Förnuftets tvilling

Vilka förnuftiga ritualer skulle kunna ersätta de gamla? Var det inte just dessa fördomsfulla kristliga yttringar av vidskepelse man hade gjort sig av med?

Men vad är då att räkna som förnuftigt; vad är rationellt? I engelska ordböcker nämns knickerbockers som exempel på förnuftig klädsel för damer. Detta skulle väl aldrig gå för sig i dessa #metoo-tider. Knickerbockers är ett ord av dubiöst ursprung: plagget skall ha burits av de holländska kolonisterna i New York, eller New Amsterdam som det från början hette. Plagget blev snabbt mäkta populärt och kan än idag skådas i sådana sporter som golf och fäktning. Ett kuriöst faktum är att det stolta basketbollaget The New York Knicks fortfarande spelar i den nederländska prinsflaggans färger: blått och vitt kantat av en orange revär.

Men på vilket sätt skulle knäbyxor vara mer rationellt är en kjol? Kan det möjligen dölja sig ett element av pryderi bakom resonemanget? Tankarna leder till Edmund Burkes stilla undran om Sanningen skulle bli vackrare om den visade sig naken snarare än att låta sig anas bakom ett ”anständigt draperi”.

Justin E H Smith har tidigare bland annat gjort sig gällande med en gedigen bok om Gottfried Wilhelm Leibniz. I sin nya bok gör han ett försök att i fågelflykt fånga begreppet rationalitet och dess dubbelgångare, det irrationella. Det är inte alltid uppenbart vilket begrepp som klarast kommer i fokus. Ibland slår det förståndiga över i banal dumhet och i värsta fall kan det anta en hotfull skepnad och bli rent livsfarligt.

Smith öppnar med en beskrivning av upplysningens optimistiska utgångspunkt: människan är ett förnuftigt och självständigt tänkande väsen som med rationella metoder gör sitt bästa för att inrätta samhället för ett liv i frihet och harmoni. Det dröjer dock inte länge innan han tvingas kalibrera denna rosenröda bild. Ett par sidor senare heter det att de flesta upplysningtänkare inte alls betraktade känslor och passioner med en nedsättande blick, utan tvärtom varnade för en alltför optimistisk tilltro till Förnuftets Regemente. Hur går detta ihop?

Den alltför tidigt bortgångne Rosseaukännaren, Robert Wokler, sammanfattar i Rousseau, the Age of Enlightenment, and Their Legacies saken som så: ”En av de mest populära missuppfattningarna om upplysningen – som vi kan tacka Burkes och Tocquevilles illa informerade vältalighet för – är att det skulle vara en Förståndets Tidsålder.” Enligt Wokler hade majoriteten av upplysningstänkarna inte mycket till övers för abstrakta idéer som svävade några kilometer ovanför verkligheten.

Ett färskt exempel på oresonlighet är något som Smith kallar den parisiska irrationaliteten. Med detta menar han Jacques Derrida och dennes illustra följeslagare som gjorde den intellektuella världen osäker under det tjugonde århundradets senaste decennier. Han kallar dem kort och gott handelsresande i sagor och äventyr. Man undrar vad Yaleprofessorn Martin Hägglund skulle säga om detta.

I samma föga avundsvärda kategori placerar Smith den mångskrivande och storpratande filosofen från Ljubljana, Slavoj Žižek. Smith karaktäriserar honom som en komiker; visserligen dock mer övertygande i sin roll än den utpräglade torrbollen Alain Badiou.

Frågan är om detta är lyckade exempel på irrationalitet. Att tänkare och filosofer kan skriva kryptiskt och dimmigt är sedan Tegnér ett välkänt faktum: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Lika klart (!) är det att mediokra skribenter kan hölja sin medelmåttighet bakom en skön ridå av vackra ord och akademisk jargong. En viss försiktighet är här ändå på sin plats.

