God nog

Hans handfasta bemötande av Japans aggressiva krigföring hade dessförinnan satt en lika effektiv punkt för den blodiga konflikt som fortsatte i Stilla havet också efter det att freden hade firats på europeisk mark.

Men när han, Harry S Truman, i april 1945 första gången klev in i Ovala rummet som nybliven amerikansk president var det med synnerligen låga förväntningar från både omgivningen och honom själv. Han var The Accidental President, vilket också är titeln på A J Baimes lysande bok om de dramatiska första fyra månaderna i Trumans presidentskap, när de historiska händelserna stod som spön i backen och den lågmälde och modeste presidenten mot all förmodan fixade den ena krisen efter den andra med bravur. Åtminstone uppfattas det så idag i den historiska backspegeln.

Som kalla krigets förste amerikanske president skulle Truman visa sig vara både exekutiv och ideologiskt insiktsfull, väl kallad till uppgiften att försvara västvärldens intressen mot Stalins planer på att utvidga det sovjetiska imperiets gränser.

Men att så var fallet visste förstås ingen inledningsvis; Truman var visserligen landets vicepresident sedan några månader, men ändå rätt okänd och anonym, i alla fall utanför senatens dörrar. Att tvivlen på den egna förmågan dessutom satt djupt i den pinfärske presidenten, framgår av de unika förstahandskällor som Baime anlitat som underlag för sin analys.

Med hjälp av bland annat tidigare hemligstämplade krigsdokument, nedtecknad kommunikation med övriga världsledare och inte minst Trumans egna dagböcker tas läsaren med på en resa in i toppolitikens allra heligaste, och i en amerikansk presidents tankar och funderingar under fyra månader som, för att använda en sliten formulering som i detta sammanhang faktiskt inte är någon kliché, förändrade världen.

Fast så ”accidental” var han kanske ändå inte, som vicepresident till den sjuklige Franklin D Roosevelt som – som den förste och ende någonsin – var inne på sin fjärde presidentperiod. Att Harry S Truman skulle avancera till supermaktens högsta ämbete, och det ganska snart, var med andra ord vid det laget egentligen inte särskilt ”accidental”, även om bara ett fåtal verkade vilja inse varthän det barkade.

Desto mer ”accidental” var det däremot att han dessförinnan hade blivit landets vicepresident. Hur det egentligen gick till när den inte överdrivet framträdande senatorn från Missouri valdes till Roosevelts siste ”running mate” kunde visst ingen riktigt redogöra för när det begav sig. Och nog inte senare heller, för den delen.

Om Roosevelts hälsa gick det vilda rykten i Washington, men Truman blev ändå förfärad över det eländiga skick som presidenten befann sig i vid de tillfällen när de båda träffades. Så värst ofta var nu inte det, tvärtom. Som vicepresident var Truman bara inbjuden vid två ynka tillfällen till Vita huset, och hölls djupt ovetande om tillståndet inte bara vad gällde presidenten själv utan även – vilket var desto allvarligare – i nationen av Roosevelt, trots att denne torde ha insett att hans dagar på jorden var lätt räknade.

”Jag känner knappt karln”, sa Roosevelt om Truman, och han gjorde inte heller det minsta för att bättra på sina kunskaper om den man som han och det demokratiska partiet hade utsett till supermaktens vicepresident och sin egen presumtive efterträdare.

Det är svårt att föreställa sig två politiker och personer som var mer olika än de båda: Å ena sidan den aristokratiske, intellektuelle, förmögne och tämligen arrogante Roosevelt, med en fallenhet för att förvandla regerings- och andra sammanträden till långa monologer.

Och å andra sidan den enkle mannen från Independence, Missouri, utan någon vidare utbildning och närmast prototypen för en helt vanlig amerikan. Om än med en bakgrund som en rätt misslyckad affärsman i herrklädesbranschen – en haberdasher med dåtidens vokabulär – och en privatekonomi som ständigt balanserade på gränsen, eller däröver, till konkurs.

