Galen eller bara gammal?

Ett förödande krig hade slagit kontinenten i spillror och mellan de stridande parterna rådde bitter osämja. Den franska regeringen krävde skadestånd för kriget. Britterna ville lägga beslag på Tysklands förlorade kolonier. Tyskarna ville behålla Saarlandet och italienarna ville roffa åt sig Tyrolen. Wilsons hopplösa uppgift var att få ihop ett avtal som gjorde alla parter nöjda. Därtill ville presidenten lansera sitt förslag om ett Nationernas Förbund, som skulle garantera fred för all framtid.

Det gick sådär. Det slutgiltiga avtal som undertecknades i Versailles år 1919 gynnade kraftigt Frankrike och Storbritannien, på de besegrade tyskarnas bekostnad. Wilson kunde åtminstone stoltsera med att hans motparter gått med på att skriva in sig i Nationernas Förbund. Men året därpå vägrade Wilsons republikanska landsmän i senaten ratificera Versaillesfreden och USA:s medlemskap i Nationernas Förbund. Vissa anklagade rentav Wilson för att själv ha saboterat förhandlingarna med senaten genom sitt obstinata beteende. Utan stöd från Washington hade Nationernas Förbund ingen framtid, och vid andra världskrigets utbrott 1939 blev organisationens maktlöshet uppenbar. President Wilson hade misslyckats på samtliga plan.

Varför gick det så illa för Wilson och hans idealistiska vision? Vissa betraktade presidentens projekt som dömt att misslyckas från början. Andra såg Wilsons nederlag som ett symtom på psykisk ohälsa. Självaste John Maynard Keynes, som närvarade vid förhandlingarna i Versailles, spårade Wilsons misslyckanden till ett underliggande ”freudianskt komplex” hos presidenten. Det gjorde även diplomaten William C Bullitt, en av Wilsons närmaste män i Versailles. Bullitt gick så långt som att engagera sin vän Sigmund Freud för att skriva ihop en utförlig ”psykobiografi” om president Wilson. Detta högst udda forskningsprojekt utgör ämnet för boken The Madman in the White House. Sigmund Freud, Ambassador Bullitt, and the Lost Psychobiography of Woodrow Wilson, skriven av historikern Patrick Weil.

”Idag leds USA av en 80-årig president med uppenbara, kognitiva svårigheter”

Trots att han dog för 100 år sedan förblir Woodrow Wilson aktuell. Den amerikanska regeringens beslut att invadera Irak i början av 2000-talet sågs av många som ett uttryck för wilsonsk idealism – en vilja att intervenera utomlands i syfte att sprida liberal demokrati. Därtill har Wilsons sympatier för sydstaterna, där han själv växte upp under inbördeskriget, väckt stor anstöt under woke-eran. Princeton University avlägsnade nyligen den forne rektorns och presidentens namn från två byggnader, på grund av dennes ”rasistiska idéer och politik”.

Ofrivillig psykoanalys av amerikanska presidenter har också fått ett uppsving på sistone. Under Donald Trumps tid vid makten yttrade sig diverse freudianska psykiatrer om presidentens inre liv, i strid med all yrkesetik. The Madman in the White House påminner oss om att historien ofta upprepar sig – först som fars, och sedan som fars en gång till.

Bokens egentlige huvudperson är diplomaten William C Bullitt. Efter att ha sagt upp sig i protest mot Wilsons politik under förhandlingarna i Versailles försörjde sig Bullitt några år som journalist i Europa. En smärtsam skilsmässa fick honom att lägga sig på Sigmund Freuds berömda terapisoffa i Wien. Det framgick snart att Freud delade Bullitts besvikelse över Versaillesavtalet, och lyssnade med stort intresse på sin klients historier. Sigmund Freud var principiellt emot att psykoanalysera personer han aldrig träffat, men kunde inte motstå ett så intressant studieobjekt som Woodrow Wilson. Inom kort var bokprojektet i full gång. Bullitt reste vitt och brett för att samla ihop biografiskt material om Wilson, som Freud sedan analyserade. Tillsammans fick de ihop en text på drygt 400 sidor, samlade under titeln Thomas Woodrow Wilson. A Psychological Study.

I början av 1930-talet fick William Bullitts diplomatiska karriär nytt liv, tack vare demokraten Franklin D Roosevelts triumf i presidentvalet. Bullitt oroade sig för att kritiken av Wilson skulle skada hans ställning inom partiet. Utgivningen av Thomas Woodrow Wilson. A Psychological Study dröjde därför till slutet av 1960-talet, då Bullitt låg på sin dödsbädd. Boken väckte en smärre skandal, inte minst bland psykoanalytiker. Sigmund Freuds dotter Anna blev särskilt indignerad, och förnekade bestämt sin fars medverkan i projektet. Alla tvivel undanröjdes dock år 2014, då Patrick Weil hittade bokens originalmanus, med Freuds signatur vid varje kapitels slut.

Bullitt och Freud betraktade Woodrow Wilsons relation till sin far Joseph som särskilt viktig. Joseph Wilson var en kraftfull och karismatisk predikant, van vid att dominera sin omgivning. Den unge Woodrow idealiserade fadern och kände sig ständigt otillräcklig i hans närvaro. Freud tyckte sig rentav se ett slags ”passiv homosexualitet” i sonens dyrkan av Joseph. ”Wilsons libido fann sitt utlopp i hans relation till fadern”, som Wien-doktorn uttryckte saken. Denna formulering, liksom Freuds spekulationer om presidentens onanivanor och kastrationsångest, ströks lyckligtvis av Bullitt innan deras bok gick i tryck.

