En kärlek som gör världen bättre

Boken är försedd med ett inkännande förord av Camus dotter, Catherine Camus. Även om relationen mellan Camus och Casarès tidigare inte har varit någon hemlighet, och även om utdrag ur deras brevväxling redan har publicerats i andra sammanhang, blir det något helt annat att nu få möjlighet att läsa breven samlade och oförkortade. På detta sätt kastas nytt ljus över denna kärlekshistoria, och boken har varit en av 2018 års litterära sensationer i Frankrike.

Men är inte dessa kärleksbrev alltför privata? frågar jag mig när jag ger mig i kast med den bastanta volymen. Kanske hade de mått bättre av att inte nå offentlighetens ljus? Sätten att uttrycka förälskelse, passion och längtan efter närhet är trots allt begränsade. Men ju mer jag läser, desto mer fascineras jag av denna bitterljuva kärlekssaga, av brevens språkliga elegans och av den känsla av äkthet och uppriktighet som de utstrålar. Och kombinationen av hetta och glöd å den ena sidan, samt ömhet och ömsesidig omtanke å den andra, är oemotståndlig. Jag skriver tveklöst under på Catherine Camus formulering i förordet: ”Deras brev gör världen till en bättre och ljusare plats, luften blir helt enkelt lättare att andas därför att de har existerat.”

Catherine Camus fick parets alla brev av Maria Casarès en tid efter det att hennes mor Francine Faure Camus hade avlidit 1979. Hon insåg snart att breven inte bara berättar om två människors starka bindning till varandra. De har också ett litterärt och historiskt värde och de ger en intressant inblick i den tid då de skrevs, inte minst fångar de atmosfären i Paris kulturella kretsar under efterkrigstiden. I nästan 13 år skickade Camus och Casarès så gott som dagligen brev till varandra – med undantag av de perioder då de bodde på samma ort – brev som glödde av kärlek och längtan. Ibland blev det flera brev samma dag. ”Jag har skrivit till dig två gånger idag och jag kan inte låta bli att skriva ännu en gång”, framhåller Camus 1950. En dag utan brev var förstörd. ”Du skrev inte till mig i går”, klagar han. ”Och denna dag, så vacker därute, är förgiftad för mig.”

Men breven handlar inte bara om känslor. De ger också glimtar från båda parternas arbetsliv. Vi får veta åtskilligt om Camus skrivarmöda, om det ytterst krävande arbetet med storverket L’hommerévolté (Människans revolt) från 1951 och om hans ständiga kamp när det gällde att hinna avsluta sina manus i tid. Stundtals uttrycker han sin leda vid de kulturella kotterierna i Paris. Han gillar inte nattklubbar, inte ett liv i lyx. ”Jag tycker om ensliga bondgårdar, nakna rum, ett tillbakadraget liv, det rejäla arbetet”, skriver han 1948. ”Paris tröttar ut och steriliserar mig”, framhåller han. Han söker efter ”en inre tystnad”, som han tycker sig ha förlorat. År 1953 gör han en resa till Sahara, där han finner en rogivande tystnad. Han betraktar nomadernas svarta tält, de fattiga men ändå så imponerande nomaderna.

”Jag känner mig lite som vore jag av deras sort, aldrig fast rotad någonstans i världen, men bunden vid denna magra och nakna jord”, skriver han. Hans många föreläsningsturnéer suger musten ur honom. Han som aldrig trivs i sällskap på mer än fyra fem personer tvingas omge sig med horder av människor som bombarderar honom med frågor. ”Du, arbetet, skönheten, det räcker för att fylla mitt liv”, slår han fast.

Vi får även många exempel på den nära relation Camus hade till Gallimards förlag, särskilt till Michel Gallimard och dennes fru Janine. De var till exempel ofta tillsammans sommartid. Det är likaså av intresse att se vilka böcker han läste och hur han uppfattade sina författarkolleger. År 1950 beklagar han Georges Orwells bortgång. Denne författare hörde till de få med vilka han kände sig befryndad och vars idéer han delade. Under arbetet med L’hommerévolté läste Camus Friedrich Nietzsche, som vid denna tid var en viktig författare för honom. Han studerade också med beundran William Faulkners romaner. En av dem, Requiem pourunenonne (Requiem for a Nun, 1951), bearbetade han för teatern 1956, och han skrev även ett förord till den franska utgåvan av romanen. I Sydfrankrike träffade han ofta André Gide, och när denne gick bort skrev han en minnesartikel i Le Figaro. Den nära vänskapen med poeten René Char tydliggörs i flera brev. Både Camus och Maria Casarès sågade skoningslöst Ernest Hemingway, ”denne fifflare utan geni”. Balzac höll de däremot bägge högt. Maria ägnade sig också åt Maxim Gorkijs romaner, medan Albert med förtjusning läste Delacroix’ dagböcker.

Men korrespondensen belyser också en ung skådespelerskas intensiva arbete med teaterrepetitioner, film- och radioinspelningar. Maria Casarès, född 1922 i Spanien, var nio år yngre än Camus. Hon kom till Frankrike 1936 i samband med spanska inbördeskriget. När Franco tog makten tvingades hennes far, Santiago Casarès Quiroga, tidigare minister och regeringschef för Andra spanska republiken, till att gå i exil liksom så många andra republikanska spanjorer. Maria Casarès gjorde en lysande karriär inom teatern. Hon var den första icke franskfödda skådespelare som engagerades vid La Comédie Française. Hon medverkade även i Jean Vilars ”Théâtre National Populaire” och hade vid flera tillfällen roller i Camus pjäser. Till exempel spelade hon Martha i Le Malentendu, när den 1944 gavs på Théâtre Les Mathurins i Paris.

