästan alltid en han) nu hade för titel, när som helst kunde lägga beslag på de framgångsrikas tillgångar. Att långsiktigt planera under orientaliska despoter var oklokt.

Europa kom så småningom att bestå av självständiga länder som konkurrerade med varandra, och den tendensen blev starkare genom reformationen där inget land var hegemont – även om Frankrike gärna ville spela den rollen. Scheidel menar att krig mellan konkurrerande stater i flera fall faktiskt har bidragit till moderniseringen. Kapprustningen mellan länder, något som Kina slapp, skyndade på innovationer och teknisk utveckling. Idoga forskare har räknat ut att mellan 1500 och 1800 hade Europa ett och ett halvt krig per år: motsvarande siffra för Kina är 0,2.

Mycket av Scheidels version av Europas framgångssaga kan man hitta i andra böcker i detta ämne. Det som skiljer honom från kollegerna är att han i Roms definitiva fall ser ett nödvändigt villkor för utvecklingen och hur något liknande aldrig hade kunna hända i Kina eller i något annat imperium. Scheidel är förstås medveten om att ett sådant påstående inte går att slutgiltigt bevisa, men han kan gör sitt bästa för att få det att framstå som sannolikt. För att lyckas med det ägnar han stora delar av sin bok åt kontrafaktisk historia. Resultatet blir nästan alltid detsamma: för att något liknande skulle kunna ha inträffat på någon annan plats på jorden skulle man vara tvungen att skriva om historien i grunden; små detaljer räcker inte. Alla alternativa scenarier, som skulle ha lett till en liknande revolution på andra håll, är snudd på omöjliga.

Vi bör alltså inte tacka Rom för det klassiska arvet så mycket som för att imperiet bröt samman och aldrig kom tillbaka. Det öppnade för till exempel olika språk som splittrade folken till skillnad från i Kina, där man visserligen talade olika dialekter men hade ett gemensamt skriftspråk som underlättade centralstyre och knöt samman det vidsträckta väldet. Också geografin stod på Europas sida. De muslimska härskarorna lyckades aldrig komma norr om Pyrenéerna och det osmanska väldet stoppades utanför Wien.

Scheidel ser fragmentering som alla goda gåvors givare. Utan den hade den vetenskapliga och industriella revolutionen aldrig inträffat och inte heller upplysningen. Den tolerans för oliktänkande och för nyskapande som kom att känneteckna Europa började förvisso trevande och med många bakslag under 1600-talet. Den hade med lätthet kunnat kväsas i ett centraliserat imperium, men det blev allt svårare och snart omöjligt i det splittrade Europa.

Många av de stora namnen som orsakade denna radikala förändring kunde fly till andra och mera gästvänliga länder när reaktionära krafter försökte fängsla och tysta dem. Hobbes, Locke, Voltaire och många mindre namnkunniga gick i frivillig landsflykt och mottogs med öppna armar av furstar som gärna ville sola sig i deras glans och därmed kanske också reta sina grannar. Att hålla sig med ett hov av ikonoklastiska nytänkare blev ett prestigeprojekt. Också vetenskapsmän och ingenjörer var välkomna då de kunde göra krigföringen mera effektiv.

Scheidels bok är full av fakta och statistik som sammantagna blir till förkrossande argument för det unika i Europas historia. Han undviker att dra några paralleller till nutiden men nog är det svårt att läsa Escape from Rome utan att tänka på dagens Kina som gör sitt bästa för att upprätthålla den urgamla centralistiska traditionen. Men också på EU som, tycks det för kanske illvilliga betraktare, är i färd med att bygga något som påminner om de imperier som gjorde sitt bästa för att omintetgöra mångfald och konkurrens. Det är inte en uppifrån påtvingad enighet, utan konkurrens och konflikter som har visat vägen framåt. Det har lett till en blomstrande ekonomi som gynnar mer än en liten elit, till vetenskapliga genombrott som har gjort livet lättare för alla och till en liberal demokrati som har förvandlat undersåtar till medborgare.