Recension

Det stora bondeupproret

Maoismen är som politisk och ideologisk rörelse ett av efterkrigstidens märkligaste fenomen. Den välte på ett oväntat sätt omkull kalla krigets frusna världsordning och injagade skräck och vånda inte bara i det demokratiskt kapitalistiska maktblocket, utan i lika hög grad i det kommunistiska.

Håkan Arvidsson

Historiker och författare.

Den bröt mot den stabila och invanda maktbalansen i båda de läger som dominerade världen fram till 1989 då den traditionella Sovjetkontrollerade kommunismen kollapsade och slog upp portarna för en ny och mer oförutsägbar konkurrens om hegemonin i den nya epokens världspolitik.

Om maoismen som global rörelse och som ideologisk strömning med internationella konsekvenser har kulturhistorikern och Kinaspecialisten Julia Lovell skrivit en rätt originell bok som med både detaljerade skildringar och brett berättande penseldrag kastar ett delvis nytt ljus över den kinesiska kommunismens internationella utbredning och följder. Bokens styrka ligger just i dess internationella perspektiv, men här döljer sig också dess svagheter. Lovell skildrar tämligen ingående och med stor kunskap hur maoismen efter segern i Kina spred sig över hela den kolonialt behärskade världen, och även under 1960- och 1970-talen fick ett starkt genomslag inom den västliga ungdomsradikalismen.

När det sovjetiska blocket störtade samman hade maoismen som en internationell ideologisk inspirationskälla redan ebbat ut. Dess paroller och slagord hade förlorat sin gamla dragningskraft. Mao hade dött 1976 och i hemlandet Kina hade ett nytt ledarskikt tagit makten – personer som Mao under kulturrevolutionen hade bekämpat med hänsynslösa metoder. Kinas nye starke man Deng Xiaoping hade under den Maoledda kulturrevolutionen framställts som en ”galen hund” – ett av kapitalismen och revisionismen rabiessmittat hundkräk som måste hållas borta från alla ledande funktioner och centrala beslut. Ändå hade han då under mer än 30 år varit en hängiven anhängare av Maos politik och ideologi.

”Den centrala tesen i Marx historieteoretiska förkunnelse var en rest från hans ungdoms hegelianism.”

Vad var då denna maoism som förförde stora grupper såväl i den ekonomiskt outvecklade som i den industriellt avancerade delen av världen. Det är faktiskt inte lätt att säga, åtminstone inte såhär i efterhand. Historiska perspektiv löser förvisso en del gåtor, men skapar lika ofta nya. Den kinesiska revolutionen är en sådan gåta, och särskilt svårbegriplig är Mao Zedongs förmåga att rida ut partistriderna i KKP, och vid dessa uppehåller sig Lovell blott flyktigt. Inflytandet över bonderörelser i andra delar av Asien, Afrika och Latinamerika är mer lättbegripligt. Mao hade i realiteten brutit sig loss från den marxistiska idétraditionen, förvandlat Kinas bondemassor till ett substitut för det proletariat som Marx hade satt sina förhoppningar till. Han hade dessutom lyckats att föra sin bonderevolution till ett segerrikt slut och hans revolution kom därför att framstå som förebildlig för tredje världens outvecklade samhällen.

Själv ansåg sig maoismen vara en vidareutveckling av den marxistiska doktrinen, en ny förståelse av Marx sekelgamla budskap och en rättelse av felsteg och vantolkningar med vilka den sovjetiska kommunismen hade fläckat marxismens ursprungstexter och revolutionära budskap. Det var också så den förstods av västvärldens radikala ungdomsrörelser under 1960- och 1970-talen.

