Hovintriger

Paralleller mellan dåtid och samtid är därmed oundvikliga: ”Vilken antik ’fiende inifrån’ påminner mest om Michael Heseltine [Thatchers partikamrat, antagonist och mot slutet ledande baneman]”; ”Vilken romersk ’torrboll’ och konvertit från nära allierad till kritiker påminner mest om Geoffrey Howe [Thatchers mest långvarige minister]?” ; ”Hur väl hade Seneca [filosofen som vältaligt som få predikade stoicism, dygd och moderation men som ändå deltog så aktivt i makt- och penningspelet vid hovet att kejsar Nero till slut tvingade honom att ta sitt liv] passat in på 1980-talet?”

Starkast antikintresse av alla medverkande i denna regelbundet upprepade scen ur verkligheten hade ledarskribenten Peter Stothard, som några år senare befordrades till Times politiska chefredaktör. Mellan 2002 och 2016 var han chefredaktör för Times Literary Supplement, en av världens mest ansedda litterära tidskrifter.

Efter Thatchers död år 2013 blev Stothart kontaktad av en ung historiker som bad honom att, under en serie intervjutillfällen, berätta om sina minnen från Thatcherepoken. Dessa tillbakablickar inspirerade Stothard att författa den nu utkomna boken The Senecans. Four Men and Margaret Thatcher. Resultatet är minst sagt originellt.

Stothard gör inte bara nedslag i konversationer och händelser under 1980- och 1990-talen (trots titeln beskriver han episoder även under regeringarna John Major och Tony Blair), utan han gestaltar också det psykologiska spelet mellan honom själv och den kvinnliga intervjuaren. Genom att genomgående ställa situationen i centrum (show not tell) presenterar han bokens samtliga reflektioner minst lika mycket ur en skönlitterär, mänsklig synvinkel som med den politiska kommentatorns mer kliniska blick. Därmed utvecklas en udda hybrid mellan fakta, skönlitteratur och självbiografi. Inspiratör till stilgreppet är en av Stotharts favoritfilosofer – just det, Seneca (som också inspirerade Montaigne). Stothard har författat två tidigare böcker i liknande anda.

I boken figurerar många namn som är mer eller mindre okända i Sverige, så i en mening kräver den ett specialintresse för brittisk politik. Samtidigt går det att argumentera för att namnen inte är så viktiga för den läsare som intresserar sig för det allmänmänskliga spelet bakom kulisserna, inte minst det spel som präglar huggsexan om inflytande som förekommer på alla politiska scener. Då inte bara bland politiker utan också bland talskrivare, journalister, rådgivare, finansiärer och kulturpersonligheter.

Stothard återger till exempel hur personer närstående premiärministern baktalar rivaler för att slippa konkurrens (till exempel talskrivaren i kvartetten). Hur rådgivare låtsas ha premiärministerns öra för att verka viktiga, även när dessa tappat gunst (till exempel rådgivaren i kvartetten). Hur journalister hakar på rykten som säljer även om dessa har uppenbart dubiös grund; såvida det också gäller andra så att ingen enskild behöver bära hundhuvudet (till exempel Stothard själv). Hur diverse politiker och rådgivare byter uppfattning beroende på politisk passlighet. Hur alla partifraktioner alltid hävdar att övriga fraktioner förstör det egna partiet. Hur politiseringen inom kultursektorn är så stark att vänsterns kodspråk tenderar att vara helt nödvändigt för att få kulturpriser. Hur det därmed kan betraktas som särskilt ironiskt att många kulturpersonligheter gärna lägger sig till med ett så konstlat manér att det erinrar om en aristokratisk karikatyrbild. Hur Thatcher gärna håller sig med rådgivare utanför statsförvaltningen just för att dessa inte rekommenderas av ”mandarinerna”, som Thatcher betraktade som alltför reformovilliga. Hur John Major taktiskt går till tandläkaren under de kritiska timmar då Thatcher utmanas av Heseltine för att på så sätt slippa avge avkrävd lojalitetsförklaring. Hur tonen ändras i brittisk politik efter det att Tony Blair, vars stödtross Stothard beskriver som en ostyrig samling pr-spinnare, kändisar och romantiker, kommer till makten.

