Gör om, gör rätt

Och frågan om en människas identitet aktualiseras nu åter i en av dessa uppblossande amerikanska moraliska konflikter som på något sätt löses smidigare i Europa – den om vilken toalett en transperson ska använda.

I Sverige kan det låta så här käckt – ”Du ska få vara den du är” – om man slår upp landstingens vårdguide om ”könsinkongruens”, som termen lyder när ”din kropp inte stämmer med din könsidentitet”. Det rör sig mycket snabbt på detta område, som har beskrivits som arenan för nästa nödvändiga medborgarrättsrörelse. WHO väntas stryka transsexualism från sin lista över mentalsjukdomar och den svenska regeringen meddelade nyligen att flera insatser ska göras för att stärka transpersoners ställning.

Den välkända amerikanska författaren Susan Faludi etablerade sin egen identitet – feminist – för ganska länge sedan vid det här laget. Eftersom Washington, där jag bor, är en självklar hållplats på alla författares ”book tours”, begav jag mig till en träff en kväll 1991. Faludi skulle presentera sin omtalade Backlash, med den arga underrubriken The Undeclared War Against American Women. Jag skyndade hem proppfull av intryck och vågar påstå att jag var först i svensk press med en entusiastisk krönika om detta verk, som bekräftade vad många kvinnor i min generation tyckte. Ja, på papperet hade vi nått långt i jämställdhetskampen, men i verkligheten kände vi snärtar av backlash.

Faludis nästa bok, Stiffed. The Betrayal of the American Man, mottogs väl medan den tredje, The Terror Dream, om hur könsmönstren spökade efter terrorattentaten 2001, risades på sidor där en författare vill ha beröm, nämligen i New York Times. Och i nätmagasinet Salon hittade kritikern hål i resonemanget och undrade, till exempel, varför Faludi utelämnat alla de kvinnor som deltog i besluten i ”Bushs alfahanne-administration med de stora stakarna”.

Susan Faludi har valt titeln In the Darkroom till sin nya bok. Det var nämligen i olika mörkrum som hennes egen far försörjde sig som en av den mäktiga amerikanska modepressens skickligaste fotomanipulatörer.

– Skriv min berättelse, manade – eller utmanade – fadern, som plötsligt hörde av sig till dottern i ett mejl som hade rubriken ”Förändringar”.

De hade endast haft en ytterst sporadisk kontakt sedan 1976, när pappan belagts med besöksförbud efter misshandel. Han bröt mot detta, stormade in i huset och slog och knivskar hustruns nye manlige vän i buken. Det var den då 17-åriga Susan som ringde larmnumret 911.

I förordet berättar Susan Faludi att hon hade tänkt sig att bli åklagare, men att det slutade med att hon istället blev vittne till en mycket snårig livshistoria. Faderns identiteter var många och den sista uttrycks i ”min far och hennes…” om det nu var campingbilen, vita högklackade sandaletter eller favoritbakelser.

Hennes far István Friedman, pojken Pista, Steven Faludi och nu Stefánie Faludi, som föddes i Budapest 1927, hade genomgått ett könsbyte i Thailand. ”Jag har fått nog av att spela den macho-aggressive man som aldrig fanns inom mig”, sa hon nu. I en mycket spännande framställning försöker Faludi kartlägga den undanglidande faderns uppväxt, hur han höll sig undan nazisterna som tonåring, utvandringen till Brasilien och förortstillvaron i USA, sedan resan tillbaka till födelselandet Ungern. Där ikläder hon sig den ungerska identiteten, utan att vilja erkänna likheterna mellan fascisterna under andra världskriget och Jobbikpartiets paramilitära Magyar Gárda.

Det är egentligen flera sammanflätade berättelser: en släktkrönika, en egen känslomässig odyssé till barndomen med Steven Faludi som ”diktatorisk patriark”, en guidad tur runt Buda och Pest, en redovisning av Ungerns historia och då särskilt behandlingen av den judiska befolkningen, en faktaspäckad genomgång av transsexualism – såväl om psykologin som om enskilda öden och de rent medicinska ingreppen som till exempel FFS (dyrbar ”facial feminization surgery”). Ett irriterande stilistiskt grepp är Faludis sätt att återge faderns brytning, med ”waaall”, ”aaand” och ”vaaary” i vad som sedan blir repliker med perfekt grammatik.

Susan Faludi är utrustad med de journalistiska verktygen frågor, anteckningsblock och bandspelare. Hon lyckas hålla ihop alla trådarna, men det är tveksamt om hon hittar svaren på frågan om identiteten: Vem är den person du är ämnad att vara? Inte om sig själv – kvinna och judinna, men barnlös och icke-praktiserande. Inte om faderns utveckling från ”über-patriarch” till ”ultra-femme hausfrau”. Hon besvarar heller inte frågan om varför han tog detta steg när han var närmare 77 år gammal (fast han hade ljugit om sin ålder och sagt att han var 67).

