Författarna larmar och gör sig till

Förlagen, kultursidorna och de stora medieföretagen satsar alltmer på sensationsjournalistik och lättsmält underhållning för att vinna läsare. Professionella litteraturkritiker förlorar mark till nöjesreportrar och okvalificerade tyckare med egen blogg och med alltför många korkade Facebook-kompisar som gillar vad de skriver. Akademiskt skolade och konstnärligt ambitiösa författare trängs bort från bokmarknaden eller tvingas iscensätta sig själva i offentligheten med metoder som de borde skämmas för. Björn Ranelids medverkan i tv-program som Let’s dance och Melodifestivalen hör till de mest uppenbara exemplen, men det finns många andra.

Litteraturforskningen kan i längden knappast undgå att ta ställning till denna utveckling, men än så länge har det inte skett i så stor utsträckning som man kunde önska. Flertalet litteraturvetare fortsätter att analysera modernistiska texter eller klassiska mästerverk som om ingenting hänt, vilket medfört att litteraturforskningen numera marginaliserats till en exklusiv hobby för sekterister. Endast ett fåtal litteratursociologiska forskare, främst kretsen kring Johan Svedjedal i Uppsala, ägnar sig åt att analysera bokmarknaden i ljuset av den nya mediesituationen. På senare tid har det också kommit ett par beaktansvärda böcker av det lundensiska forskarparet Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, som särskilt intresserat sig för författarnas själviscensättning och metoder för att etablera sina ”varumärken” på den moderna bokmarknaden: Fenomenet Björn Ranelid (2009) och Författaren som kändis (2011). De får nu sällskap av en kollega vid Malmö högskola, Cristine Sarrimo, som tar ett större grepp på ämnet såtillvida att hon inte bara studerar hur litterärt ambitiösa diktare utan också relativt enkla bloggare och underhållningsförfattare manifesterar sina personligheter på offentlighetens arena.

Sarrimo är väl kvalificerad för uppgiften. Dels har hon i flera år tjänstgjort på Svenska Dagbladets kulturredaktion och där kunnat studera hur litteraturkritiken och bokmarknaden fungerar i dagens mediesamhälle. Dels har hon som litteraturforskare skrivit en doktorsavhandling om 1970-talets kvinnliga ”bekännelseböcker”. Den gången handlade det också om hur författarjaget manifesteras, men i första hand om hur självbekännelserna speglade dåtidens feministiska rörelse, inte om hur de förhöll sig till bokmarknaden och medievärlden.

I den nya boken, Jagets scen. Om självframställningar i bok och blogg, återvänder Sarrimo till det självbiografiska skrivandet, men nu från ett mer utpräglat medialt och offentlighetsteoretiskt perspektiv. Avsikten är att analysera hur medialiserade självframställningar konstrueras och uppfattas av dagens publik i olika typer av offentliga och jagcentrerade texter: Lars Noréns En dramatikers dagbok, Maja Lundgrens ”uppgörelsebok” Myggor och tigrar, Per Olov Enquists självbiografi Ett annat liv, Ann Heberleins berättelse om sin bipolära sjukdom i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Bodil Malmstens självbiografiska böcker och bloggar från Finistère, Liza Marklunds omdebatterade dokumentär Gömda samt Blondinbellas och Kissies populära och starkt kommersialiserade bloggar på internet. Det teoretiska perspektivet är delvis förebådat i en uppmärksammad artikel som Sarrimo publicerade redan 2006 i Kvinnovetenskaplig tidskrift (”Professorn och kärleken. Sexuella trakasserier i fiktion och verklighet”), där hon bland annat analyserade hur en lundaprofessor som anklagats för sexuella trakasserier mot en elev framställde sig själv i officiella inlagor till universitetets ansvarsnämnd. En stor del av inspirationen kommer dock från Forslids & Ohlssons undersökningar från 2009 och 2011 av hur författare som Björn Ranelid, Jan Guillou och Horace Engdahl etablerar sig själva i massmedierna.

Liksom doktorsavhandlingen är Jagets scen knappast att betrakta som en sammanhängande undersökning med en tydlig slutsats utan snarare som en serie enskilda fallstudier av rätt olikartad karaktär. I kapitlet om Lars Norén och Maja Lundgren handlar det om hur olika den manlige respektive den kvinnliga författarens personliga uppgörelser med sina fiender uppfattas och tas emot av kritiken. I kapitlet om Liza Marklund handlar det om läsarnas reaktioner när författarens ”dokumentär” visar sig inte överensstämma med sanningen. I studien av Per Olov Enquists självbiografi analyseras bland annat författarens anknytning till ett traditionellt religiöst bekännelsemönster där jagets alkoholism leder till kris, omvändelse och pånyttfödelse. Och kapitlet om Blondinbellas och Kissies bloggar handlar främst om hur man introducerar sig själv som fashionabelt varumärke på marknaden och därmed etablerar sig som framgångsrik kvinnlig ”entreprenör” i nyliberal anda.

Gemensamt för samtliga kapitel är emellertid att Sarrimo genom textanalys visar hur den offentliga författarrollen byggs upp och fungerar, mer eller mindre framgångsrikt, för att fånga in läsarna eller i vissa fall stöta dem ifrån sig. Därmed har hon inte bara givit ett beaktansvärt bidrag till den idag mycket aktuella debatten om litteraturens medialisering utan också givit en nog så skrämmande bild av hur offentligheten i dag fungerar.

Ty det som Sarrimo visar i sin bok är i själva verket motsatsen till vad flertalet akademiska litteraturvetare skulle vilja se. Hon visar att författarens rollspel och sätt att agera offentligt fortsätter att betyda långt mer än textens litterära egenskaper när det gäller att nå fram till läsaren på dagens bokmarknad.

Det förhåller sig alltså ingalunda så som nykritiker och poststrukturalister länge har försökt hävda, att författaren numera skulle vara död eller dödsdömd och att endast Texten, det unika diktverket, skulle ha bestående liv. Tvärtom: det unika diktverket ligger på dödsbädden, medan den levande författaren larmar och gör sig till efter fattig förmåga i bloggar och tv-rutor för att väcka intresse för sina stackars skriftalster.

En del författare lanserar sig som clowner, andra som ångerfulla bekännare, sexatleter, dårhushjon, modedockor, popsångare, grymma avslöjare eller brutala hämnare, däremot sällan eller aldrig för det de är och alltmer uppenbart har blivit: patetiska ordnasare på nöjets estrader.

Värderande reflektioner som dessa förekommer givetvis inte i Cristine Sarrimos framställning och är heller inte att vänta i ett litteraturvetenskapligt specimen. Men de uppstår spontant under läsningen i denne recensents huvud.