Vidare medger Stothard öppet att eftersom Thatcher både var älskad och hatad, var redaktörerna på Times mer eller mindre tvingade att driva en form av garderad mittlinje i hopp om att inte förlora vare sig den ena eller den andra hälften av läsarna. Stothard skriver att det bidrog till att han ständigt anklagades av högern för att inte ge tillräckligt stöd åt Thatchers politiska omläggning (bland annat av sina fyra pubkamrater). Vänstern anklagade honom för motsatsen.

Kategoriska ställningstaganden gällande Thatcher lyser med sin frånvaro. Likt alla författare med genuint människointresse är Stothard ute efter att förstå enskilda individers bevekelsegrunder, inte att döma. På så vis går det att pussla ihop något så ovanligt som en trovärdig snarare än en politiserad schablontolkning av Thatcher. Välkänt sedan länge är att Thatchers historiska tre valvinster berodde en hel del på att Labours varumärke tappat lyster efter 1970-talets ekonomiska katastrofutveckling. Stothart redovisar som en självklarhet (mindre självklar i Sverige) att det också berodde på att specerihandlardottern Thatcher var en övertygande representant för den meritokratiska linje hon själv drev med stark emfas. Hon var inte det minsta folklig i ordets traditionella bemärkelse – avspänd och ledig som Bill Clinton eller Boris Johnson – men hon åtnjöt ändå folkligt stöd bland annat för att hon var rak. Många köpte hennes konsekventa – och för vänstern omåttligt irriterande – övertygelse om att fackföreningarna blivit så starka att det missgynnade samhällets verkligt behövande (hon menade att fackföreningarnas ständigt höjda lönekrav sänkte britternas konkurrenskraft och skapade tidens massarbetslöshet).

I Thatchers samtliga val som partiledare vann det konservativa partiet fler väljare än Labour inom den så kallade övre arbetarklassen. Det gjorde henne oumbärlig i det egna partiet men långtifrån omtyckt. Många av partiets gamla stötar hade för vana att glida igenom kanske mindre tack vare kompetens än genom gamla nätverk samt en form av otvungen överklasscharm. Det innebar ofta frontalkrock med Thatcher, som inte bara hade låg smärttröskel gällande oduglighet inom statsförvaltningen utan dessutom saknade humor, enligt Stothart så även i privata sammanhang. Något hinterland tycks hon heller inte ha haft, utan i denna bok (liksom i alla andra) framstår hon som en arbetsmaskin. Partikamraterna betraktade dessutom Thatcher som snål med sådana ärebetygelser som andra premiärministrar (både förr och senare) delat ut betydligt flitigare i utbyte mot politiskt stöd. Partitoppen behöll henne därför att hon levererade valsegrar men, enligt Stothard, högst motvilligt. Stothard antyder att Thatcher – även om hon kanske inte förstod det själv – var kraftigt försvagad omedelbart efter sin historiska tredje valseger 1987. Varför? För då hade hon spelat ut sin roll just som valmaskin. Stothart redovisar också en pikant, eventuellt blind fläck hos Thatcher: enligt ryktena kunde män med klassiskt filmstjärneutseende vinna ministerposter även med tvivelaktig kompetens.

