Förlorad sensualism

Vi har slutat skriva för hand, och av brist på övning har nuförtiden många unga vuxna en handstil som liknar tioåringens. Man kan naturligtvis hävda att det bara är en naturlig utveckling, vi har ju lämnat såväl kilskrift som runor och gåspennans piktur bakom oss. Nu skriver vi på tangentbord av olika slag. Redan med skrivmaskinen började handskrivna meddelanden komma ur modet, men maskinskrivna privatbrev tycktes en smula formella och opersonliga, även om också en sliten skrivmaskin kan alstra en skrift med egenart.

Att få människor idag känner igen raspet från en gåspenna är förståeligt, men för dagens barn är också knattret och pling­et från en skrivmaskin lika främmande. Det kan man märka då de ser Kalle Anka äta majskolv till skrivmaskinsljud i SVT:s julevangelium. Enligt rapporten ”Svenskarna och internet” använder sig 60 procent av landets treåringar av nätet, och de kommer knappast att skicka så mycket snigelpost längre fram i livet.

Nu när skriven kommunikation sker snabbt, korthugget och motståndslöst i mejl och sms, försvinner meddelandets visuella och fysiska personlighet. Processen är väsensskild från att välja papper och penna, att tänka efter vad man egentligen vill förmedla, att skriva prydligt, läsa ­igenom det skrivna, stoppa i kuvert, frankera och gå till brevlådan.

Den brittiske författaren och journalisten Philip Henshers The Missing Ink. The Lost Art of Handwriting, and Why It Still Matters är en hyllning till handskriftens individua­litet och intimitet, och en sorgesång över en uttrycksform som håller på att gå förlorad. ”Välskrivning” är ett skolämne i dödsryckningar.

Hensher belyser handskriftens betydelse ur flera vinklar, inte minst hur den i brev och litterära manuskript ofta berättar mer om författaren än vad han eller hon faktiskt skrev. Med exempel från bland andra Proust, Dickens och Conan Doyle visar han också brevskrivandets betydelse för intrigen i litterära verk. Hos Dickens är en persons handstil en tydlig social markör.

Normer för den skrivstil som under skiftande epoker har lärts ut i olika länders skolor blir ett slags kulturexposé, med den tyska frakturstilen som den mest historiskt och ideologiskt laddade. Till skillnad från i andra länder är välskrivning ännu betydelsefull i Frankrike. Där ser man handskriften som förbunden med sådant som dans, rörelse, fysisk fostran och kreativitet. I Sverige ingick ännu på 1980-talet handskriftsmetodik i lärarutbildningen, normen var en omdiskuterad antikvakursiv, ”SÖ- stilen”, utarbetad av kalligrafen Kerstin Ancker.

Bestämmelsen om en gemensam förskriftsundervisning i skolorna upphörde 1985, idag väljer skolorna själva vilken stil som ska läras ut – inte sällan av lärare som själva inte har lärt sig skrivstil.

Bland de historiens skrivdon som Hensher tar upp står kulspetspennan i en klass för sig, en av vår tids stora uppfinningar, idag det vardagligaste av ting men som när den började säljas efter andra världskriget kostade motsvarande en veckolön.

Fjärmandet från handskriften förefaller obönhörlig och oundviklig. Beklagan av dess sannolika hädanfärd kan tyckas bottna i nostalgi, men går inte någonting förlorat när handstilen subtraheras från bilden av vår person då vi skriftligen kommunicerar med vänner och släktingar? Få begrundar det i vardagliga meddelanden på arbetet, men det tekniska språngets konsekvenser blir tydliga om man jämför till exempel ett utskrivet mejl med ett brev från mormors mor, omsorgsfullt präntat med reservoarpenna på Lessebopapper med vattenstämpel. Hon är närvarande och i en mening levande i det skrivna, det var hon som vek samman arket.

Det är detta som Hensher vill framhålla: känslan, sensualismen i det handskrivna, både för den skrivande och för läsaren. Att anteckna för hand under till exempel en föreläsning är en annan sak än att hacka på sin laptop – handen och hjärnan står i förbindelse, man sovrar och tar vara på det väsentliga i stället för att göra en utskrift. Handstilen har personlighet och värme, en förmåga till kontakt som tryckt, utskriven eller elektronisk text saknar. Kärleks- och kondoleansbrev tycks onekligen torrare i mejlform än skrivna med hjärteblod eller bläck. ”Att skriva för hand får dig att tänka”, skriver Hensher. ”Det skrivna ser inte så fastslaget ut. Det har mera av dig i sig.” Hans bok är aningen spretig och för stinn av fotnoter, men den väcker onekligen lusten att åter gripa sitt gamla skrivverktyg, vare sig det är en Bic eller en Montblanc.