Nu gör det inte så mycket, läsarens intresse hålls uppe även om en del av de drygt 400 sidorna kunde ha strukits. Faludi behärskar, så långt en lekman kan bedöma, ämnet transsexualism till fullo, inklusive boskillnaden ”transsexualism-erotiska begär”, efter många långsittningar på bibliotek och studier av filmer och memoarer, till exempel Lili Elbes Man into Woman från 1933, som filmsuccén The Danish Girl bygger på.

Ett extra vasst inslag blir naturligtvis motsättningarna mellan feministen och transpersonen som gått från att vara man till att bli kvinna. Faludi skriver ”förmodade motsättningar”, men hon störs både av transpersoners oförståelse för kvinnofrigörelsen och av deras skönhetsideal – som i ett av tio tips i en transas självbiografi från 1999: ”Försök att matcha nyansen på nagellacket med det läppstift du använder oftast.”

”Den sanna kvinnans kult”, konstaterar Faludi syrligt om de egenskaper som eftersträvas: underdånighet, kyskhet, nyckfullhet, passivitet, hjälplöshet. Operationer och hormonbehandling leder inte bara till en ny fysionomi, utan även till en ny och flickaktig personlighet, eller, snarare, en gammal stereotyp, menar Faludi.

Men Stefánie säger på ett ställe:

– Du skriver om nackdelarna med att vara kvinna, men jag har bara märkt fördelar!

Stefi, som avled 2015 efter ett tragiskt demensförlopp, förefaller ha varit en intressant människa. Beläst, flerspråkig, amatörfilmare, klassiskt bildad, tekniskt begåvad, dräpande i repliken. En separat tråd som Susan Faludi förtvivlat drar i handlar om hur han räddade sina föräldrar undan nazisterna tack vare en armbindel med pilkorsarnas märke, ett gammalt armégevär och ett resolut uppträdande. Under dotterns många och långa vistelser i Budapest vägrar Stefi i det längsta att återvända till familjens burgna fastighet som konfiskerades under andra världskriget och som hon förgäves försökt återfå äganderätten till.

Den korta ”gyllene eran” för ungerska judar i dubbelmonarkin ersattes av allt hårdare antisemitiska lagar efter det nederlag som Trianonfördraget 1920 innebar. Ungrarnas ”hjälpsamhet” mot den tyska ockupationsmakten i slutet av kriget beskrivs genom ett citat av ingen annan än Adolf Eichmann i SS. Han konstaterade att de aldrig var ”nöjda med takten i deportationerna; det spelade ingen roll hur mycket vi än påskyndade dem, de tyckte alltid att vi var för långsamma”. Under åtta veckor våren 1944 fraktades 437 402 ungerska judar till Auschwitz. Endast 3 av de 15 på ett fotografi från ett Friedmanskt släktkalas överlevde Förintelsen.

István/Stefánie hade inte mycket till övers för utländska diplomater, skyddspass eller ”säkra hus”. Raoul Wallenbergs namn nämner Susan Faludi först i ett avsnitt mot slutet av boken om det nuvarande repressiva politiska klimatet i landet. Hatbrotten mot judar ökar stadigt, liksom mot romer, noterar hon om incidenten när blodiga grisfötter hängdes runt halsen på en staty av Wallenberg.

Efter hand kommer förälder och dotter lite närmare varandra och ibland framträder skarpare bilder i Susan Faludis egen framkallningsvätska. Som slutsatsen att den tonårige Pista tvingades att förneka sitt omskurna jag under en period när judiska män betraktades som feminina i Ungern. En dag pekar Stefi på sin kropp och säger att den aldrig var en manskropp. Om sitt nya jag säger hon ”Identitet är vad samhället godtar just för dig. Du måste uppträda på ett sätt som folk accepterar, annars får du fiender. Det är det jag gör och jag har inga problem”. Susan Faludi inser att faderns förmåga att byta skepnad ledde till hjältedåd. ”Kan en ny identitet frälsa och utplåna den gamla?” undrar hon.

De intryck Susan Faludi förmedlar genom att återberätta några transpersoners öden är ganska sorgliga. Inte på så sätt att Faludi ter sig fördomsfull eller motsätter sig könsbyte, men hon ifrågasätter den era som förkortas PGP, ”preferred gender pronoun”, som i alla fall just nu innebär att en gammal identitet måste raderas bort, à la Caitlyn Jenner. En kritiker gissar att Faludi kommer att utsättas för angrepp från transkretsar, men något sådant dyker inte upp vid sökningar några veckor efter publicering. Kanske ett betyg så gott som något åt denna djupstudie i identitetens många bottnar.