Det polariserade Amerika

Samma dag som denna recension färdigskrevs, den 1 mars, inleddes en serie automatiska nedskärningar i den amerikanska budgeten. Den allmänna meningen var att dessa skulle äventyra den ekonomiska återhämtningen, öka arbetslösheten och försämra infrastruktur, utbildning och välfärd. Varken Demokrater eller Republikaner ville ha dem, och Barack Obama efterlyste i ödesmättade ordalag nationell besinning. Men ingenting kunde göras för att hejda utvecklingen.

På en nivå är detta en strid om statens utgifter. USA har ett skuldberg. De stora transfereringssystemen, pensioner och sjukvård, slukar allt större stora summor. Något måste göras på lång sikt för att det hela inte ska gå över styr. Också om detta råder bred politisk enighet. Problemet är inte lägesbeskrivningen utan hur man ska gå till väga. Och bakom detta konstaterande ryms övergripande frågor om det politiska systemets funktionssätt, USA:s framtida globala ställning och den nationella självbilden.

Många amerikaner som med avsmak och resignation nu noterar sakernas tillstånd upplever en stark känsla av déjà vu. Den här filmen har man redan sett. Flera gånger. Och dramatiken under vårvintern 2013 var verkligen ingen isolerad händelse. Ända sedan Barack Obama blev president 2009 har en maktkamp pågått mellan Demokrater och Republikaner om den federala maktens storlek och befogenheter. De omfattande stimulansåtgärderna för ekonomin och den stora sjukförsäkringsreformen under Obamas första år vid makten drog upp en ideologisk skiljelinje som fortfarande definierar den politiska debatten. Polariseringen och blockeringen handlar förvisso om pengar, men striden gäller främst principer och värderingar.

Detta faktum är den viktigaste förklaringen till varför Washington med jämna mellanrum under de senaste åren har lamslagits och varför ändå tämligen hanterbara komplikationer i en budgetprocess antagit gigantiska proportioner. Men hur kunde det gå så långt? Hur är det möjligt att grundläggande nationella värden riskeras därför att politiker mot bättre vetande väljer konfrontation hellre än att göra upp?

En av de främsta anledningarna till att Barack Obama 2008 valdes till president var löftet att bryta de politiska motsättningarna mellan Demokrater och Republikaner. I USA, hävdade han, delade man inte upp människor i kategorier – alla är amerikaner. Men istället för samarbete, pragmatism och blocköverskridande lösningar präglades hans första fyra år i Vita huset av ännu värre låsningar mellan partierna. ”How’s that hopey-changey stuff workin’ out for ya?” raljerade Sarah Palin inför en samling jublande Tea party-aktivister.

Hon och andra konservativa kände segervittring. Obamas löften hade visat sig vara tomma. Han var inte situationen vuxen, och USA var på väg utför. I slutet av 2010 vann Republikanerna tillbaka majoriteten i representanthuset genom en massiv mobilisering mot presidentens politik och person. Vägen låg öppen för en republikan att nå Vita huset. Men två år senare blev Barack Obama omvald med marginal och Demokraterna gick fram i både senaten och representanthuset (där dock Republikanerna fortfarande har flest mandat). Drömmen om en konservativ kursomläggning slogs i bitar, och inom Republikanska partiet pågår en debatt om vad som gick fel och vad som måste göras om.

En försiktig analys ger vid handen att Republikanerna håller fast vid sina grundläggande värderingar, men kommer att försöka moderera sin retorik kring invandring och (den allt röststarkare gruppen) latinos. Kanske kommer också vissa ansträngningar att göras för att dra till sig fler kvinnliga väljare. Men grunden – den fasta övertygelsen om att den federala maktens storlek och befogenheter måste minska – består.

Att Barack Obama blev omvald trots att han låtit staten spela en stor roll i den ekonomiska politiken och trots en arbetslöshet på nästan 8 procent, lär inte ändra sinnelagen under hans andra mandatperiod. Väljarna lär därför få se mer konfrontation och den brända jordens taktik, i alla fall i representanthuset där den republikanska majoriteten är ståndaktigt kompromisslös.