Komplexitet och ambiguitet är inte samma sak som irrationalitet. Att folk kommer till olika slutsatser i komplicerade frågor är inget oväntat. Låt mig framföra två exempel:

Ovan nämnde Hägglund publicerade för några år sen en bok om Derrida som skapade intensiv debatt på akademisk nivå. Konferenser anordnades och olika förståsigpåare publicerade artiklar och kontrainlägg. Att döma av den konsternation som uppstått verkar Derridas stjärna knappast ha förlorat sin strålglans, tvärtom kan man att döma av responsen på Hägglunds bok ana en renässans för den ”irrationelle” fransmannen (född 1930 i Algeriet). Varje år publiceras en uppsjö av skrifter om och av Derrida.

Är det möjligt att alla dessa akademiker och övriga intresserade har irrat bort sig inne i ett luftslott, tappat fotfästet och tappat greppet om all rim och reson? Svaret är ja, men sannolikheten är försvinnande liten. Om inte detta går ihop motsäger jag mig själv. Very well, then I contradict myself, som Walt Whitman sa.

Det andra exemplet personifieras av ingen mindre än professor Robert B Pippin från Chicagouniversitetet. I essäsamlingen Interanimations (2015) där han bland annat behandlar svårtillgängliga filosofer som Hegel och Heidegger, ägnar han ett eget kapitel åt Žižeks tusensidiga avhandling om Hegel, Less than Nothing från 2013. Till allas vår förvåning tar Pippin honom på fullaste allvar. Pippin menar att boken är ett seriöst försök att återuppväcka och aktualisera Hegel och slutsatsen blir att Žižeks resonemang överlag är träffsäkra och värdefulla (”on the mark and valuable”). Hur är det möjligt att en av tidens stora Hegelkännare tar den allestädes närvarande Jacques Lacan-adepten och nymarxisten Žižek på hans ord? Skenet bedrar.

Donald Trump spelar kanske inte oväntat en tragikomisk huvudroll i Irrationality. Denne stormästare på Twitter har blivit emblematisk för det absurdistiska teatersamhälle vi befinner oss i. Var det inte självaste Marx som en gång sa att historien upprepar sig: först som tragedi och sedan som fars?

Detta är en typ av irrationalitet som varken Horkheimer eller Adorno hade kunnat föreställa sig. Att en instrumentell rationalitet var ett utmärkt redskap i handen på allsköns auktoritära regimer hade de båda med klar blick förutspått, och även att konsumtionssamhället skulle följa i hälarna på de marscherande stövlarna. Men det förrädiskt explosiva hopkoket av Trumpism/Putinism är ett fenomen i ny skepnad. Gammalt vin i gamla läglar men nu med en surrealistisk bismak.

”Ett kuriöst faktum är att det stolta basketbollaget The New York Knicks fortfarande spelar i den nederländska prinsflaggans färger: blått och vitt
kantat av en orange revär.”

I en grogrund av fake news och alternativa fakta florerar pseudovetenskap och vidskepelse som sällan förr. Astrologer, hypnotisörer, ufologer, handläsare och tasseografer (de som spår i teblad eller kaffesump) snubblar över varandra, både på nätet och i fysiska bokaffärer. Där tidigare filosofin befann sig fyller numera esoterika och spiritualitet, blandat med lagom mängder självhjälpsböcker, meterlånga hyllor.

Populismen konkurrerar om uppmärksamhet med olika sorters vänster- och högerextremism. Med yttrandefriheten som täckmantel menar man sig kunna säga vad man vill. Ordet är fritt och måste därför ohämmat basuneras ut. Smith har inte mycket till övers för den digitala djungel vi nu befinner oss i: Internet kills everything. Skolexemplet är Twitters roll under den arabiska våren. Det dröjde inte länge innan makthavarna hade grusat alla förhoppningar om solidaritet och frihet. Detta gjordes till stor del genom en benhård kontroll av sociala medier.

