Flykten från friheten

Efter att ha doktorerat i kvantfysik vid 24 års ålder anlitades han av den sovjetiska militären för att utveckla en lågbudgetvariant av USA:s så kallade ”Star Wars”-program. Ett decennium senare utnämndes Boris Nemtsov till guvernör i en av Rysslands största regioner, för att några år därpå befordras till vice premiärminister under Boris Jeltsin.

I intervjun med Gordon bjuder en ovanligt skojfrisk Nemtsov på diverse skvaller och saftiga anekdoter om 1990-talspolitiker som Viktor Tjernomyrdin och Anatolij Tjubajs. Men när han tillfrågas om det sena 00-talets ryska regering blir Boris Nemtsov allvarligare. ”Putinism handlar bara om dyr olja”, påpekar han tvärsäkert. ”När oljepriset sjunker är det slut med Putin. Han har gjort en deal med det ryska folket: ’Om jag ger er pengar så ger ni mig era rättigheter. Om jag höjer era pensioner och löner, så ger ni mig makten och er frihet.’ Men när pengarna har tagit slut kommer folket att kräva tillbaka sina rättigheter.” Om sin egen återkomst till storpolitiken hyser Nemtsov inga tvivel. ”Jag kommer tillbaka, oroa er inte för det”, skrockar han glatt. ”Tror ni verkligen att de där KGB-gubbarna klarar av att hantera en så här svår situation? Här behövs det smarta människor. Så det är klart att jag återkommer till makten.” Tio år efter ovanstående intervju sitter Vladimir Putin fortfarande tryggt vid makten, medan stackars Nemtsov ligger i graven sedan 2015, då han mördades av maskerade pistolmän mitt i centrala Moskva. Man kan knappast klandra den blivande martyren för att han inte lyckades förutspå sin egen våldsamma död. Men oppositionspolitikerns totala feltolkning av fenomenet Putin manar till eftertanke. Uppenbarligen handlade ”putinism” om något mer än bara pengar – något som Boris Nemtsov, sin intellektuella skärpa till trots, inte riktigt lyckades greppa.

Jag kom att tänka på Nemtsovs optimistiska förutsägelser och tragiska öde när jag läste Putinkritikern Masha Gessens nya bok The Future Is History (på sv. Framtiden är historia). Här följer Gessen ett dussintal ryska män och kvinnor genom deras lands dramatiska nutidshistoria. Läsaren får bland annat träffa Boris Nemtsovs dotter Zhanna, som är demokratisk aktivist. Lyosha är genusvetare med inriktning mot queerstudier. Maria är också aktivist och skribent för amerikanska vänstermedier. Seryozha är sonson till Alexander Jakovlev, arkitekten bakom Gorbatjovs perestrojka. Marina är en politiskt engagerad psykoanalytiker och Lev Gudkov är en framstående sociolog. Masha Gessens gestalter är alla färgstarka, sofistikerade och överens med författaren om det mesta.

Termen ”bekvämlighetsurval” används ibland för att beskriva en situation där en forskare – i brist på tid eller ork – har valt att undersöka folk i sin närmaste omgivning, snarare än ett representativt urval av befolkningen. The Future Is History är en medryckande, faktaspäckad och synnerligen välskriven berättelse om ett bekvämlighetsurval av elitära vänsterintellektuella, ättlingar till politiska kändisar och andra tyckare som platsar i Gessens bekantskapskrets. Om vanliga, eländiga ryssar – vårdbiträden från Volgograd eller svetsare från Sverdlovsk – har författaren inte mycket att berätta.

