För en analytiskt lagd person, skriver den amerikanske 1800-talsförfattaren Edgar Allan Poe, innebär problemlösning inte sällan en njutning jämförbar med den som en fysiskt stark person finner i kroppslig rörelse. Den analytiskt begåvade ägnar sig gärna åt gåtor och tankenötter, och i lösningen av dessa ”uppvisar han ett skarpsinne som tycks övernaturligt för människor med normala förståndsgåvor”. Hans resultat uppnås förvisso enbart på strikt metodisk väg, men ter sig trots det, konstaterar Poe, ”som helt och hållet en frukt av intuitionen”. Annorlunda uttryckt är också det som framstår som resultatet av ett kreativt infall eller en sorts gudomlig inspiration fullt möjligt att reducera till ett metodiskt förlopp – det är bara det att det rör sig om en metod med en ovanligt hög grad av raffinemang och komplexitet.