Så enkelt låter sig konflikten naturligtvis inte förklaras, i själva verket är frågan om seger respektive nederlag betydligt mer komplex. Artur Szulc har med boken Koreakriget, från vilken citatet är hämtat, under alla omständigheter bidragit med en lättöverskådlig och i huvudsak välformulerad studie på svenska. Korea var till och med andra världskriget ockuperat av Japan och delades efter freden i augusti 1945 in i två ockupationszoner, en sovjetisk i norr, och en amerikansk i söder. Gränsen gick ungefär där den fortfarande går, vid den trettioåttonde breddgraden. Sin vana trogna etablerade Sovjetunionen en kommunistisk regim i norr under Kim Il Sung, medan amerikanerna – också enligt etablerat mönster – skapade en västorienterad regering i syd under den amerikanskutbildade Syngman Rhee.
Meningen var att de två zonerna skulle förenas. Istället utvecklades stark fiendskap, så småningom till och med öppet krig. Det industrialiserade, råvarurika Nord var i början av 1950-talet betydligt starkare militärt. Trots att man inte hade fått odelat stöd från Josef Stalin och Sovjetunionen gick den nordkoreanske diktatorn Kim Il Sung till anfall i juni 1950. Syftet var att ena landet under den kommunistiska regimen i nord. Snabbt erövrades stora delar av Sydkorea, inklusive Seoul. FN reagerade och en resolution från säkerhetsrådet dikterade ett omedelbart eldupphör och samtliga nordkoreanska truppers tillbakadragande till demarkationslinjen. (Sovjetunionen, som med all säkerhet annars hade inlämnat sitt veto, bojkottade vid denna tid säkerhetsrådet i protest mot att Taiwan representerade Kina.)
Resolutionen hörsammades inte, och en koalition bildades med trupper huvudsakligen bestående av USA:s stridskrafter, men även med en stark brittisk kontingent – Sverige deltog med ett fältsjukhus. Under ledning av den amerikanske generalen Douglas MacArthur, en man med osviklig känsla för sin offentliga image, gick man till motangrepp, bland annat genom en spektakulär landstigningsoperation vid hamnstaden Inchon utanför Seoul. Under höstens operationer erövrades nästan hela Nordkorea.
Då intervenerade plötsligt Kina i konflikten, om än inte officiellt. Men man skickade in 100 000-tals soldater. Szulc redogör ingående för det strategiska läget och trixandet mellan Stalin och Mao Zedong. Stalin stödde naturligtvis Kim Il Sung, men ville inte bli involverad i en konflikt med USA. Samtidigt började det kommunistiska Kina kännas som en potentiell konkurrent, varför Stalin gärna såg en ökad spänning mellan Kina och USA. Under alla omständigheter lyckades kineserna vända krigslyckan och återerövra Nordkoreas territorium fram till den trettioåttonde breddgraden. Därefter dämpades krigshandlingarna och gränsen stabiliserades.
Szulc beskriver hela skeendet som en tragedi med miljontals offer. Han fokuserar även på de fruktansvärda övergrepp som såväl nordkoreaner som sydkoreaner begick på civilbefolkningen. Han tar inte direkt parti för någon av parterna, även om det självklart framgår att det var Nordkorea som var aggressorn.
Boken är mycket läsvärd, även om den inte militärhistoriskt orienterade läsaren kan tänkas irritera sig över ständiga benämningar på alla de militära enheter som deltog, i stil med ”24. mekaniserade artilleribrigaden”. Men som korthistoria över ett intressant och viktigt skeende under 1900-talet håller den.

Redan prenumerant?
Logga inJust nu! Axess Digital för 39 kr i 3 månader
Därefter 59 kr/månaden.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Här är en till fördel
- Här är en annan fördel med att bli prenumerant