Brister i boken? Det tar tid på sig att få rätsida på innehållet, vilket säkert delvis beror på att stilgreppet är ovanligt, men kanske också på att tekniken nog kan förädlas ytterligare. Kopplingen till Seneca känns en smula krystad. Inte för att Stotharts personliga intresse för antiken kan betvivlas. Han skriver att han redan tidigt föredrog förfluten tid framför nutid: ”Senare blev jag en del av nutiden men nu är jag återigen på väg tillbaka.” Ändå känns det som om pubmötena användes betydligt mer för att utbyta ömsesidigt användbar samtidsinformation än för att diskutera Seneca. Vidare finns det i boken en onödig om än begriplig nostalgisk ton. I förebilden Senecas böcker var tonläget vitalare, kanske delvis för att Seneca var mindre ursäktande när han hoppade mellan reflektioner. Vidare är det lätt att misstänka en viss självbiografisk skönmålning när Stothart beskriver den egna rollen: hans egen roll i sammanhanget framstår alltid som mest balanserad, medan samtliga kvartettvänner framstår som tämligen inbilska.

För personer utrustade med ett visst tålamod är boken likväl högintressant. Traditionella statsvetare och nationalekonomer skulle otvivelaktigt invända att Stotharts skönlitterära inslag – hans fokus på det mänskliga beteendet inom politiken – per definition är spekulativt och därmed vetenskapligt oanvändbart. Ett sådant argument inrymmer förstås en del sanning, men det går också att vända på resonemanget och påstå att såväl statsvetenskapen som nationalekonomin är tämligen meningslösa utan djup insikt om hur människan faktiskt beter sig i det politiska systemet.

I betydligt högre grad än vad som är allmänt känt vilar även modern samhällsvetenskap på antagandet att människorna i statsapparaten uppträder rationellt och oegennyttigt. Om problem uppstår, måste det därför bero på informationsbrist eller missförstånd, det vill säga: då är det bara att konsultera (ytterligare) en expert eller bygga in (ytterligare) en kontrollinstans. Men hur stort mervärde tillför egentligen sådana expertkonsultationer och kontroller om ledande politiker och tjänstemän istället agerar egennyttigt; med tanke på att dessa själva avgör både vilka experter som ska konsulteras och vem som ska styra över kontrollinstanserna? Blir inte konsultationerna och kontrollinstanserna i så fall i praktiken en del i en charad vars syfte är att ge fribrev åt människans mindre smickrade sidor? Till exempel vad gäller ömsesidigt ryggkliande, framskjutet ansvarstagande, samt den intellektuellt slappa naivism som bara kan frodas just när effektiv verklighetskoppling saknas?

Som ett undantag inom samhällsvetenskapen gör public choice-skolan gällande att politiker och tjänstemän faktiskt inte är ädlare varelser än aktörerna i den privata sektorn. Även i offentlig sektor krävs därför kontrollmekanismer som tar verklig höjd för egennyttigt beteende. Dilemmat är att politiker och statstjänstemän som fördelar akademiska budgetanslag inte alls är särskilt intresserade av personlig kontroll som faktiskt biter. Som en följd tenderar dessa att stämpla public choice-skolan som kontroversiell. Just den stämpeln har länge utnyttjats som svepskäl för att bara bevilja minimala (eller kosmetiska) anslag åt statsvetare och nationalekonomer med just public choice-inriktning. Politisk styrning på detta sätt förnekas förstås med emfas bland alla involverade, men är likväl en huvudanledning till att det nästan är omöjligt att identifiera statsvetare och nationalekonomer som på allvar reser invändningar gällande det politiska systemets insida. Till och med idag när den politiska marken gungar och såväl politikerförakt som expertförakt är mer utbrett än någonsin.

Jo, Stotharts bok kunde ha varit mer lättillgänglig. Ändå går det att hävda att hans öga för mänskliga beteendemönster genererar mer insikt i hur det verkligen går till på verklighetens politiska slagfält än så gott som alla prydligt tillrättalagda böcker som produceras på traditionellt akademiskt vis. För det förtjänar han en stor eloge. Han förtjänar en minst lika stor eloge för en genomgående avvägd hållning gällande människonaturen. Precis som i all god litteratur signaleras här förståelse för att människan har både goda och dåliga sidor. Desto viktigare då att vi inser att samhällets väl och ve bygger på politiska system som gör det möjligt för oss att bejaka våra goda sidor – inte minst genom att göra det så svårt som möjligt att bejaka våra dåliga.