Europa laglöst land

Så skriver en av Tysklands mest kända ekonomiprofessorer och mest profilerade Euroskeptiker, Joachim Starbatty i sin bok Tatort Euro (Brottsplats euro) med den manande undertiteln Bürger, schützt das Recht, die Demokratie und euer Vermögen (Medborgare, skydda lagen, demokratin och era tillgångar).

Med sin bok vill Starbatty erinra människor om att den fortsatta finanskrisen med höga skulder i flera euroländer inte bara underminerar den europeiska ekonomin utan även rättsväsendet och demokratin. Då fördragen från Maas­tricht och Lissabon slängs åt sidan, då stablitetskriterierna negligeras för att rädda skuldsatta euroländer, så sker detta med de ledande politikernas goda minne, medan rösterna från sakkunniga politiker och ekonomer som reagerar mot dessa ”moral hazards” förklingar ohörda.

En av dessa avvikande röster var före detta ministerpresidenten för delstaten Baden-Württemberg, Erwin Teufel. I en artikel med rubriken ”Statscheferna bryter mot lagen” frågar han hur man kan begära av medborgarna att de håller sig till lag och rätt när stats- och regeringscheferna inte håller sig till lagstiftade fördrag? (Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung; 31/7 2010).

Likaså måste man ifrågasätta IMF-chefen Christine Lagardes kompetens när hon öppet har erkänt att det räddande paraplyet (Rettungsschirm) som skyddar de skuldsatta eurostaterna bryter mot Lissabonfördraget. I Wall Street Journal (18/12 2010) medger hon att man bryter mot lagen i syfte att rädda Grekland. ”Ty Grekland är ett euroland, det är euron”, lyder hennes mer än ihåliga argument. Tyvärr är Angela Merkel – trots sin i många fall kloka, pragmatiska politik, inne på samma linje då hon konstaterat att ”misslyckas vi med euron, så misslyckas Europa”. Att detta inte stämmer har en rad ledande ekonomer om och om igen demonstrerat.

På sistone har européerna invaggats i ett slags bedövande och falsk säkerhet; i skuggan av mediernas bevakning av andra och mer akuta nyheter har finanskrisen hamnat i skymundan. Men läser vi mellan raderna har vi all anledning att oroas. På sensommaren får vi exempelvis veta att skulderna i de 18 euroländerna ökat med ytterligare 1,2 procent i relation till bruttonationalprodukten jämfört med halvåret innan. Farligt är också att flera av euroländerna nu har föreslagit ytterligare uttänjning av de redan flexibla av stabilitetskriterierna, varnar det ledande Ifo-institutets chef Hans-Werner Sinn och får stöd av Jens Weidmann, chefen för tyska Bundesbank, som är mycket kritisk mot Europeiska centralbankens slappa och riskabla politik. Och innan Angela Merkel åkte på semester uttryckte hon en oro över att de skuldsatta länderna inte visade tillräcklig reform- och konsolideringsvilja.

EU framstår idag som ett delat område: å ena sidan bildar de 18 euroländerna ett slags innanför där man har känslan av att vara fångad i en allt tristare och alltmer kaotisk eurovärld, medan man avundas de övriga nio medlemsstaterna som har varit kloka nog att hålla sig utanför.

Det inger en knappast någon sinnesro, skriver Starbatty, att ha politiker som inte vet vad de gör. Då de gång på gång överväldigas av utvecklingen i krisländerna och på marknaden, förlorar de fattningen och beter sig som ”virriga höns”. Den hjälplöshet politikerna ger uttryck för är något nytt i euro-sammanhang, konstaterar många observatörer i Bryssel. Likaså kritiserar Starbatty sammansättningen i Europeiska Centralbankens rådgivande församling. Det är unikt i världen att ett land med 80 miljoner invånare och med en 27-procentig andel av kapitalet i centralbanken och ett land med 400 000 invånare och en andel på 0,09 procent bägge har vartdera en röst i rådet.

I sin bok belägger Starbatty med fakta varför krisen inte kommer att kunna biläggas. Grekland är som en tunna utan botten och kommer att sluka det ena gigantiska hjälppaketet efter det andra. Han förundras över att grundandet av valutaunionen fört med sig en ny tideräkning där andra ekonomiska lagar och regler än de gängse antas vara förhärskande. Hade Grekland med sitt behov av en femtioprocentig devalvering inte varit medlem i eurozonen, skulle politiker och ekonomer ha rekommenderat just en devalvering. Under 1990-talet var detta ett beprövat och verksamt medel att få ekonomin i Sydöstasien på fötter igen. Men här i Europa, skriver Starbatty, målar man nu upp detta som ett fasansfullt skräckscenario i en liknande situation. Och han frågar sig hur man kan hålla fast vid en strategi som strider mot såväl politiskt som ekonomiskt förnuft.

Att läsa Starbattys bok är som att läsa en thriller. De böcker om valutaunionen som hittills har dominerat utgivningen fokuserar på de fel som gjordes vid införandet av euron, fel som var politiskt och inte finansiellt betingade. Att avstå från D-marken var, enligt gängse resonemang, helt enkelt det pris som Tyskland måste betala för återförenandet.

Fördelen med Starbattys bok är att den kronologiskt skildrar eurozonens historia från grundandet av valutaunionen till idag, och det med ett urval av de skeenden som har varit de mest avgörande. Som officiell euroskeptiker förfogar Starbatty över så kallad inside information. Med rätta frågar han vad som händer då de två stora euroländerna, först Frankrike och därefter Tyskland, inte längre förmår bära upp en mängd andra och halvt raserade euroländer.

En orsak till bokens slagkraft är att Starbatty själv inte bara är en betraktare utan en huvudperson och aktör i egen rätt. Tillsammans med ytterligare tre professorskolleger vände han sig med en besvärsskrift till tyska författningsdomstolen år 1999. Året innan hade deras yrkande kommit ut i bokform med titeln. Die Euro-Klage. Warum die Währungs­union scheitern muss (Varför valutaunionen kommer att misslyckas). År 2010 lämnade samma professorer in ännu ett yrkande till författningsdomstolen som riktade sig mot finansieringen av Grekland. Inte nog med att räddningsplanen bröt mot hävdvunnen lag och rätt, utan därtill tvingades ledamöterna i Förbundsdagen och i andra parlament att rösta för. Ty har man en gång börjat rädda kan man inte sluta, var professorernas slutsats. Att detta stämmer kan vi intyga nu fyra år senare.

Den urspårade situationen och ett par hundra ekonomiprofessorers insikter har nu lett till grundandet av ett nytt politiskt parti, Alternative für Deutschland (AfD)år 2013. Huvudtemat är att de länder som inte klarar av euron utträder ur eurozonen till dess att de åter kvalificerar sig. Partiprogrammet utgår inte från ett avskaffande av euron. En lösning – enligt en av ­partimedlemmarna, förre arbetsgivarchefen Hans-Olaf Henkel – vore att dela upp Europa i två zoner: nord-euro och syd-euro. Även om AfD inte lyckades i valet till Förbundsdagen hösten 2013, så erövrade partiet drygt 5 procent av rösterna i Europavalet i maj 2014. Starbatty är nu en av ledamöterna som sitter i Europaparlamentet.

Men det visar sig redan att propagandamaskineriet mot AfD är igång. Euroskeptikerna, vilka alltså har en plausibel lösning, beskylls för att vilja avskaffa EU, vilket inte stämmer. Och att deras förslag är helt korrekta ser vi i exemplen från Sverige och Danmark – två länder med en stark valuta, vilka inte vill införa euron men som ändå är fullvärdiga medlemmar i EU.