Historia på snabbspolning

Däremellan har han skrivit flera andra böcker och är, som det heter, ”känd från tv”, främst CNN, där han har ett veckoprogram under eget namn. Allt det och mer därtill har bidragit till att Zakaria har utnämnts av tidskriften Foreign Policy till en av ”Top ten global thinkers of the past decade”.

Det är imponerande och det förpliktigar. Och visst är han en spännande ”thinker” – men möjligen skulle han lugna sig en aning med att utropa alla dessa post-stadier. För varken den post-amerikanska världen eller den post-pandemiska har infunnit sig riktigt så snabbt som han har förutspått.

Frågan är om den förra har uppenbarat sig ens idag, tio år efter det att hans bok i ämnet utkom, det vill säga: den andra versionen av boken, med underrubriken Release 2.0 (som recenserades i Axess­ nr 9/2011). Att den senare knappast inträdde förra året, när hans nya bok gavs ut, är det väl knappast någon tvekan om så här en bra bit in på 2021, när stora delar av västvärlden fortfarande befinner sig i någon form av lockdown.

Pandemier kommer att bli om inte vardagskost så i alla fall rätt frekventa fenomen hädanefter, och för det har människan i hög grad sig själv att skylla.

Fast, som Zakaria påpekar redan inledningsvis, det är ju egentligen inte en bok om pandemin i sig han har författat, utan om den nya värld som kan komma att följa därpå. Och vart de trenderna var på väg kunde vi väl förvisso ana redan förra året.

Nu har han samlat ihop tio ”lessons”, eller snarare funderingar, om pandemins konsekvenser: politiska, ekonomiska, sociologiska och teknologiska sådana, med lite flytande gränser både tematiskt och mellan de tio essäer som utgör bokens kapitel.

Zakaria placerar covid-19-pandemin i samma kategori som två andra händelser de senaste decennierna: terrorattackerna den 11 september 2001 och finanskrisen 2008. Tre skeenden och tre kriser – en politisk och en ekonomisk och nu senast alltså en hälsokris – när tillvaron liksom först har stannat upp och utvecklingen därefter har accelererat, så att det som annars skulle ha tagit decennier har inträffat på bara något år eller mindre.

”These are times when history has sped up”, som Zakaria skriver.

Dessutom handlar det, menar han, i samtliga tre fall om assymetriska hot. Minst uppenbart var det i finanskrisen och allra tydligast är det i covidfallet, när ett mikroskopiskt virus i kinesiska Wuhan utvecklade sig till en global pandemi.

En fladdermus, något ytterligare djur som agerade värd och så vidare ut i vida världen med hjälp av ett av globaliseringens främsta kännetecken, det ständiga och långväga resandet. Där ligger kineser inte helt överraskande i världstoppen, eller låg, innan gränserna stängdes och den kinesiska regimens brutala men effektiva hantering av covidutbrottet satte tillfälligt stopp för den saken.

Men det förklarar hur det lilla viruset på bara någon månad kunde utvecklas till en global pandemi.

Tidigare influensor i historien har ju för det mesta inte lett till världsomfattande tragedier, av just den anledningen. Ett undantag är förstås spanska sjukan som hjälptes på vägen av första världskriget, när amerikanska soldater från Kansas tog med sig sjukan till Europa.

Idag nyser någon i Kina och ett knappt halvår senare är katastrofen ett faktum i Brasilien; ett empiriskt exempel på den gamla tanken om fjärilen som slår sina vingar varefter det blåser upp till storm på andra sidan av jorden.

Världen är uppkopplad och sammankopplad och interdependent, och det är bara att spänna fast säkerhetsbältet – buckle up med rubriken på bokens första kapitel – för detta är bara början. Pandemier kommer att bli om inte vardagskost så i alla fall rätt frekventa fenomen hädanefter, och för det har människan i hög grad sig själv att skylla.

Men framtida katastrofer går faktiskt också att förhindra, för även om utbrott är oundvikliga är pandemier ”optional”. Även våldsamt smittsamma sjukdomar kan med lite god vilja bringas under kontroll. Smittkopporna är ju till exempel numera utrotade, liksom snart nog även polio.

En metod för att undvika fler pandemier vore förstås att helt enkelt stänga ner globaliseringen och retirera in i den lilla världen; därmed skulle covid-19 bli den sista spiken i globaliseringens kista. Mot det talar dock det mesta, inte minst för att Aristoteles hade rätt: människan är ett socialt djur som inte låter sig stängas in i isolering några längre tider.