Den förståelsen är emellertid knappast hållbar. Mao anknyter endast vagt om än alls till Marx eller Engels, och jag tvivlar på att Mao överhuvudtaget hade läst Marx skrifter, annat än möjligen Kommunistiska manifestet och några andra korta pamfletter. Maos egna skrifter är praktiska, taktiska idéer och någon enstaka gång strategiska diskussioner om hur en revolutionär rörelse bör gå tillväga för att erövra initiativet och slutligen makten. De reflekterar aldrig över marxismens ekonomiska och sociala teoribildning. De är praktiska råd ofta grundade på ett slags sunt förnuft om vilka regler som måste iakttas för att man ska lyckas med ett uppror som övergått i ett nationellt befrielsekrig.

Men inte heller här är han någon nydanare. Således är exempelvis hans berömda tes om protracted war (utdraget krig) ingen nyhet inom militärstrategiskt tänkande. Samma idéer har funnits sedan antiken. I Roms krigskonst fanns den taktiska finten bellum trahere – att dra ut på kriget. Det var den taktik som romarna tillämpade i kriget mot Hannibal. Det är i själva verket en urgammal militärstrategisk insikt att det inte alltid är bäst att söka avgörande fältslag. I en situation där det råder brist på mat, transportmedel eller andra nödvändiga resurser är det av central vikt att veta vilken sida som lider den svåraste bristen och följaktligen har störst problem att uthärda ett utdraget krig.

Den typ av krig som Mao ledde var alla krig där hans trupper befann sig i ett underläge från resurssynpunkt. Både i kriget mot Japan och det efterföljande inbördeskriget mot Chiang Kai-sheks nationalistarmé var Maos kommunister i ett markant underläge. Visserligen understöddes de kinesiska kommunisterna av Sovjet, men det stödet var inte stort, i jämförelse med det stöd Chiang Kai-sheks nationalistarmé mottog från USA. Men Maos tillämpning av det utdragna kriget visade att den kommunistiska folkarmén förmådde att uthärda sin brist på resurser långt bättre än vad nationalisterna klarade av att hantera sitt relativa överflöd.

Maos väg till makten i Kinas Kommunistiska parti var ingen söndagspromenad och makten var heller inte lätt att behålla när den väl var vunnen. Kring denna viktiga aspekt i Maos politik och hans skickliga utnyttjande av ideologiska brytningar för att behålla makt och inflytande, reflekterar Lovell bara knapphändigt. I det kinesiska partiet fanns, liksom i alla kommunistiska partier, en stark rivalitet inom det ledande gardet.

I KKP fanns ett stort antal medlemmar med betydligt större och solidare kunskaper i den marxistiska teorin än dem bondpojken Mao från provinsen Hunan kunde uppvisa. Många av Maos tidiga konkurrenter hade tillbringat år av studier vid partihögskolor i Moskva och behärskade den marxistiska teorin som ett rinnande vatten. De saknade dock jämfört med Mao förmågan till nytänkande och dramatiska kovändningar. Mao var ingen nydanare inom teorin, men väl inom den revolutionära praktiken. Redan den ryska revolutionära rörelsen hade plågats av ett problem som i än högre grad drabbade den kinesiska kommunismen, och denna problematik hade sin upprinnelse i Marx entydiga historiefilosofi. Problemet är det följande:

Den centrala tesen i Marx historieteoretiska förkunnelse var en rest från hans ungdoms hegelianism. Enligt denna filosofi förflyter Historien, liksom produktionssättet och det politiska systemet i en logisk process där Tesen (den härskande hållningen) bryts mot sin Antites (en opposition och kritik av sakernas tillstånd), för att slutligen utmynna i en Syntes. Tesen är det tillstånd som råder vid processens inledning. Antitesen är en kritik av detta tillstånd som efterhand växer till ett alternativ. Syntesen är en sammansmältning av tesen och antitesen. Brottningen mellan tes och antites tar sig alltid, våldsamma uttryck. Tes och antites kan inte förenas harmoniskt. De måste stöta samman i en konfrontation, närmare bestämt en våldsam sammandrabbning.