Den åtråvärda yttrandefriheten styrs av osynliga algoritmer, vilka leder oss i önskvärd riktning. Smith lånar begreppet imagined community (föreställd gemenskap) av den nyligen bortgångne Benedict Anderson för att beskriva den illusoriska sammanhållning som präglar många aktörer på nätet. Cyberrymden är visserligen inte någon gulag, men social uteslutning – eller bannlysning som han kallar det – kan ha förödande effekter. Saken blir inte bättre av att det inte finns någon eller något som kan förhindra den anstormande armé av hackare och troll som invaderar nätet. Detta i kombination med den mänskliga naturens oberäknelighet får Smith att rysa inför en potentiell global katastrof. När vi lärde oss att behärska elden blev det varmt och fint i kojan; innan hela byn brann ner…

I några personliga vinjetter berättar Smith bland annat om sitt ungdomliga svärmeri för the Beatles. Detta var något helt naturligt och oproblematiskt för den katolskt uppfostrade trettonåringen från Nevada. Han kände till gatunamnen i Liverpool och Hamburg lika bra som de hemma i Reno.

”The Fab Four” är naturligtvis ett utmärkt simulacrum för de fyra apostlarna i modernt snitt. Lite senare träffar vi på Smith inne på punkscenen som discipel till band som Social Distortionoch Dead Kennedys. Frågan är om detta skall uppfattas som exempel på irrationalitet eller som något fullständigt normalt…

Med vemod konstaterar Smith att alla hans gamla vänner har blivit högerextrema och röstar på Trump. Från extrem vänster till extrem höger (sällan tvärtom!) är något vi har hört förr, men är det ologiskt? Sedd från en politiskt korrekt synpunkt kanske, men högst sannolikt spelar en annan sorts rationalitet med här. Som han själv säger är rationalitet inte normativt utan deskriptivt – varken höger eller vänster – och i så fall kan ett ställningstagande han ogillar ändå anses vara logiskt.

Redan Machiavelli menade att politik är överkänslig för tillfälliga omständigheter och slumpartade händelser och därför knappast kan betraktas som en logisk vetenskap. Den politiskt nyckfulla hydran är svår att tämja och låter sig bara delvis ledas i goda banor.

Mot slutet av boken uttalar Smith sin beundran för den österrikiske författaren Thomas Bernhard, som efter att ha erhållit ett litterärt pris öppnade sitt tal med orden: ”Det finns ingenting att prisa… allt är bara löjligt om man tänker på döden.” För Smith var detta mer rakryggat än att vägra ta emot utmärkelser, som Thomas Piketty och John Lydon (aka Rotten) har gjort. Han menar att de sistnämnda bara är ute efter att göra sig intressanta och främja den egna karriären. Skulle det då vara bättre om man inte fick några priser och utmärkelser alls? Enligt Smith drabbar det ödet endast konstnärer och författare som bara producerar medelmåttiga arbeten.

Detta ett av de få fallen av intellektuell kortslutning i hela boken. Listan på icke-Nobelpristagare är minst lika imponerande som den officiella matrikeln. En av världens största loser i konstvärlden var Vincent van Gogh, och här på hemmaplan gick en av vårt lands största konstnärer i åratal runt i sin trädgård, iförd sin morgonrock. Sina teckningar fick han utföra på en papperspåse från bagaren; hans odödliga namn är Carl Fredrik Hill.

Som frontespis använder Smith Goyas berömda illustration ”När förnuftet sover skapas monster”. Budskapet kan verka enkelt men är i själva verket dubbelbottnat: Goya menar att fantasin är lika viktig som förståndet (när det gäller skapande av konst). Nu när motupplysningen har vind i seglen hörs allt starkare kritik mot ett simplistiskt hyllande av rationalism och framstegstänkande. Men som så ofta är bilden inte monokrom. En svartvit analys kan ha sina fördelar men saknar allt som oftast djupseende. Farorna med ensidig demagogi är att det man anfaller är en synvilla; de hotfullt fäktande vingarna visar sig sitta fast på en kvarn.

Irrationality är ett blygsamt men samtidigt skarpsinnigt försök att återställa den förlorade balansen. Det ovettiga har sin naturliga plats i våra mänskliga förehavanden och endast om vi erkänner detta kan vår uppfattning om oss själva bli helgjuten. Rationalitet som begrepp har inget inneboende ont i sig, men dess motsats är oss inte heller främmande. Smith beskriver det irrationella som förnuftets tvilling.