Hoppfullt om Nato

Dahl är väl lämpad att skriva om försvarsalliansen, hon har under flera decennier publicerat böcker och artiklar om utrikes- och säkerhetspolitik. Bland hennes tidigare verk kan nämnas Den moraliska stormakten. En studie av socialdemokratins internationella aktivism (1991), Svenskarna och Nato (1999) och Den enda supermakten. Amerikansk utrikespolitik under två decennier (2010).

Hennes nya bok är inte någon regelrätt skildring av Natos historia. De fyra första decennierna – kallakrigsepoken 1949–89 – avhandlas snabbt. Merparten handlar om tiden efter kommunismens fall. Sedan Sovjetunionen och Warszawapakten hade upplösts kunde Natos existensberättigande ifrågasättas. Men det skulle visa sig att organisationen hade angelägna uppgifter också framöver.

Under 1990-talet utbröt krig i det sönderfallande Jugoslavien. Omvärlden var till en början handfallen. George Bush d ä hade engagerat sig starkt i Tysklands återförening och Kuwaitkriget, och fått kritik för att försumma de inhemska problemen. Han förlorade presidentvalet 1992 mot Bill Clinton, som lovade att prioritera inrikespolitiken. Men på sommaren 1995 utförde bosnienserber massakern i Srebrenica. Snart därefter inledde Nato sin första militära insats någonsin, mot serbiska mål i Bosnien och Hercegovina. Mer omfattande var interventionen i Kosovo 1999, som stoppade Slobodan Milosevics etniska rensning.

Clintons efterträdare George W Bush gick till val på en närmast isolationistisk politik men ändrade inriktning efter terrordåden den 11 september 2001. USA invaderade Afghanistan i samarbete med Storbritannien, men utan att involvera Nato. Alliansen kom dock att engagera sig i Afghanistan när USA behövde avlastning i samband med Irakkriget 2003.

Dahl skriver utförligt om de senaste årens händelser; Rysslands annektering av Krim, den farliga utvecklingen i Natolandet Turkiet, Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet och brexit. Hoten från Trump, brexit och Le Pen i Frankrike fick Anne Applebaum att i en kolumn 2016 fråga om vi nu ser slutet för västvärlden: ”We are two or three bad elections away from the end of NATO, the end of the European Union and maybe the end of the liberal world order as we know it.”

Ann-Sofie Dahl är dock optimistisk när det gäller det transatlantiska samarbetet. Hon understryker att Nato har upplevt många kriser tidigare. Bokens huvudtes – som framgår redan av dess undertitel – är att Nato är en flexibel organisation, som alltid har förmått att anpassa sig efter nya förhållanden. Dahl skriver: ”Snarare än en studie i kriser är Nato således en studie i överlevnad. Nato lär överleva även Donald Trumps tid i Vita huset, Putins i hans vita hus, hybridkrig, IS, cyberhot och ryska och andra försök att splittra dess gemenskap och ödelägga den fred och säkerhet som alliansen upprätthållit för sina medlemmar – och för många därutöver – under nu sju decennier.”