Hoppet står till Irans unga

Dabashi, själv shiamuslim, skildrar hur islam splittrades mellan sunni och shia redan i begynnelsen, efter profeten Muhammeds död år 632, och hur denna splittring bestått intill våra dagar.

Från 600-talet spreds islam med förvånansvärt hög hastighet, till följd av den växande arabiska dominansen, över hela Mellersta Östern och österut därifrån. Några århundraden av interna strider, mongolisk dominans och européernas korståg gjorde att islam tappade kraft under den senare medeltiden. Med 1500-talets början inleddes dock en storhetsperiod för shiaislam. Det blev det safavidiska Iran som jämte det osmanska riket under mer än två århundranden kom att spela rollen som stormakt i det maktvakuum som mongolerna lämnade efter sig. Staden Isfahan blev centrum för denna ny shiism med dess anspråk på att representera den universella islamismen i dess helhet.

Denna grundliga skildring ger en historisk kontext till dagens konfliktlinjer i regionen. Dabashi skildrar hur Pahlavi-dynastin i början av 1920-talet tog över makten i Iran samt krossade den konstitutionella ordningen från 1910-talet och dess framväxande rationalism och modernism genom att etablera en brutal militaristisk regim. Shiaprästerskapets elit reste inga invändningar utan gav shahen sitt reservationslösa stöd. I gengäld avvisade Reza Shah en sekularisering av den modell som Kemal Atatürk introducerat i Turkiet. Utåt gjorde regimen tydliga eftergifter gentemot brittiska och franska koloniala inflytanden, särskilt när det gällde utvinning och kontroll av Irans oljetillgångar. Tendensen bröts temporärt när premiärministern Mosaddeq genomförde nationalisering av oljetillgångarna, ett initiativ som snabbt avvecklades år 1953 genom en kupp mot Mosaddeq, inspirerad av amerikanska CIA och stödd av brittiska och franska oljeintressen.

Shahen fortsatte därefter en mer västvänlig utrikespolitik. Internt öppnade ledningen för en försiktig reformpolitik främst genom tydligt stöd till kvinnofrigörelsen.

Detta uppmjukande provocerade prästerskapet, som kom att stödja de utbredda revolter som inleddes år 1977 inom landet riktade mot shahen. Regimen kollapsade år 1979 efter våldsamt motstånd. Då hade islamisterna tagit över och därmed inleddes en omgestaltning av Iran till en stat styrd av shiismens religiösa ledare, först och främst av den karismatiske ayatollan Khomeni. Republiken Iran stöptes om till Islamiska Republiken Iran, en i realiteten shiastyrd statsbildning. Men Dabashi erinrar emellertid om att innan den militanta islamiseringen skedde, hade den revolutionära processen från 1977 till 1979 inte varit exklusivt islamistisk utan inrymt ett antal politiska idéer och krafter, från antikolonial nationalism till transnationell socialism, som en kort tid kunnat frodas innan alla dessa skilda rörelser effektivt undertrycktes av den 1979 tillträdande Khomeniregimen. Den iranska revolutionen åren 1977–1979 beskriver Dabashi som ett uttryck för den återkommande shia-paradoxen att vinna en politisk seger men samtidigt kollapsa i ett moraliskt nederlag.

Denna omgestaltning av Iran till en islamisk stat, till en stat styrd av shiismens religiösa ledare, innebar en direkt utmaning mot grannlandet Iraks president Saddam Hussein, som själv tillhörde Iraks sunniminoritet. För styrningen av Irak hade Saddam skapat en sekulär ordning, just för att förhindra att landets arabiska shiamajoritet skulle kunna omvandla Irak till en shiaislamistiskt statsbildning där han själv inte kunde ha någon roll. Iraks angrepp på Iran år 1980 och det följande åttaåriga kriget kom att främst bli ett uttryck för en konflikt av traditionella statsintressen, men med en underbyggnad av nationell konfrontation mellan araber och iranier/perser. På den irakiska sidan under kriget fick sålunda den arabiska identiteten företräde framför den religiösa identiteten hos den irakiska shiabefolkningen, helt i enlighet med Saddams planer. Faktiskt blev det två shiaarméer som slaktade varandra medan den religiösa dimensionen var osynlig.