Masha Gessens tes är att Ryssland, efter ett kortvarigt och stökigt experiment med demokrati under 1990-talet, nu har återgått till att vara en totalitär stat under diktatorn Vladimir Putin. 75 år av kommunism förvärrade det ryska folkets tendens till undergivenhet och beundran för ”starka ledare”, menar Gessen. Sovjetunionens fall blev en befrielse för bokens huvudpersoner, som plötsligt kunde leva ut sin kreativa potential. Många vanliga ryssar hade dock svårt att hantera sin nyfunna frihet, och längtade tillbaka till forna tiders enklare ”stabilitet”. Med stöd från den freudiansk/marxistiske psykoanalytikern Erich Fromm diagnosticerar Gessen sina bakåtsträvande landsmän med allsköns patologi. Det ryska folket preferens för Vladimir Putin kommer sig tydligen av deras ”sadomasochistiska tendenser” och fallenhet för ”magiskt tänkande”. Masha Gessens klassifikation av Ryssland som en totalitär stat baserar hon på en synnerligen tendentiös läsning av Hannah Arendts bok Totalitarismens ursprung. Liksom Nemtsov betraktar hon till att börja med Putins popularitet som en konsekvens av höga oljepriser och ökat välstånd. Denna tes utmanas dock mot bokens slut av sociologen Lev Gudkov, som påpekar att Vladimir Putins goda opinionssiffror håller i sig även i dåliga tider. Då ändrar sig plötsligt Gessen, och tycker sig nu inse att totalitär Putinism har sin grogrund i fattigdom! Liksom massmedierna i den före detta Sovjetstat hon kritiserar skapar författaren förvirring och förutsätter ett visst mått av kognitiv dissonans hos sin publik.

Givetvis är det fullt legitimt att kritisera Vladimir Putins Ryssland. Landet härjas idag av både svår korruption och våld, inte sällan sanktionerat uppifrån. Masha Gessen lägger särskild vikt vid den homofobi och det judehat som grasserar. Men det är oklart vad som egentligen kan härledas till president Putin. Många av de initiativ som förargar Gessen – såsom hetskampanjer mot ”pederaster” eller spridning av antisemitiska konspirationsteorier – tycks snarast ha växt fram på gräsrotsnivå. Vladimir Putin är förvisso ingen ängel, men han framstår åtminstone som mindre homofob och antisemitisk än ryssar i gemen – för att inte tala om sina politiska rivaler. Ta till exempel kommunistledaren Gennadij Zjuganov, som har skyllt Rysslands dåliga ekonomi på ”sionistiskt kapital”, eller varför inte populisten Vladimir Zjirinovskij, som har yrkat på dödsstraff för ”homosexuell aktivitet”. Att en ny, demokratisk revolution i Ryssland skulle frambringa ett mer tolerant och upplyst ledarskap är inget vi bör ta för givet.

Mina egna intryck av den ryska allmogen fick jag under en längre vistelse i Moskva i början av 2000-talet. I ett års tid utförde jag ett slags inofficiell opinionsundersökning – bland ryska taxichaffisar. Detta urval kan tyckas vinklat tills man inser att var och varannan rysk låginkomsttagare kör svarttaxi på fritiden. Jag vill därför mena att mitt taxikörande bekvämlighetsurval är mer representativt för den ryska befolkningen än Masha Gessens kotteri av intellektuella. Mina intervjuoffers perspektiv på det postsovjetiska 1990-talet kontrasterade starkt mot Gessens, och formulerades ungefär såhär: Efter Sovjetunionens fall hamnade Ryssland plötsligt i händerna på en massa smarta typer i snitsiga kostymer. De använde tjusiga ord som ”demokrati” och ”liberalisering”, och sade att alla ryssar nu skulle få ta del av landets rikedomar. De delade ut ett slags konstiga lappar, ”kuponger”, som skulle vara värda en massa pengar, men som i själva verket inte var värda ett jävla dugg. Medan Jeltsin satt någonstans och söp, smusslade de smarta typerna sedan undan alla tillgångar till sina lika smarta polare, som investerade i lyxyachter och engelska fotbollslag. Efter ytterligare några år av kaos dök Putin upp och sjasade bort alla de smarta typerna, och sedan dess har det varit rätt lugnt.

Denna vulgära historieskrivning är förstås onyanserad och orättvis mot ”smarta typer” som Boris Nemtsov. Den har dock etsat sig fast i den ryska folksjälen, och lär inte suddas ut i första taget. Att vanliga ryssar har goda skäl att föredra odemokratisk ordning framför demokratiskt kaos borde vara fullt begripligt för den som har bekantat sig med 1990-talets historia. Men Masha Gessen förmår endast beskriva denna förkärlek i psykopatologiska termer, och det vittnar om ett djupgående klassförakt hos författaren. Till dess att smartskallar som Nemtsov och Gessen kliver av sina höga hästar och närmar sig det ryska folket med genuin empati och respekt förutspår jag att landet kommer att fortsätta att styras av korkade KGB-gubbar som Vladimir Putin.