Woodrow Wilsons ovilja att kompromissa i Versailles, och senare i den amerikanska senaten, var ett led i hans strävan att leva upp till sin fars förväntningar, åtminstone om vi ska tro Bullitt och Freud. Liknande hypoteser har på senare år framförts om Donald Trump, vars far Fred har beskrivits som en auktoritär och narcissistisk individ. Ligger det något i hypoteserna? Det är förstås mycket svårt att säga. I båda fallen kan man istället tänka sig en enklare förklaring, nämligen att Woodrow Wilson och Donald Trump ärvde vissa problematiska karaktärsdrag från sina fäder. Denna möjlighet tycks dock inte ha föresvävat vare sig Bullitt eller Freud, eller ens för den delen Patrick Weil. Modern genetik må ha revolutionerat vetenskapen, men i humanioras rike är socialkonstruktivismen fortfarande kung.

The Madman in the White House har ett smalt tema, och dispositionen är en smula spretig. Weil ägnar exempelvis drygt 100 sidor åt att beskriva William Bullitts liv och leverne. Som ung diplomat skickades Bullitt till Moskva för att bedriva hemliga förhandlingar med Lenin. Sedermera hade han nära samröre med Franklin D Roosevelt, Winston Churchill, Charles de Gaulle, Josef Stalin, Chiang Kai-shek, Richard Nixon och diverse påvar. Bullitt var gift med John Reeds änka och bland hans vänner fanns Ernest Hemingway och Michail Bulgakov. Kapitlen om William Bullitts äventyr kan tyckas irrelevanta men är långt mer underhållande än de lärda utläggningarna om president Wilsons deprimerande privatliv.

Patrick Weil är en första klassens berättare och hans bok väl värd mödan, särskilt för läsare som är intresserade av amerikansk politik eller psykoanalys. Liksom de personer han beskriver är Weil dock förvånansvärt ointresserad av Woodrow Wilsons allmänna hälsotillstånd, utöver hans freudianska komplex. Wilson led i hela sitt liv av högt blodtryck och därmed relaterad huvudvärk. Redan innan han tillträdde som president hade Wilson drabbats av flera slaganfall, varav ett hade gjort honom blind på vänster öga. Under förhandlingarna i Versailles år 1919 uppvisade presidenten därtill paranoida tendenser. Enligt Patrick Weil började Wilson misstänka att hans fransktalande kollegor var spioner, och att någon höll på att stjäla möblerna i hans svit. Kort efter sin hemkomst till USA drabbades Wilson av ytterligare ett slaganfall, som förlamade stora delar av vänster kroppshalva.

Om Woodrow Wilson verkligen blev ”galen” på sin ålders höst så berodde det sannolikt på organiska hjärnskador, snarare än psykologiska komplex. Diagnosen vaskulär demens skulle mycket väl kunna förklara presidentens paranoia och underliga beteende i Versailles. Sigmund Freud, som började sin karriär som neurolog, borde ha kunnat dra en så enkel slutsats. Att skylla alltihop på Wilsons gamle far verkar mest fånigt i efterhand.

Idag leds USA av en 80-årig president med uppenbara, kognitiva svårigheter. Tre av fyra amerikaner betraktar Joe Biden som för gammal för att ställa upp i omval, vilket han likväl planerar att göra. Bidens republikanska motståndare i senaten, Mitch McConnell, har nyligen stelnat till två gånger under presskonferenser och fått föras bort av sin stab. McConnell, som är ännu äldre än Joe Biden, har inga planer på att lämna sin post som minoritetsledare i senaten.

Om demens endast ledde till nedsatt minne eller kognitiv långsamhet vore dessa observationer mindre oroväckande. Men så enkelt är det inte. Dementa kan drabbas av alla möjliga symtom, däribland paranoia och impulsivitet. En mentalt försvagad Joe Biden skulle mycket väl kunna få för sig att hans rysktalande tolkar spionerar åt Putin eller försöker lägga beslag på lösöre. Hur detta skulle påverka amerikansk utrikespolitik tål att tänkas på.

Bullitt och Freud gjorde rätt i att oroa sig över den amerikanska presidentens mentala hälsa. Men deras oro var i grunden missriktad. Istället för att fördjupa sig i Wilsons barndom borde de ha förespråkat en övre åldersgräns för högre politiska ämbeten. Med tanke på att slöjdlärare och busschaufförer förväntas gå i pension vid omkring 65 års ålder är det knappast rimligt att presidenter och senatorer får sitta kvar tills de är över 80. Den mänskliga hjärnan är som vilket annat organ som helst, och åldras i samma takt. Många politikers ovilja att försonas med denna verklighet kan i sig betraktas som ett slags vansinne.

THE MADMAN IN THE WHITE HOUSE: SIGMUND FREUD, AMBASSADOR BULLITT, AND THE LOST PSYCHOBIOGRAPHY OF WOODROW WILSON

PATRICK WEIL, Harvard University Press 2023