En annan fråga i sammanhanget är vad grafologer ska syssla med i framtiden. Om de ens lyckas tyda en handstil som ser ut som om någon har försökt få liv i en trilskande penna, är det nog bara för att upptäcka hur illa stavat det skrivna är. Men att det skymmer för en pseudovetenskap som grafologi kanske inte är så alarmerande, värre är att så lite av vår skriftliga kommunikation kommer att bevaras för eftervärlden.

Övergången från brev till elektroniska meddelanden har gått svindlande fort, och enligt Post- och telestyrelsen minskar brevvolymerna år efter år. Det handlar fortfarande om stora mängder försändelser, men det är mest fråga om brev till och från myndigheter, räkningar och reklam etc. År 2012 skickades 2,77 miljarder brev i Sverige, vilket är 660 miljoner färre än vid millennieskiftet.

Att så mycket mer kommunikation sker elektroniskt har naturligtvis stora miljömässiga fördelar, men vad kommer att bli kvar av korrespondens för framtida forskning om vår tid? Få av oss sparar gamla mejl, och hastigheten i den tekniska utvecklingen gör lagringsmedier snabbt föråldrade. Det kommer att vara svårt eller omöjligt att ta del av mycket av det som skrivs i dag. Vem har numera utrustning för att läsa disketter, som ju var gängse ända till slutet av 1990- talet? Om Strindberg haft e- post, skulle det som blivit kvar knappast ha kunnat fylla de 22 volymer med de cirka 10 000 brev som författarens korrespondens omfattar.

En som visar oss de bevarade brevens värde är britten Shaun Usher, själv ingen brevskrivare, men twittrare och bloggare med ett antal webbplatser, av vilka lettersofnote.com är den mest populära med enligt uppgift en och en halv miljon besökare i veckan. För Usher är inte själva handskriften det väsentliga, utan brevets innehåll.

Sedan 2009 har han på nätet publicerat ”korrespondens som förtjänar en större publik”, brev av de mest skiftande slag till och från mer eller mindre kända personer, och detta elektroniska museum har väckt intresse som inte på något sätt står i proportion till vår egen lust till traditionell brevskrivning.

Ushers intresse för brev har eskalerat till passion och besatthet för att sedan bli en huvudsaklig sysselsättning. Debutboken (uppföljare är redan planerade) Letters of Note. Correspondence Deserving of a Wider Audience tillkom ursprungligen genom så kallad crowdfunding, alltså en nätbaserad insamling bland intresserade som ville stödja projektet.

I tryckt form har det blivit en omfångsrik, vacker och lockande volym med ett urval om drygt 125 brev, telegram och vykort, många återgivna i faksimil med transkriptioner och koncisa förklaringar som ger sammanhang och begriplighet. Den typografiska utformningen är klar, stram och tilltalande, och ger en läsbarhet som åtskilliga formgivare av soffbords-böcker borde begrunda.

Ushers valda skriftliga meddelanden sträcker sig i tiden från en cirka 3 500 år gammal lertavla med kilskrift fram till idag, och de medverkande brevskrivarna är lindrigt uttryckt en brokig samling. Där finns ett brev daterat 1960 från drottning Elizabeth till president Eisenhower med recept på scones, där är Virginia Woolfs hjärtskärande avskedsbrev till sin make från 1941, liksom Maria Stuarts brev till Henrik III från 1587, skrivet några timmar innan hon halshöggs. 1969 skriver Mick Jagger ett avspänt brev till Andy Warhol angående omslaget till Stones-albumet Sticky fingers: ”… and please write back saying how much money you would like.”

De tvära kasten i tid, rum och tyngd gör boken till ett äventyr att bläddra i, oavlåtligt intressant, överraskande och upplysande. Vem kan låta bli att läsa Hitlers brorson Patricks (han ändrade senare sitt efternamn) vädjan till president Franklin D Roosevelt att bifalla hans ansökan om värvning i amerikanska flottan 1942? Ett annat brev till Roosevelt från 1940 är författat på rudimentär engelska av en då fjortonårig Fidel Castro, som ber presidenten om en tiodollarssedel. Och man tar gärna del av vad Leonardo da Vinci cirka 1483 skrev i sin ansökan om arbete hos Ludovico Sforza, sedermera hertig av Milano och den som skulle komma att beställa fresken ”Nattvarden” av tusenkonstnären.

Andra exempel ur boken är ett brev från Groucho Marx till Woody Allen, det tal som president Nixon skulle ha hållit om månlandningen 1969 hade misslyckats, kamikazepiloten Masanobu Kunos avskedsbrev till sina barn innan han gav sig ut på det sista uppdraget vid slaget om Okinawa, och till och med en not som av allt att döma skrevs av Jack the Ripper..

Shaun Usher anser att ett brev kan överträffa att mötas öga mot öga eftersom brevskrivaren ofta är ärligare och mer oskyddad i skrivandets stund. Brevet är en förlängning av personen som sände det. Men själv fortsätter han tydligen att hålla sig till bloggandet.