Klubbat och oklart

Fernandez, som själv hade utsatts för sexuella övergrepp av sin kusin och misshandel av sin styvpappa, var tolv år gammal. De båda barnen hade lämnats ensamma hemma. Fernandez hade ringt sin mamma och sagt att brodern blivit skadad, men först efter åtta timmar fick pojken sjukhusvård. Då var det för sent för honom. Tolvåriga Cristian Fernandez riskerade därmed livstids fängelse.

Fernandez-fallet är ett av många i boken Charged. Emily Bazelon, journalist på The New York Times, en av panelisterna i podden Slate Political Gabfest och forskare vid Yale, beskriver ett amerikanskt rättsväsende i kris. Hon berättar om åklagare som undanhåller bevis som talar till den misstänktes fördel, om polisens maktmissbruk och om människor som får sitt liv förstört. Charged handlar om hur åklagare medverkat till att två miljoner amerikaner sitter i fängelse (flest i världen i både absoluta och relativa termer). Bazelon är dock försiktigt optimistisk inför möjligheten att väljarna – i USA väljs åklagare i allmänna val – ska ställa åklagare till svars i högre utsträckning, och att åklagarna själva ska reformera yrket.

Egentligen är Charged två böcker i en: den ena är en dramatisk bladvändare, den andra en fackbok. Bladvändaren handlar om Noura och Kevin som har åtalats för två olika brott. Kevinfallet hanterar åklagaren som man förväntar sig i en demokrati. Nourafallet hanteras på värsta tänkbara sätt. Dessa båda livsöden visar i vilken hög grad åklagaren i sig avgör den tilltalades framtid.

”Åklagarnas agerande har spelat en avgörande roll. Det är skrämmande.”

Bazelons språk är enkelt och starkt. Hon använder genomgående huvudpersonernas förnamn, vilket gör det lätt att identifiera sig med dem. Det förstärker också ett intryck av att det här är fiktion, inte ett stycke fackprosa. Nouras öde är oerhört gripande. Hon är 18 år när hennes mamma knivmördas i deras lägenhet. Ledtrådarna är få, och först efter flera månaders förundersökning åtalas dottern. Det saknas i stort sett bevis, men åklagaren lyckas teckna ett övertygande motiv: att Noura ville åt sitt arv. Förutom motivet anför åklagaren att luckor i Nouras alibi tyder på att hon är skyldig. Hon döms till 20 års fängelse. Men hon fortsätter att hävda sin oskuld och går efter ett decennium fri när det fastslås att åklagarsidan begått tjänstefel. Noura har då förlorat sin ungdom, sin tilltro till samhället och möjligheten att få veta vem som mördade hennes mor. Än idag har ingen av de inblandade i den felaktigt genomförda rättsprocessen lidit några kännbara konsekvenser till följd av Nouras tio år i fängelse.

Läsaren får också följa 20-åriga Brooklynbon Kevin, åtalad för olaga vapeninnehav. Enligt egen utsago var Kevin hemma hos en kompis som hade ett vapen utan licens. Det hade polisen fått nys om, och kom därför till lägenheten. Mallig och dumdristig tar Kevin pistolen i handen och säger till poliserna att det är hans. Det ska han komma att ångra. Han häktas och riskerar ett åtal som kan ge allt ifrån noll till femton år i fängelse – beroende på hur åklagaren väljer att rubricera brottet. Kevin har tur. Den högste åklagaren i Brooklyn, Eric Gonzalez, har gått till val på att förändra åklagaryrket. Istället för rättsligt åtal får Kevin delta i ett program som ska hjälpa honom på fötter. Programmet innebär utegångsförbud på kvällen och 100 timmars samhällstjänst. Allt Kevin har tid med är att jobba, plugga och umgås med sin flickvän. Misslyckas han, hamnar han i fängelse. Det gör han inte. Han får ordning på sitt liv.

Båda historierna förefaller i en svensk kontext osannolika. Men i USA är scenarierna naturliga följder av rättssystemet, vilket fackboksdelen av Charged handlar om. Bazelon baserar sin skarpa kritik mot rättsväsendet på forskarresultat inom nationalekonomi, sociologi och kriminologi. Hon citerar ofta dem som har drabbats av systemet och återger dialoger; de drabbade kommer nära och tragedierna griper läsaren. Hon intervjuar forskare i juridik som berättar om sin – ofta pessimistiska – syn på systemet.

I teorin fungerar systemet väl. Polisen utreder brott och lämnar utredningen till åklagaren. Åklagaren kan erbjuda ett förbestämt, kortare straff i utbyte mot att den tilltalade erkänner (så kallad plea bargain, åtalsförhandling). Om ingen åtalsförhandling sker, lämnar åklagaren över den bevisföring som anses relevant till försvarssidan. Åklagare och försvarare sätter samman sina respektive argumentationer som presenteras i rättegång för en jury på tolv personer. Juryn består av lekmän, som antas vara jämlikar med den tilltalade, som sedan avgör om denne är skyldig eller ej. Domaren fastställer straffet.