S:et mellan Harry och hans efternamn har varit omgivet av frågetecken, men det var faktiskt inte mer än just ett S, eftersom föräldrarna inte kunde enas om hans mellannamn skulle vara efter morfar Solomon Young eller farfar Anderson Shipp Truman. Det fick räcka med bara ett S för unge Harry, som såg dagens ljus den 8 maj 1884.

Någon egen bostad hade Truman och hans fru, barndomskärleken Bess – fast de känslorna var länge obesvarade – aldrig haft råd att köpa. Till Vita huset flyttade de från en hyreslägenhet på Connecticut Avenue som de delade med dotter Margaret – Harrys ögonsten ”Margie” – och svärmor, som aldrig menade att Harry S var god nog åt dottern – inte ens efter det att han hade svurit presidenteden, inte bara en utan två gånger.

Första gången var den 12 april 1945, när Franklin Delano Roosevelt efter 4 422 dagar som USA:s president hade dragit sitt sista andetag klockan halv tio på morgonen efter två veckor i semesterbostaden i Warm Springs i Georgia. Det är en ort som, vilket namnet antyder, är känd för sina varma och hälsobringande källor, men de hjälpte föga för den skröplige presidenten.

Att Roosevelt inte var vid god vigör hade världen i och för sig redan kunnat konstatera, om inte annat så i Jalta där ledarna för segrarnationerna nyligen hade samlats för att diskutera Europas framtid och gränsdragningar efter andra världskrigets slut.

Där var president Roosevelt mestadels optimistisk om möjligheterna till en fredlig samexistens supermakterna emellan. Stalin, förklarade han, ”will work with me for a world of democracy and peace”, alltmedan varningarna forsade in från Moskvaambassadören Averell Harriman och den unge ambassadtjänstemannen George Kennan, med tiden känd för sitt långa telegram om en ”containmentpolitik” för att begränsa Sovjetunionens inflytande.

Några sådana illusioner om sin sovjetiska kollega härbärgerade inte Roosevelts efterträdare, som visserligen var världspolitiskt betydligt mindre bevandrad men i gengäld begåvad med en rejäl portion sunt förnuft och goda politiska instinkter.

Dessa fick han omedelbart stor nytta av, för knappt hade Truman svurit sin presidented innan de brännheta internationella frågorna började hopas på skrivbordet i Ovala rummet. Under hans första fyra månader som USA:s president upptäcktes och befriades koncentrationslägren i Europa, Adolf Hitler begick självmord i sin bunker, kort efter att Benito Mussolini hade avrättats på ett italienskt torg, Berlin föll och Nazi-Tyskland kapitulerade slutligen. Bland mycket annat.

”Sällan har väl så många ödesdigra skeenden tryckts in under så kort tid i mänsklighetens historia.”

Och det var bara i Europa, där Harry S Truman tillbringade en enligt hans mening evighetslång sommar på sovjetockuperad mark i tyska Potsdam. På ett sätt som fängslande beskrivs i boken alternerade han, Josef Stalin och Winston Churchill – efter valförlusten ersatt av Clement Attlee – mellan varandras villor under de hårda förhandlingarna om inte bara Europas utan hela världens framtid.

Till det kom till exempel grundandet av FN, de japanska kamikazepiloternas brandbombningar, den amerikanska segern i Okinawa, samt givetvis atombomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki – och som därigenom avsevärt avkortade kriget och sparade många tusentals amerikanska soldaters liv. Och så det japanska kejsardömets kapitulation kort därpå.

Beslutet att använda det splitternya och topphemliga amerikanska vapnet var på intet vis enkelt för Truman. Första gången som han hörde talas om atombombens existens var samma kväll som han svors in som USA:s trettiotredje president. Stalin var däremot rätt väl informerad om projektet, framkom det mellan raderna i Potsdam.

Sällan har väl så många ödesdigra skeenden tryckts in under så kort tid i mänsklighetens historia. Samma öde ville att en enkel man från Missouri skulle leda sin supermakt och västvärlden genom alla snår och in i det kalla krig som blev nästa kapitel i historien.

I likhet med en senare efterträdare i ämbetet hade Harry S Truman för övrigt också förhoppningar om att få köpa Grönland. Men det är förstås en helt annan historia.