Även om Irak-Irankriget i militärt hänseende blev oavgjort, bidrog konflikten till att stärka Iraks sekulära karaktär i enlighet med Saddam Husseins kalkyler. I dagsläget kan det vara intressant att jämföra den politik som al-Assaddynastin praktiserat i Syrien med den politik Saddam Hussein fram till år 2003 förde i Irak. I båda fallen tillhörde presidenten en religiös minoritet; Bashir al-Assad tillhör alawiterna, en gruppering inom shiabefolkningen som är en klar minoritet i förhållande till Syriens sunnimajoritet. Saddam Hussein kom å sin sida från Iraks sunni-minoritet. Det var bland annat därför som Saddam, med det socialistiska Baathpartiet och armén som redskap, kunde ge staten Irak en klart sekulär karaktär med en politik av tolerans gentemot moderata religiösa krafter inom shia- och sunnibefolkningen och mot landets kristna grupperingar. Detta hindrade honom givetvis inte från att med brutalitet slå ner allt politiskt motstånd och skoningslöst angripa landets kurder i norr.

Bashir al-Assad har på ett liknande sätt försökt ge staten Syrien en så sekulär karaktär som möjligt för att inte konfrontera sunnimajoriteten och för att skydda de kristna grupperna, även om hans pro-iranska politik och stöd till Hizbollah i Libanon gnagt på politikens trovärdighet. Denna politik har nu kommit under tryck genom revolter mot regimen i Damaskus i sunnibefolkade områden där missnöjet vuxit mot centralregimen i Damaskus. En försvagning av al-Assads regim skulle innebära ett allvarligt bakslag för Iran i regionen, som haft Syrien som främsta och egentligen enda partner.

Dabashi är också kritisk mot sin akademiska kollega Vali Nasr som var rådgivare till Paul Bremer, amerikansk ockupationschef samt temporär ”vicekung” i Irak under ockupationen. Nasr och Bremer förkastade den sekulära politik med det socialistiska Baathpartiet som centrum, vilken bedrivits av Saddam, och satsade istället på att utnyttja de sekteristiska motsättningarna i landet, bland annat genom att stödja shiaislamister och associerade sekter. På så sätt kunde man straffa och motarbeta tidigare Saddamlojalister och sunnifraktioner bland vilka man i några fall kunde finna al- Qaidaförbundna. Problemet med detta har, som Dabashi påpekar, blivit att man hamnat i ett läge där religiösa identiteter nu influerar Iraks politiska liv på ett sätt som försvårar eller omöjliggör ett sekulärt nationsbygge. Den regionala effekten har också blivit att Iran som ledare för shiakrafterna kan penetrera Irak – både politiskt och ekonomiskt. På lång sikt är detta oacceptabelt för Saudiarabien som upplever sig ha ett ansvar för att skydda Iraks sunniarabiska identitet. Dabashi varnar för att detta kan leda till en potentiellt katastrofal konfrontation om Irak.

Den generation som revolterade i Iran, i samband med presidentvalet år 2009, hade inget gemensamt med 1979 års revolutionärer, som nu snarast är pensionärer. Det är tydligt att Dabashi fäster stora förhoppningar vid att denna nya generation med sin protest skall kunna representera ett genuint uttryck för en vitaliserad shiism, en kosmopolitisk och kreativ kultur i kontrast till dagens dominerande religiösa ledarskap i Iran. Det är den gröna rörelsen som manifesterade sig själv vid 2009 års val som Dabashi förväntar sig skall återkomma för att forma en helt ny politik.

Hamid Dabashi har med denna komplicerade och utmanande bok gett en unik och fördjupad studie av shiaislamismen, dess fundamentala religiösa idéer, mysticism och intellektuella utveckling. Det är där bokens styrka finns, även om det är lätt att svepas med av Dabashis egen dröm om en ny storhetstid för shiismen.