Ett imperium som faller

ARE WE ROME?
THE FALL OF AN EMPIRE AND THE FATE OF AMERICA
CULLEN MURPHY
Houghton Mifflin Company 2007

THE SECRET HISTORY OF THE AMERICAN EMPIRE
ECONOMIC HIT MEN, JACKALS, AND THE TRUTH ABOUT GLOBAL CORRUPTION
JOHN PERKINS
Dutton 2007

”Are we Rome?”, frågar Cullen Murphy i sin spännande bok med samma titel och med undertiteln The Fall of an Empire and the Fate of America. Innebär jämförelsen med Romarriket att också USA är ett imperium? Kan exempelvis det gängse bruket av ”imperiala” semantiska vändningar som ”pretorianska gardet” på presidentens medarbetarstab och ”amerikanska legioner” på amerikanska trupper utomlands ses som ett uttryck för en uppfattning av USA som ett imperium? Ja, slår han fast.

Det är ett ödesmättat konstaterande där den slutliga prognosen är lika med ett sammanbrott. Frågan är dock om ett imperium måste sluta på fallrepet. För att undgå samma öde som Imperium Romanum måste USA nu analysera vad likheterna och olikheterna mellan samtidens och antikens stormakt innebär och lära sig av dess misstag.
Till att börja med framhåller Murphy att Rom som referens är lika gammal som USA; de första jämförelserna gjordes redan innan amerikanska revolutionen 1776. Sedan dess florerar parallellerna mellan Förenta staterna och det romerska imperiet och har till och med givit upphov till en egen litteratur som Murphy delar in i olika kategorier.

Mest övertygade är ”de triumfatoriska”, med sin föreställning om en global Pax Americana där enstaka kvarvarande diktaturstater avfärdas som smärre olycksfall i det globala ledarskapets arbete. Fundamentalistiska övertoner finner vi i en annan kategori där USA framställs som det utvalda och evangelikaliskt präglade landet. Dit hör vicepresidentparet Cheney. I en julhälsning 2003 framhöll de att man behöver ”Hans hjälp för att bygga upp ett imperium”.

Motsatsen till triumfens företrädare är de som fördömer ett imperium USA. Med historikern Paul Kennedys terminologi talar denna grupp om imperial overstretch . Enligt dem är Förenta staterna överlastat med alltför många åtaganden utanför landet vilket nu leder till de ekonomiska problemen på hemmaplan. Några observatörer kompletterar fördömandet med mörka profetior; de talar om en post-romersk era i kaos utan värderingar och moral.
I Europa vill de flesta intellektuella inte se USA i en imperial roll.

Ett undantag är skotten Neill Ferguson. Han menar att vi behöver ett slags imperium som leder världen, men – kritiserar han USA – landets intelligentia saknar viljan att axla en imperial roll och är mer intresserad att leda MTV än Mesopotamien. En sådan hållning betecknas som imperial understretch. En uppfattning som går förbi både Ferguson och de triumfatoriska hyser de så kallade ”expansionisterna” som vill se ett ytmässigt större USA. Bland dem är ännu en europé, den franske före detta radikalen Régis Debray. Han anser att vi behöver ett United States of the West där Europa ingår. Detta, argumenterar han, är en bättre lösning än en islamistisk eller konfuciansk överhöghet.

Följer vi Murphys exempel och utelämnar den svåra frågan om Amerikas eventuella imperiala status så kan vi konstatera att både Amerika och Rom är sin tids stormakter. Deras makt manifesterar sig såväl i militärt hänseende som genom soft power, alltså språk, kultur, ekonomi, tekniska framsteg och idéer. Utöver en ytmässig överensstämmelse liknar Amerika Romarriket genom sin ytterst heterogena befolkningsstruktur. En annan likhet är att också USA omger sig med kraftfulla och grandiosa symboler. I analogi med det gamla Rom accepteras också stora klass- och inkomstskillnader.

Bland olikheterna mellan det romerska imperiet och Amerika framhäver Murphy tidsperspektivet. Medan USA ännu inte fyllt 300 år och trots sin ungdom avverkat en snabb utveckling så blev Romarriket mer än tusen år men hann inte längre än till järnåldern. Påfallande är också den strukturella skillnaden: Rom började som en stadsstat och fortsatte att regera som en sådan också efter sin expansion. Amerika inriktade sig däremot från början som en kontinent.