Det var under repetitionerna till denna pjäs som Camus och hon kysstes för första gången. De hade träffats den 6 juni 1944, samma dag som de allierades trupper landsteg i Normandie. Paret arbetade tillsammans även med Camus pjäs Les Justes som sattes upp 1949. Bland Casarès insatser inom filmen kan nämnas att hon 1945 hade en roll i Marcel Carnés klassiska mästerverk Paradisets barn.

När paret först träffades 1944 var Camus alltjämt aktiv i motståndsrörelsen och indragen i ett dödshotande katt-och-råtta-spel med Gestapo. I mer än ett avseende levde han ett dubbelliv. Han var sedan 1940 gift med pianisten och matematikern Francine Faure från Algeriet. Äktenskapet med Francine, som han 1945 fick tvillingar med, fortgick fram till hans död. Men förhållandet mellan makarna var högst komplicerat. Hustrun drabbades till och från av depressioner och försökte vid ett tillfälle ta sitt liv. Camus allt annat än problemfria livssituation, framförallt hans familjeförhållanden, får genom breven skärpa och kontur. När Francine kom till Paris från Algeriet efter krigsslutet ställdes han av Maria Casarès inför ett ultimatum. Antingen henne eller hustrun. Camus valde det senare alternativet, trots att han i grunden inte var någon vän av äktenskapet.

Men fyra år efter brytningen möttes Camus och Casarès oförhappandes på Boulevard Saint Germain. Passionen blossade upp på nytt. Ingen av dem kunde längre stå emot känslornas styrka. I breven uppehåller de sig åtskilliga gånger vid kärlekens betydelse för dem bägge, och de uttrycker stor tacksamhet över det de fått dela. ”Kärleken till dig gör mig stark och kapabel att besegra allt”, skriver Casarès 1948. Två år senare deklarerar hon: ”Vi har mötts, vi har känt igen varandra, vi har överlämnat oss åt varandra, vi har skapat en kärlek som brinner av ren kristall. Är du klar över vår lycka och vad den har gett oss?” Camus uppehåller sig gärna vid hur han har förändrats tack vare mötet med Maria Casarès. Han har blivit mer öppen och mindre kritisk. ”Med dig har jag accepterat mer. Jag har lärt mig att leva.” Maria har blivit centrum i hans liv. ”Jag har inget annat fosterland än du”, bekänner han 1949. Aldrig har han gett sig så helt och fullt åt någon varelse som åt Maria. De är oskiljaktiga och deras kärlek har inget slut, konstaterar han. När han 1957 fick Nobelpriset befann sig Maria i Sydamerika. Han skickade omedelbart ett telegram till henne med orden: ”Aldrig har jag saknat dig mer. Din Alonso.” Hos dem bägge framträder också en hänförelse inför livets skönhet och glädje. De är både angelägna om att ta vara på stundens lycka och njutning i en tid då man, såsom i början av 1950-talet, oroade sig för atombomben och ett kommande krig.

Periodvis levde dock Camus och Casarès åtskilda i månader. Men deras kärlek utplånade till och med avstånden, skriver Maria Casarès en gång i ett brev. Hon var ofta på turnéer med La Comédie Française, både i Frankrike och utomlands. Camus gjorde föreläsningsturnéer, och en del av somrarna brukade han tillbringa i Sydfrankrike med sin familj. Han led då av den tryckta stämningen mellan honom och hustrun. ”Över allt vi gör, också de mest enkla saker, vilar en tung tystnad”, skriver han. Vad som håller honom uppe är kärleken till Maria, den räddar honom från allt och får honom att leva. Men ofta tyngdes han av skuldkänslor.

Slående i parets brevväxling är vidare hur de genomgående uppmuntrar varandra. Maria Casarès kunde ge stöd när Camus tvivlade på sin förmåga eller trodde att hans skaparkraft var uttömd. Han tyckte aldrig att han presterat tillräckligt, och han brottades ofta med sitt bristande självförtroende. Däremot kunde han tack vare sitt engagemang för och sina gedigna kunskaper om teatern vara ett viktigt bollplank för Casarès, som ingående berättar om sitt skådespeleri och om de bittra konflikter som stundtals präglade arbetet vid La Comédie Française. Camus sände blombuketter till teatrar runt om i världen där hon uppträdde. Hon bekände i ett brev att det var till honom hennes tankar gick när hon med några få ord tackade sin publik på 3 000 personer efter en föreställning i Buenos Aires. Ofta uppmanade hon också den tuberkulöse Camus att tänka på sin hälsa, att sova och äta ordentligt. Hans brev berättar inte sällan om läkarbesök, kontroller och provtagningar.

Det sista brevet till Maria Casarès skriver Camus från sitt hus i Lourmarin i Sydfrankrike fem dagar före sin tragiska bortgång den 4 januari 1960. ”Vi ses snart min allra käraste. Jag är så lycklig vid tanken på att träffa dig snart att jag skrattar när jag skriver detta.” Men de möttes aldrig. Camus dog ögonblickligen när Michel Gallimards sportbil av oförklarlig anledning körde av vägen i närheten av Fontainebleau. Michel Gallimard avled några dagar senare.

Camus litterära verk brukar vanligen delas in i tre faser: den första, den absurda, kännetecknas av människans grubbel över meningen med existensen och den andra av hennes revolt mot rådande livsvillkor, mot all den ondska och allt det våld som finns i världen. Den tredje, som Camus endast hann påbörja, är den då kärleken, särskilt moderskärleken, står i centrum såsom i den postumt utgivna Le premier homme. Med breven till Maria Casarès och hennes brev till honom finns det goda skäl att anse att denna tredje fas av författarskapet nu har fullbordats. Det bör tilläggas att boken innehåller både ett person- och verkregister, vilket är mycket värdefullt.