I praktiken fungerar det inte så. Nästan inga brottmål i USA leder till rättegång, 95 procent avgörs i åtalsförhandlingar. Bazelon menar att detta gör att fler hamnar i fängelse än vad som är rimligt. Åklagarna belönas karriärmässigt för antal fällande domar. Dit räknas erkännanden i åtalsförhandlingar. Åklagare har därför starka incitament att få fram sådana. De slipper då lämna bevismaterial till försvarssidan; de slipper bevisa skuld. Tanken är att åtalsförhandlingar ska vara frivilliga kontrakt, men de har kritiserats hårt. Juridikprofessorn John Langbein vid Yale liknar dem till och med vid tortyr. Han menar att tortyr och åtalsförhandlingar har det gemensamt att de syftar till att få fram ett erkännande. ”Självklart är det skillnad mellan att få benen krossade om man inte erkänner, och att få ett betydligt hårdare fängelsestraff om man inte erkänner”, säger han till Bazelon ”men det är en gradskillnad, inte artskillnad.”

Bazelon menar att det mest oroväckande med rättsväsendet är själva dess struktur, och allmänhetens inställning till det. Den allmänna bilden är att åklagare och försvarsadvokat har ungefär lika mycket makt och att en neutral domare säkerställer maktbalansen. Men Bazelon visar att åklagarna har ökat sin makt på bekostnad av försvarsadvokaternas och domarnas. Åklagarna bestämmer brottsrubricering, föreslår borgenssumma och bedriver åtalsförhandlingar. Olika brottsrubriceringar har vitt skiftande påföljder, som i Kevins fall; det finns också ofta minimistraff. Åklagarens val av brottsrubricering avgör i praktiken ofta straffen.

Bazelons snabba hopp mellan kronologi, tema och handling gör att spänningen behålls. Samma litterära grepp gör dock att Bazelon ibland målar med för breda penseldrag för att göra skildringen balanserad. Beskrivningen av rättsväsendet är stundtals så negativ och absurd att man knappt tror på det hon skriver. Om man inte delar Bazelons världsbild kan man nog bli skeptisk till delar av argumentationen. Vissa narrativa val är också tveksamma: Varför väljer hon just Noura för att belysa bristerna i rättssystemet? Nouras fall är uppseendeväckande, men det stora problemet med rättsväsendet är de vardagliga fallen. Noura står än idag fast vid sin oskuld, men spelar det egentligen någon roll för bokens budskap? Det är givetvis alldeles särskilt tragiskt om oskyldiga sätts i fängelse, men det är inte det främsta skälet till att reformer behövs. Även en misstänkt som faktiskt är skyldig ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. Det stora problemet i Nouras, och många andras fall, var att motsatsen aldrig bevisades.

Likväl ger Bazelon en övertygande förklaringsmodell till bristerna i rättsväsendet: incitamenten leder åklagare, och andra aktörer, att handla stick i stäv mot målet att nå rättvisa. Högsta domstolen har successivt gett åklagarna mer frihet och mindre ansvar. Ett exempel är när åklagarsidan har undanhållit bevis och försvarssidan därför kräver en ny rättegång. Då måste försvarssidan först bevisa att det är sannolikt att juryn skulle ha friat den tilltalade ifall bevismaterialet hade lämnats över från början. Bevisbördan ligger alltså på försvarssidan. Åklagarna riskerar inte särskilt mycket, men har mycket att vinna, om de undanhåller bevis. Därför är det svårt att förstå hur Bazelon, som hon avslöjar redan i undertiteln, kan hoppas på att åklagarna ska motstå incitamentsstrukturen och själva reformera sitt yrke. Att hon tror att väljarna ska rösta bort åklagare som driver fram för hårda straff eller begår tjänstefel verkar även det naivt i ett land som är närmast ökänt för lågt valdeltagande.

Utöver väljarnas makt och åklagarnas förändringsvilja nämner Bazelon möjligheten till att förändra själva incitamentsstrukturen. Texaslagen Michael Morton Act är ett bra exempel. Lagen ökar transparensen i åklagarnas arbete. Åklagarna i Texas måste sen 2013 lämna över allt bevismaterial till försvaret redan från början. Åklagaren Benjamin David är positiv: ”Åklagare kan ha blinda fläckar. Vi blir så fast övertygade om de åtalades skuld. Det borde inte vara vi som avgör vad försvarssidan behöver eller inte behöver. Nu avgör de själva. Det är en befrielse.”

Några av de förklaringar Bazelon framför må vara naiva, men komplicerade problem kräver flera olika lösningar. Lagar behöver anpassas och ändras, väljare måste ställa högre krav och åklagare ta initiativ till förändring. Om det fanns en enkel lösning på problemet, skulle det redan ha lösts. Därför är Bazelons Charged både läsvärd, gripande och nödvändig för att förstå hur en av världens största demokratier satt två miljoner människor i fängelse. Åklagarnas agerande har spelat en avgörande roll. Det är skrämmande.

Cristian Fernandez, tolvåringen som riskerade livstids fängelse för mordet på sin bror, hade en skicklig försvarsadvokat, Melissa Nelson. Hon hade tidigare varit åklagare, men lämnade yrket i frustration över bristen på etik. Nelson förhandlade ner Fernandez påföljd till det i sammanhanget korta straffet sju års fängelse. En klen tröst för en tolvåring. Men försvarare som Nelson behövs för att systemet ska förändras: de som känner till detaljerna i det bristande systemet är trots allt de enda som vet vad som kan och bör rättas till. Det stora problemet kvarstår dock: Hur ska man få dem som gynnas av systemet att ta initiativ att förändra ett krisande rättsväsende? På den frågan ger Bazelon dessvärre inget svar.