Bedömningen grundas den på en utveckling som går tillbaka nästan femtio år, där Republikanerna gradvis har flyttat fram sina ideologiska positioner. Ingredienserna i denna strategi har bland annat varit spel på rasfördomar, abortmotstånd, antikommunism, kristen fundamentalism, motstånd mot homosexuella och misstänkliggörande av liberala, progressiva värderingar och reformer. I slutet av 1970-talet hade många amerikaner börjat känna en uppgivenhet inför ett politiskt system som de ansåg låg bakom Vietnamkriget, student- och rasupplopp, inflation och en allmän känsla av att USA hade sett sina bästa dagar. Ronald Reagan kunde därför med visst fog förkunna att ”politiken” , eller ”Washington”, var problemet. Därmed bröt han med den pragmatism som i årtionden hade varit Republikanernas förhållningssätt. Sakta men säkert började andra krafter och idéer göra sig gällande.

Denna deprimerande historia berättas pedagogiskt och övertygande av Thomas Mann och Norman Ornstein i It’s Even Worse Than It Looks. Budskapet är lika alarmerande som titeln. Men budbärarna – Mann på den liberala tankesmedjan Brookings Institution och Ornstein på konservativa American Enterprise Institute – har med sina över fyrtio års studier av amerikansk politik ett renommé som få i branschen. De är inte lagda för överord.

Deras specialområde är kongressen, mot vilken de riktar sin hårdaste kritik. Bokens upprinnelse är också vad vi redan sett utspelas under dramatiska former i slutet av 2012 och i början av detta år: oförmågan att komma överens om en långsiktig, blocköverskridande ekonomisk politik. 2011 pågick alltså ett tjuv- och rackarspel in i det sista där en utebliven uppgörelse skulle innebära att staten inte längre var solvent. Då som nu pågick ett chicken race som avbröts först i allra sista stund. Och redan då, i juli 2011, konstaterade den republikanske senatorn Mitch McConnell att detta inte var en engångsföreteelse.

Vad striden gällde var om staten ska tillåtas låna mer pengar för att kunna fullgöra sina åtaganden. Under alla år var detta en formsak. Även om partierna emellanåt med olycksbådande formuleringar lät förstå att de denna gång inte var villiga att ge upp sina principer om sunda statsfinanser handlade det om politisk teater och positioneringar gentemot väljare och intressegrupper. När det väl kom till kritan, såg kongressen till att det skulle finnas tillräckligt med röster för att hålla USA undan statskonkurs och ekonomisk härdsmälta. Partiets intresse tilläts inte väga tyngre än nationens.

Men år 2011, konstaterar Mann och Ornstein, resonerade kongressen inte så. Eller rättare sagt: den republikanska majoriteten i representanthuset gjorde det inte. Utan stora nedskärningar i offentliga utgifter skulle de rösta nej till att höja USA:s skuldtak. Republikanerna satte sina ideologiska intressen främst och drevs av en vilja att försvaga Obamas chanser till omval. Debatten fördes också utomordentligt aggressivt med närmast hysteriska övertoner där pragmatism och sedvanligt givande och tagande betraktades som förräderi mot en högre sak och sanning. Tea party-rörelsen hade skrämt slag på det republikanska etablissemanget och omöjliggjort konstruktiva lösningar.

”Febern måste ge med sig”, förkunnade Obama. Rimligen borde den ha gjort det vid det här laget. För Republikanernas omedgörlighet slog tillbaka mot dem själva. De, inte Obama, fick skulden för sakernas tillstånd. Kongressens anseende sjönk till rekordlåga nivåer, inte Vita husets. De, och inte Demokraterna, gick bakåt 2012. Polariseringen och utpressningstaktiken lönade sig alltså inte.

Budgetförhandlingarnas utveckling efter valet visar emellertid att det politiska systemet är oföränderligt dysfunktionellt och febrigt. Och problemet beror inte uteslutande på Republikanerna. It’s Even Worse Than It Looks belägger lugnt och sakligt lobbyisternas växande och destruktiva inflytande, pengarnas herravälde över partier och politiker, men också de etablerade, ansvarsfulla mediernas försvagning i förhållande till de skräniga överdrifterna, ryktesspridningen och manipulationerna på nätet och i kabel-tv.

