Konsten att skapa historia

Nya fakta tillkommer och gör ibland tidigare kunskap förlegad. Nya generationer av historiker öppnar med annorlunda infallsvinklar för tidigare osynliga perspektiv. Insikten om historievetenskapens begränsade hållbarhetstid är förvisso inte ny, men diskuteras klokt och insiktsfullt av J H Elliott i History in the Making.

Elliott är en framstående brittisk historiker med bland annat Cambridge, Princeton och Oxford som arbetsplatser. Som forskare rör han sig kronologiskt främst i tidsspannet 1600- till 1800- talen och geografiskt främst i Spanien. I den aktuella boken, som kan kallas en sorts vetenskaplig biografi, utgör hans egen forskning referensram, men det är principiella frågor som diskuteras. Den privata sfären berörs egentligen inte, utan det är den professionella forskare, som skriver om allt från historiehantverket till orsaksförklaringar och teorier.

Elliott tog sina första stapplande steg som historiker under tidigt 1950-tal, vilket ger honom en god inblick i disciplinens utveckling under 1900-talets andra hälft. Han uppmärksammar också den smått otroliga ökningen av antalet akademiska historiker och att kvinnor har gjort entré i en profession som tidigare dominerades helt av män. Påtagligt är likaledes upplösningen av traditionella disciplingränser. Studiet av det förflutna monopoliserades tidigare av historiker. Numera bidrar forskare från andra discipliner med relevanta perspektiv och infallsvinklar. Varken statsvetare, geografer eller sociologer känner sig främmande i det förflutnas landskap. Samtidigt använder historiker flitigt andra vetenskapers teorier, metoder och infallsvinklar. Disciplingränserna har således blivit porösa. Även historikervetenskapens förutsättningar och premisser diskuteras mer frekvent. Inte minst handlar diskussionerna om vad som är möjligt att komma åt och om det finns ett objektivt förflutet som väntar på att bli blottlagt.

Elliott ser inte teorianvändning som en förutsättning för att kunna skriva bra historia. Väsentligare är förmågan att sätta sig in i det förflutnas värderingar och föreställningsvärld, samt att producera plausibla förklaringar till varför människor tänkte och handlade som de gjorde. Likväl är han i högsta grad teoretiskt medveten. Intressant är inte minst reflektioner kring nutida värderingars avtryck i historieskrivningen.

När det brittiska imperiets nedgång och fall diskuterades som mest intensivt efter andra världskriget arbetade Elliott med boken Imperial Spain. Han såg påtagliga likheter mellan det samtida Storbritannien, som successivt höll på att förlora sin stormaktstatus, och 1600-talets Spanien. I båda fallen handlade det om kraftlösa och försvagade stormakter. Enligt Elliott gick hans eget land samma öde till mötes som Spanien gjorde 300 år tidigare. Underförstått fanns i hans tankevärld repetitiva mönster, det vill säga föreställningar om att historien upprepar sig. Likaledes påverkades synen på 1600-talets spanska ledare i 1920- och 1930-talens historieskrivning av en samtid med de två diktatorerna Hitler och Mussolini som dominerande gestalter på den politiska arenan. 1600-talets statsmän förvandlades i historieskrivningen till diktatorer i 1900-tals stil. Vägledande var en föreställning om att män med passion för makt kunde bli diktatorer under specifika sociala förhållanden. Bilden av det förflutna hakade in i nuet.

Ett annat klassiskt problemfält som diskuteras är betydelsen av individer kontra strukturer. Resonemanget genomsyras av en skepsis till marxistiska analyser, även om de breda perspektiven och de okomplicerade förklaringarna lockar. För Elliott är sociala och ekonomiska faktorer inte mer fundamentala än attityder och beteende. Han anser att det är farligt att underskatta enskilda individers handlande och lägger stor vikt vid det fortlöpande samspelet mellan individen och dess omgivning. Historikernas utmaning är att inringa det karakteristiska i en period som gör människors handlande och beteende förståeligt. Tänkesätt som bestäms av förhållande som familj, uppfostran, utbildning, personlighet och vardagsliv måste vägas in. I synen på struktur kontra individ intar Elliott således en mellanposition. Båda variabler ska inkluderas i analysen. Dessutom är empati enligt honom ett viktigt inslag i biografiskrivandet, även om det också kan leda till tanklös sympati. Likväl gör empati det möjligt att relatera politiska aktörer till den sociala och politiska världen som formade dem och som de i sin tur försökte att forma.

Elliott reser också den angränsande frågan om historiker kan använda konst och kultur för att avläsa politik och tidsanda, eller om de är autonoma och frikopplade från samhället i stort. Själv är han övertygad om att det visuella har betydelse, att tavlor, byggnader, skulpturer och andra kulturella artefakter bidrar till att stärka känslan för en period och en plats. I de förmoderna samhällen, som Elliott studerar, var iögonfallande konsumtion ett tecken på social status, och det upplevdes därför som naturligt att exponera överflöd. Exponeringen ska emellertid inte tolkas som propaganda, utan som en manifestation av den tidens överdrivna besatthet av rykte och ära. Visuell image och kulturella artefakter signalerade ärorika bedrifter till framtida generationer.

Kulturanalytiska perspektiv är enligt Elliot värdefulla för att tydliggöra dolda och osynliga utvecklingslinjer. Samtidigt är kontextualisering viktig. Det behövs en politisk och social inramning för att skapa sammanhang. Han betonar också att allt inte kan reduceras till representation som postmodernister tenderar att göra. Bakom bilder, symboler och ritualer finns en reell makt som det är helt centralt att uppmärksamma och analysera. Politik är mer än politisk kultur, liksom konst är mer än en uppsättning symboler och budskap som ska avkodas. Elliott ser således en poäng i att både inkludera politik och kultur i analysen och intar även i detta sammanhang en sorts mellanposition.

Historieforskningen är ofta nationellt orienterad. Historikern forskar i sitt eget lands historia. Men Elliott utgör med sitt stora intresse för Spanien ett undantag. Han diskuterar också problem med att förstå och tolka en främmande kultur. Fördelen med ett utifrånperspektiv är bland annat att man inte blir känslomässigt involverad det förflutnas konflikter. I flera böcker anlägger han dessutom ett transnationellt perspektiv som innebär analyser av internationella kontakter på alla nivåer och av ömsesidiga influenser.

I History in the Making diskuterar Elliott inte bara centrala historievetenskapliga problem, utan öppnar också dörren till historikernas verkstad och berättar om arkivforskningens upptäckarglädje och spänning. Det är en historiker som på sin karriärs upploppssträcka blickar tillbaka och som utan påfrestande självhävdelsebehov verkar nöjd med vad han har åstadkommit. De frågor han aktualiserar skär rakt in i historieforskningens kärna och inspirerar till reflektioner för den som läser historieböcker, men även för den som skriver dem.