Endast genom våldsam uppgörelse kan tes och antites svetsas samman till en syntes. En syntes som i sin tur blir en tes i en ny vända i historiens logiska förlopp. Enligt Marx doktrin har emellertid denna långdragna historiska process trots allt ett slut. Historien har ett mål och en mening. I den långa raden av teser, antiteser och synteser ligger själva nyckeln till allt mänskligt framåtskridande gömd. Syntesen är alltid ett språng ut ur tesens och antitesens segdragna kraftmätning, därav framsteget. Marx historiesyn är utpräglat finalistisk. Efter en lång rad av kollisioner i den politisk-ekonomiska utvecklingen når processen ett stadium där syntesen inte längre kan ge upphov till någon antites. Denna punkt är det kommunistiska samhället – en underbar harmoni, där det inte längre finns något utrymme för kritik och motsättningar. Historien och mänskligheten har nått sin slutstation.

Mao bryter med denna grundtes i marxismen. När han i skriften om motsättningar resonerar om problemet finns ingen slutstation. Konflikter kommer oavlåtligt att uppstå och orsaka nya konfrontationer och revolutioner. Historien har inte som hos Marx något slutmål. Den rullar bara på för evigt. Kollisionerna mellan tes och antites upphör aldrig och någon slutgiltig harmonisk syntes finns inte. Den hållningen står i direkt opposition mot Marx historiesyn. Det handlar inte blott om en feltolkning, utan om ett klart och otvetydigt missförstånd eller ren okunnighet.

Det andra problemet i maoismen följer av det redan skisserade och handlar om klasserna och deras uppgifter i den historiska processen. Här är avsteget från den klassiska marxismen om möjligt ännu tydligare. För Marx var det ett ofrånkomligt postulat att en socialistisk revolution bara kunde komma till stånd i ett samhälle som genomgått en omfattande industrialisering och genom denna skapat en arbetarklass– en klass som inget annat har att förlora än sina bojor. Bara en sådan klass kunde framföda ett fritt socialistiskt och till slut ett kommunistiskt samhälle. Förvisso kunde det ske omstörtningar och uppror även i samhällen där ingen arbetarklass fanns, men dessa omstörtningar var inga revolutioner utan blott uppror. De kunde aldrig leda till någon socialism. De var enbart en antites till den härskande ordningen.

Industri och städer var med andra ord centrala i Marx föreställning av historiens utvecklingsprocess. Utan dessa faktorer kunde det visserligen göras uppror mot eländiga och omänskliga förhållanden, men dessa uppror skulle bara frambringa nya sociala orättvisor och ekonomiska olikheter. Såväl Lenin som Mao ställdes obevekligt inför denna problematik. De levde i samhällen där arbetarklassen var liten och både politiskt och socialt betydelselös. Industrin var svag och outvecklad. Det missnöje som kunde leda till uppror mot den bestående ordningen fanns hos bondemassorna, men bönder, även fattiga bönder, har något mer än sina bojor att förlora i ett uppror.

Både Lenin och Mao bortsåg medvetet från denna problematik och tog som utgångspunkt för sin revolutionära politik, böndernas missnöje med jordfördelningen och det aristokratiska förtryck under vilket de levde. De omtolkade detta förtryck till ett klassförtryck som kunde utlösa en socialistisk revolution. I Lenins teori låg lösningen i att en revolution i det efterblivna Ryssland skulle utlösa en kedjereaktion av revolutioner i den industrialiserade världen. Ryska revolutionen skulle fungera som en tändande gnista för världsrevolutionen. När denna världsrevolution hade utlösts och fullbordats skulle den rika industriella världen stödja och hjälpa den fattiga världen till industriell och urban utveckling och socialismen över hela världen skulle genomföras.