Föga överraskande är Mann och Ornstein pessimistiska om framtiden. De förutser fortsatta politiska låsningar och att de stora, långsiktiga och blocköverskridande ekonomiska reformer som USA såväl behöver har små chanser att genomföras under de kommande fyra åren. Demokrater och Republikaner har, genom sin ständiga konfrontation, alltmer blivit som partier i ett vanligt parlamentariskt system, där majoriteten kan domdera efter behag. Men i amerikansk politik – som i praktiken är ett tvåpartisystem – är det sällan möjligt för något parti att dominera. Vad man däremot kan göra är att obstruera. Författningen utgår dock från att politiker, när olika frågor ställs på sin spets, väljer att kompromissa för att få något uträttat. Inte ens den illusionslöse James Madison kunde förutse dagens mardrömslika dödläge.

Med andra ord: det är systemets fel. Ett annat angreppssätt är att lägga analysen på individnivå. I The Price of Politics går Bob Woodward till väga, på sedvanligt maner, genom att tala med de centrala aktörerna (i flertalet fall anonyma) i de ekonomiska förhandlingarna mellan Vita huset och kongressen under åren 2009–2012. Det finns ingen anledning att tvivla på den forne Watergateavslöjarens källor. En mängd dokument, e-brev och anteckningar backar upp framställningen. Detta är Woodwards styrka: den metodiska dammsugartekniken som ger auktoritet åt skildringen. Minsta förskjutning registreras och dokumenteras. Det är en imponerande arbetsinsats, men det blir slutligen tröttande att ta del av varje detalj i intrigspelen, schackrandet och manövrerandet i de slutna rummen. Woodward har aldrig varit en stilist och hans lätt malande prosa gör också sitt för att kamouflera den dramatik som ändå låg inbäddad i alla dessa möten.

I The Price of Politics finns inga hjältar, men – till skillnad från i It’s Even Worse Than It Looks, där Republikanerna är de onda – heller inga utpekade skurkar. Politikerna följer spelets regler – för vad annat kan de göra? Kanske är det därför som den illusionslöse Woodward, som har sett allt under fyrtio år i Washington. är hårdast i sina omdömen mot Barack Obama. Denne framställs som naiv, oerfaren, ineffektiv och distanserad. Man anar en ovilja mot att moralisten Obama, med sin suggestiva retorik om blockpolitikens fördärv, trots allt inte förmådde höja blicken över det smutsiga spelet. När i sista minuten en stor överenskommelse om skatter, budgetnedskärningar och reformer av socialförsäkringssystemen havererade sommaren 2011 kontrasteras den annars så kontrollerade Obamas vitglödgade vrede mot republikanen och kongressens talman John Boehners avslappnade bortförklaringar om hur Vita huset ständigt flyttade målstolparna. Woodward är förstås inte uttalat på Boehners sida, men man anar en sympati ärrade proffs emellan. Det yttersta ansvaret lägger han också på Obama. Republikanernas ideologiska omedgörlighet och Tea party-rörelsens inflytande är närmast distraktioner som presidenten – oklart hur – borde ha stått över. När det väl gällde saknade Obama de personliga förutsättningarna för att i nationens intresse driva igenom sin vilja.

Financial Times Washingtonkolumnist Edward Luce gör det svårare för sig och blir därför intressantare för läsarna. Time to Start Thinking är inte ett insiderjobb utan en blandning av reportage och analys. Luce rör sig både ute på fältet och i kongressen. Och vad han på område efter område dokumenterar – i det lilla som i det stora – är ett förfall: ekonomiskt, socialt, intellektuellt och kulturellt.

Luce är en USA-vän. Han både vill och känner landet väl (han var talskrivare åt dåvarande finansministern Lawrence Summers år 2000). Vad som särskilt smärtar honom är att problemen i så hög grad är självförvållade: dels på grund av de politiska blockeringarna och den destruktiva polariseringen som han redogör för lika initierat och med betydligt större stilistisk talang än Mann–Ornstein och Woodward, dels för att de förvärras genom odlandet av myten om en evig global särställning. Den sista iakttagelsen – den utbredda föreställningen om att USA just genom att vara USA omöjligen kan vara något annat än nummer ett – gör Time to Start Thinking extra läsvärd. Många amerikaner, både inom eliten och bland den stora allmänheten, som gläds åt kapitalismens globala triumf som en bekräftelse på den egna modellens överlägsenhet, bortser från eller vill inte inse att den samtidigt utsätter USA för delvis helt nya och svårbemästrade utmaningar. Kapitalismen uppträder numera i många former och kringskär det amerikanska manöverutrymmet.