Likaså finner vi stora differenser i fråga om synen på sysselsättning och ekonomi. Av stor betydelse för ett samhälles fortsatta existens och utveckling är förekomsten av en medelklass. I Rom saknades en medelklass; i USA däremot utgör medelklassen samhällets ryggrad. Romarna byggde upp sina förmögenheter på arv och de föraktade företagsanda och hantverk, vilket utgör ett fundament i det amerikanska samhället. Rom var ekonomiskt statiskt medan USA alltid befunnit sig i och kunnat hantera dynamiska ekonomiska förändringar. Även om romarna var skickliga ingenjörer var deras uppfinningar få, i motsats till USA som är en häxkittel av innovation och kreativitet.

Men trots att dessa skillnader är av avgörande betydelse varnar Murphy för de svaga punkterna i det amerikanska systemet med tydliga paralleller till Imperium Romanum. Dit hör den växande korruptionen i regeringskretsar och den ständigt ökande privatiseringen av allt fler offentliga uppgifter där uppdragen går till närstående vänner och bekanta. På samma sätt som i det gamla Rom blir det allt svårare att urskilja var gränsen går mellan offentligt och privat ansvar.

I likhet med romarna är också många amerikaner ointresserade av världen utanför; de ser sig själva som exceptionella. Vad som inte hörde till Rom, vad som inte hör till american way of life är inte värt att veta att döma av de många studier som bekräftar att amerikaner saknar geografisk och historisk kunskap om världen utanför och att de lider av en ”envis enkelspråklighet” (stubborn monolingualism). Detta kan förefalla anekdotiskt men – manar Murphy – fokuseringen på sig själv leder till att man inte heller kan bedöma läget utanför den egna världen. Risken är att man över- eller underskattar det som händer omkring en. 

Ett utslag av denna ”Ptolemaiiska” världsåskådning finner vi bland många i den högutbildade elit som befolkar den amerikanska huvudstaden. Analogt med det officiella Rom där man menade att den övriga världen roterade runt staden överskattar det officiella Washington sin vikt och betydelse globalt; ”vad som händer här är realitet och inget annat i hela världen är av samma betydelse”. Detta är inte bara hybris utan också ett utslag av ett omphalos-syndrom (navelskådande), gemensamt för såväl det antika Rom som dagens Washington. På sikt har detta en förstörande och immobiliserande verkan, varnar Murphy.

En avgörande differens mellan det romerska imperiet och USA är att Rom expanderade med militära metoder medan Amerika huvudsakligen erövrar världen med ekonomiska medel. Detta var temat för den sensationellt avslöjande Confessions of an Economic Hit Man av John Perkins år 2005. I sin uppföljande likaledes sensationella bok The Secret History of the American Empire (2007) visar Perkins, som i tio år var en economic hit man (EHM), hur USA genom sin ekonomiska strategi utvecklats till ett imperium styrt av en corporatocracy, den grupp män och kvinnor vilka sitter i spetsen för de stora amerikanska företagen. De finansierar inte bara politiska kampanjer utan också medierna och kontrollerar på det viset landets valda representanter och den information som sipprar ut till folket, menar Perkins.

Till skillnad från Murphys väl dokumenterade och väl skrivna bok är en stor del av Perkins skildring ett ytligt pekoral buret av hans känsla av dåligt samvete. Men innehållsmässigt finns en överensstämmelse i båda böckerna och båda författarna varnar för en kollaps av ett imperium USA. Medan Perkins sätter upp en What can you do?-lista där han bland annat kräver en återgång till de amerikanska idealen så visar Murphy indirekt att medvetna preventiva åtgärder kan hejda Amerikas romerska resa.

Dessutom är det egentligen knappast korrekt att tala om Roms fall. Romarrikets decline må stämma men inte dess fall; det bara upphörde att vara ett imperium år 476. Också det är ett skäl att vara försiktig med profetiorna. Om USA kommer att existera om tusen år vet vi inte, påpekar Murphy.

LISBETH LINDEBORG