Detta senaste led i Lenins teori saknas emellertid hos Mao. Han ser den kinesiska bonderevolutionen som förebild för världsrevolutionen. I Kina hade massan av bönder lyckats besegra både jordägarna och städernas aristokrati och de hade gjort det trots att dessa rika klasser åtnjöt stöd från sina imperialistiska herrar i andra delar av världen. Kinas bondemassor hade omringat städerna och de få industriella centrum som fanns. De hade isolerat dem och slutligen krossat dem. Den kinesiska revolutionen skulle nu fortsätta på en global scen och efter samma mönster som lett till framgång i Kina. De industrialiserade och imperialistiska länderna skulle omringas av världens bondemassor och krossas på samma sätt som städernas aristokrati hade krossats i Kina. Men en sådan världsrevolution framburen av jordens fördömda och fattiga bondemassor skulle, enligt Marx historiska synsätt, aldrig kunna skapa ett en socialistisk värld, bara en annan värld med nya orättvisor och nya olikheter.

På ett sätt är det lätt att förstå maoismens dragningskraft under efterkrigstidens första decennier. I hela tredje världen växte efter världskriget starka nationella befrielserörelser. De ville alla ta sig ur det koloniala sammanhang i vilket de var inlemmade. De var nästan alla fattiga råvaruproducerande bonde-ekonomier, där den industri som förekom var enklaver av utländskt (kolonialt) ägda anläggningar. Städerna var blott en förtätning av landsbygden och infrastrukturen lågt utvecklad. I denna situation sågs maoismens och KKP:s revolutionära omgestaltning av Kina som ett föredömligt exempel. Kampen för självständighet och nationell frihet fick en ledstjärna i ordförande Maos praktiska revolutionsprojekt.

Det är svårare att förstå det genomslag samma teori kunde få i västvärlden industriella genomorganiserade samhällen. Här fanns inga fattiga bondemassor som förtrycktes av städernas jordägande aristokrati. Här fanns bara en kapitalistisk överklass, en växande borgerlig medelklass och en arbetarklass som oavbrutet fick det allt bättre både ekonomiskt och socialt genom reformer och kompromisser. Arbetarklassen i Västeuropa var så gott som genomgående socialdemokratisk eller katolskt reformistisk, med undantag för ett par sydeuropeiska länder där starka Sovjetdominerade kommunistpartier hade ett visst inflytande. Den var överallt organiserad i starka och självständiga fackföreningar vars makt inte kunde förbigås av de härskande eliterna.

I denna högt utvecklade värld fick maoismen inget inflytande i arbetarrörelsen. Men den fick in en fot hos den studerande ungdomen vid gymnasier, högskolor och universitet. Och den fick detta inflytande genom att den tog en omväg via solidariteten med de fattiga folken i tredje världen. Redan tidigt, i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, växte en radikal ungdomsrörelse fram. Den hade som mål en fredlig och jämlik värld. Den såg med fasa på kolonialismens brutalitet och hänsynslösa exploatering av tredje världens bondemassor och ville solidarisera sig med deras kamp för rättvisa. Lovell diskuterar också den industriella världens maoistiska rörelser med viss utförlighet och konstaterar att de ofta fick en terroristisk karaktär. Det gällde såväl Röda armé-fraktionen i Tyskland som Röda brigaderna i Italien och deras motsvarighet i Japan. De kidnappade ledande potentater, kapade flygplan och avrättade försvarslösa människor i ett slags revolutionärt festivalrus. De nådde inte sina mål när det gällde att gripa makten eller att förändra världen. Överallt stötte de på makter som i det långa loppet visade sig vara dem övermäktiga. Lovells förståelse för dessa rörelsers mål och metoder tycks mig ofta vara alltför rymlig.