Och även om det kanske har varit mysigt att arbeta hemifrån eller i sommarstugan under rådande karantän, är det i storstäderna det händer saker och ting, och dessa kommer, förutspår Zakaria, snart nog att återgå till att vara lika brusande, trånga och dynamiska som förr.

Tillvaron må också ha blivit huvudsakligen digital i covidpandemins spår, men de nya rutinerna, där vi har vant oss vid jobbmöten på skärmen och familjeliv och socialt umgänge via paddan, lär inte heller förbli några bestående företeelser den dag världen återgår till något som liknar det normala.

Hur det ska gå till är förstås en annan femma, som vi har erfarit under de nya pandemivågor som Fareed Zakaria dessvärre har missat på grund av en alltför tidig deadline för sin bok.

Med pandemin ökade samhällenas sårbarhet, vilket illustreras av den moderna medicintillverkningen: var tredje tablett som intas av amerikaner har producerats i Zakarias hemland Indien, som i sin tur fått merparten av ingredienserna från Kina. Och så sårbarheten i transportlederna ovanpå det.

Det nya modeordet även för Fareed Zakaria är därför resilience, och det är de länder och de folk som är bäst på att bygga upp sin motståndskraft, som kommer ut som vinnare i det långa loppet. Och omvänt var det de länder med sämst framförhållning och lagerhållning av munskydd och visir och respiratorer som hade det tuffast i pandemins begynnelse. Tänk Finland kontra Italien.

Sådana faktorer, spår Zakaria, lär också leda till att ojämlikheten ökar i världen, för förutom de ekonomiska konsekvenserna av pandemin, som drabbar länder och folkgrupper olika hårt, kommer exotiska men fattiga resmål, som typ Tonga, att tappa sin attraktionskraft när resandet en dag återupptas.

En viktig ”lesson learned” av pandemin är att man ska kunna ta sig hem snabbt som ögat när gränser stängs, och helst undvika att stranda på avlägsna ställen med långt till både flygplatser och god sjukvård.

Kort och gott handlar det med Francis Fukuyamas ord om ”how to get to Denmark”, fast kanske inte i första hand som konkret resmål utan som en stabil och välorganiserad demokrati som ligger i topp vad det gäller ”good governance”. Danmark är ju även Bernie Sanders favoritland, men Zakaria har tack och lov bättre koll än den demokratiske senatorn, som har missuppfattat det hela och tror att det är fråga om ett socialistiskt modelland. Sanders har alltså missat att Danmark mestadels har styrts av borgerliga regeringar under de senaste 40 åren och tillika är en gedigen marknadsekonomi.

Att inte bara ”the Great Danes” utan Nordeuropa i största allmänhet ska ses som ett föredöme är ett återkommande tema i boken (och att Sveriges pandemihantering har avvikit har Zakaria förstås också noterat). Ofta i motsatsförhållande till hans adopterade hemland USA, där Donald Trump fortfarande var president och covidkaoset fortfarande ett faktum när Zakaria skickade sitt manus till förlaget. Det är bokens största brist, och att Zakaria inte gett sig till tåls att invänta presidentvalet är något av en gåta; några månader till och boken hade vunnit stort i aktualitet och sannolikt fått ett längre liv.

Den kanske viktigaste utvecklingen av alla dem som Zakaria analyserar har dock redan varit på gång ett tag; Kinas aggressiva framfart och dess globala supermakts­ambitioner. Världen håller tveklöst på att bli bipolär.

Så var det inte i hans post-amerikans­ka bok, som hade ”the rise of the rest”, inklusive Zakarias egna Indien, som bärande tema. Debatten då, för ett decennium och mer sedan, utmålade en annalkande multipolär värld och BRIC-länderna som de blivande stormakterna. Idag handlar allt bara om C:et, som i China. Den post-amerikanska värld som Zakaria länge har väntat på kommer allt närmare.

Och är det någon utveckling som pandemin verkligen har gett skjuts åt så är det väl insikterna om den nya supermaktspretendenten Kina, som i mångas ögon på något mirakulöst vis har lyckats komma ut som pandemins vinnare, trots att det ju var på en kinesisk våtmarknad som det hela började. Först ger de upphov till en global pandemi och sen blir de världsledande på försäljningen av munskydd till länderna som drabbats; ingen dålig bedrift, får man väl ändå säga.

På ett eller annat vis lär samtliga de trender och konsekvenser som Zakaria tar upp i sin bok vara med oss in i nästa fas, men ingen utveckling riskerar att – i värsta fall – ha en sådan omvälvande effekt på vår tillvaro som en ny och bipolär värld. Det är också det klart bästa kapitlet i boken, som emellanåt är lite yvig och pladdrig, men som lämnar många tankar och en hel del nya insikter kvar.