I länder som Kina, Brasilien och Indien (och tidigare Japan) kan staten och kapitalet sitta i samma båt. Utan en stark stat, utan långsiktiga, stabila investeringar som gör medborgarna bättre utbildade, infrastrukturen mer utvecklad och som uppmuntrar en offensiv och innovativ industripolitik, skulle de aldrig kunna utvecklas. Mot denna konsensus intresse ställer Edward Luce den amerikanska politiska klassens arrogans och självupptagenhet. För den obekväma sanningen är att USA:s välstånd ända sedan republikens tillblivelse har varit resultatet av ett självklart partnerskap mellan den politiska och ekonomiska sfären. Men idag har denna fruktbara växelverkan avstannat och misstänkliggjorts genom ett snävt och kortsiktigt egenintresse. Luce ser inga tecken på en förestående omprövning i Washington.

Att efter denna genomgång i likhet med Lenin fråga vad som bör göras, inbjuder kanske till löje. Processen verkar ju gå i en och samma obevekliga riktning. Visst kan man hävda att USA tidigare har stått inför liknande utmaningar. I slutet av 1980-talet var det Japan som skulle ta över, men några år senare visade Silicon Valley vad den amerikanska ekonomin är kapabel till. Att nu räkna ut den vore att åter begå samma misstag. Mot vilket kan anmärkas att samhällsproblemen idag är mycket djupare och att, framför allt, de förvärras genom en politisk polarisering som för bara 25 år sedan skulle vara fullständigt otänkbar.

Det är därför en lättnad att få avsluta med någon som faktiskt ser aningen ljust på tillvaron. E J Dionne är en av USA:s intressantaste liberaler. Han kännetecknas, både som kolumnist i Washington Post och som forskare på Brookings Institution, av en obändig optimism vad gäller den amerikanska demokratin. Det som gör honom särskilt intressant är en lyhördhet och tolerans för den andra sidans argument. Han intresserar sig för vad som förenar människor, inte vad som skiljer dem. Our Divided Political Heart är också klassisk Dionne. I sin rekapitulering av de senaste årens politiska konfrontationer sätter han in konflikten i ett historiskt sammanhang som visar att detta inte är någonting nytt. Motsättningarna mellan individ och kollektiv, mellan individ och stat, har alltid funnits där – de ingår som en väsentlig del av författningens maktdelningsprincip. Spänningarna i det politiska systemet är alltså självklara, eftersom de speglar och ger utlopp för den mänskliga naturen.

Men i den amerikanska demokratin måste frihet förenas med samhällsansvar. I tolkningen av denna balansakt, i synen på dess omfattning och begränsningar och de krav som den ställer på politikens inriktning och anspråk, försöker Dionne finna en medelväg. Han förordar då en starkare betoning av den kommunitära traditionen och de små, politiskt oberoende gemenskaper och nätverk som upprätthåller medborgerligt engagemang och ansvarstagande. Alltför många Republikaner och konservativa har låtit en extremradikal individualism dominera sin demokratiuppfattning. I sitt hat mot den stora staten missförstår de, till exempel Tea party-rörelsen, författningen och USA:s historia. En aktivistisk ekonomisk politik är ingen avvikelse utan tvärtom en norm som går tillbaka till grundlagsfäderna.

Dionne beskriver den som en long consensus, som baserades på en korsbefruktning mellan populism och progressiva rörelser. Den både ökade individens frihet och stärkte medborgarnas sociala trygghet. Svaret på frågan om vad som bör göras är därför, enligt Dionne, att välkomna rörelser som Occupy Wall Street och inkorporera dem i traditionell politik. Det var en strategi som hjälpte Franklin Roosevelt, och den skulle kunna hjälpa Barack Obama, vars andra installationstal formade sig till en plädering för politikens roll i medborgarnas liv. Den skulle till och med hjälpa Republikanerna – om än utan såväl Occupy Wall Street som Tea party-rörelsen – att återknyta till sitt kommunitära förflutna. I de små gemenskaperna, visar USA:s historia, ryms både den frihet och den gemenskap som alstrar en sann medborgerlig debatt och en starkare demokrati.

Så sant och hittills så svårt att komma överens om.