Vidare framstår Julia Lovells förståelse av Maos tänkande och av maoismens ambitioner som alltför snäv. Hon reflekterar inte någonstans över att maoismen utvecklades i en starkt patriarkal, konfuciansk kultur. I denna kultur skall fursten visa välvilja mot undersåten, men undersåten skall samtidigt slaviskt lyda fursten. Maos berömda slagord ”Tjäna folket” är ett uttryck för en traditionellt konfuciansk syn på förhållandet mellan herre och undersåte. Den kräver att fursten, i det här fallet partiet, ser till att undersåten kan leva på en anständig nivå, men kräver samtidigt absolut lojalitet och underkastelse av undersåten under fursten/partiet.

Hon uppmärksammar heller inte det eviga problemet i kinesisk politik: slitningen mellan centrum och periferi. Genom hela Kinas historia har det rått konflikter mellan den kejserliga centralmakten och provinsernas eliter. När en kejserlig dynasti har gått under har det lett till inbördeskrig mellan provinsiella krigsherrar. Centralmakten har brutit samman, jordbrukskriser och svält har avlöst varandra, intill dess någon av krigsherrarna har segrat och lyckats återupprätta en ny dynasti som har kunnat restaurera lojaliteten mellan furste och undersåte. Sett ur detta perspektiv är den kinesiska kommunismen bara ännu en dynasti som upprättats, ännu en antites till en föregående tes, men definitivt ingen slutgiltig Syntes.

Lovell är heller inte medveten om att Maos verkliga brytning och förnyelse av kinesisk politik har varit just Kinas globala maktambitioner. Tidigare dynastier har nöjt sig med att återupprätta Kina som ”Mittens rike”. De har inte sökt utvidga sin maktsfär, inte haft ambitionen att bli en världsmakt, utan tvärtom sökt stadga det territorium som traditionellt hört till Kina och kejsaren. Kinesiska muren är ett uttryck för denna gränsdragning och slutenhet. Maos internationella maktaspirationer var och är ett avsteg från denna isolationistiska tendens i kinesisk politik. Idag säger sig Kina vara en socialistisk marknadsekonomi, men är snarare en renodlat kapitalistisk stat styrd av ett kommunistiskt parti. För vari består en socialism som kräver lydnad och uppoffringar av undersåtarna och låter makten sitta i orubbat bo? Det är i varje fall inte den socialism Marx drömde om – ett samhälle av fria medborgare i en harmonisk social gemenskap, där var och en är både fri och likställd. I mina ögon liknar Kina mer en hierarkiskt, efter konfucianskt mönster, organiserad stat, där en kommunistisk elit leder staten och kräver lika mycket lydnad av sina undersåtar som någonsin dess kejserliga föregångare gjorde.

Lovells bok ger otvivelaktigt en bild av maoismens globala landvinningar under 1960- och 1970-talen, men den glömmer att dessa i stort sett alla var misslyckade. Världens maoistiska rörelser lyckades aldrig fullborda de utlovade revolutionerna, de gav inte jordens fördömda den frihet de drömde om. Idag följer Kina i likhet med alla mäktiga spelare på den internationella scenen den klassiska maktpolitikens regler. Landet beviljar bistånd på samma villkor som andra mäktiga stater. Det vill alltid ha något i gengäld. Det investerar i fattiga eller försvagade länder för att kunna snärja dem i den egna maktens garn. Kina är idag en politisk aktör vars gåvor man bör ta sig i akt för. Det har blivit alltmer likt en traditionell kejsardynasti som vet att skoningslöst utnyttja sina undersåtars lojalitet och att piska dem till lydnad när lojaliteten sviktar.

Axess Digital för 59 kr/mån

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Publicerad:

Uppdaterad:

  • Recension

    Uppkomlingen

    Håkan Arvidsson

  • Recension

    En förlorad värld

    Håkan Arvidsson

  • Recension

    Är det verkligen fred vi vill ha?

    Håkan Arvidsson

  • Recension

    Gränsdragningsproblematik

    Håkan Arvidsson

  • Recension

    Det stora bondeupproret

    Håkan Arvidsson

  • Recension

    Förnuftets barbari

    Håkan Arvidsson

Läs vidare inom Recension