Krämarnationen tackar för sig

Av alla så kallade ”kulturländer” är Storbritannien förmodligen det mest paradoxala. Få andra länder har en lika ogenomtränglig och samtidigt ytlig kultur. Denna bild vilar på kombinationen av en rad faktorer: en intellektuell tradition baserad på fantasilös empiricism och analytisk knappologi, en folkligt förankrad vördnad för urgamla och odemokratiska privilegier och ämbeten, det kyligt reserverade gentlemannaidealet sammanfattat i den patriarkala kardinaldygden ”stiff upper lip”, den patologiska skämtsamheten.

Orsakerna till detta tillstånd är sannolikt många och grumliga, men några historiska nycklar går att identifiera. För det första var det engelska kungadömet skådeplatsen för den första borgerliga revolutionen. Det faktum att denna ägde rum redan i slutet av 1600-talet har föreslagits som förklaring till den brittiska parlamentarismens jämförelsevis stagnerade struktur. Den andra förklaringen har att göra med landets ekonomiska ställning, en maktposition som uppnåddes under samma epok som den moderna nationalismen tog form. Ställer man Storbritannien bredvid de två andra kulturella och ekonomiska stormakterna i Västeuropa, Tyskland och Frankrike, blir denna aspekt tydlig.

För vad utgör den brittiska nationalismens ”idé”? Vad är dess motsvarighet till Frankrikes grumliga jämlikhetssträvan, förkroppsligad i revolutionens motto, och Tysklands problematiska etno-romantiska (och antifranska) föreställning om den egna folksjälens geni? Att tjäna pengar. Anglofiler hänvisar, med rätta, till det faktum att de brittiska öarna är liberalismens vagga. Men det är också detta som har gjort att pekuniära angelägenheter har fått en så osedvanligt stark ställning i kulturen (läser man noga handlar den engelska 1800-talslitteraturen, med dess kronjuvel Jane Austen som emblematiskt exempel, knappt om någonting annat). Fransmännen hade av detta skäl redan på 1700-talet utsett sina grannar till en ”krämarnation” (une nation de boutiquiers), något som britterna märkligt nog tog som en komplimang.

Med ett sådant arv är det inte förvånande att landet sjönk ned i en om möjligt ännu djupare provinsialism än de andra europeiska stormakterna när imperierna föll och New York ersatte London som världskapitalismens nav. Sedan dess har landet fortlevt i mer eller mindre kulturell och intellektuell irrelevans, möjligen med undantag för historieforskningen och naturvetenskaperna, i skuggan av det mångfasetterade och motsägelsefulla USA. Den brittiska parlamentarismen med dess pråliga monarkiska utanpåverk har under efterkrigsepoken bara förstärkt intrycket av landet som ett historiskt kuriosakabinett, avlägset världspolitikens centrum. Denna situation förändrades dock i ett slag när britterna oväntat röstade för att lämna Europeiska unionen.

”Med ett batteri av statistik försöker författarna bevisa att det är britternas osunda förhållande till sitt gamla imperium som är förklaringen till dagens kaos.”

Brexit är otvetydigt en viktig händelse, men det gäller att vara på det klara med varför. För att utträdet ska framstå som fullt så viktigt som det ofta beskrivs som i medierna, måste man sväva i ovisshet om en rad andra problem i Europa, inte minst i syd. Till exempel är i princip allt som rör Italiens ekonomi och dess förhållande till EU långt viktigare än vad som händer med Storbritannien. Strängt taget är alla potentiella kriser med suffixet ”-exit” som kan äga rum inom eurozonen viktigare än brexit, eftersom en enda sådan riskerar att sätta hela det europeiska valutasamarbetet på spel. I händelse av en sådan kris kommer britternas nuvarande att framstå som en storm i ett vattenglas. Brexit lär på sin höjd leda till ett visst handelstapp för grannländerna och ekonomisk kris i Storbritannien. På längre sikt är det en inte alltför vågad gissning att landet kommer att släppas in i handelsvärmen igen, när de absurda föreställningarna om ett ”Global Britain” eller ”Empire 2.0” har rämnat som de luftslott de är; om kanske inte som fullvärdig medlem så i alla fall under liknande former som de som gäller för Norge och Schweiz.

Men om brexits realpolitiska och ekonomiska betydelse är försumbar, går det inte att säga samma sak om dess symboliska betydelse. Här har fenomenet gett upphov till en i bästa fall produktiv diskussion om den rådande globala ekonomiska och politiska ordningen. Som politiskt och kulturellt fenomen är det uppenbart att brexit är ett symtom på något. Men exakt på vad råder det ännu ingen konsensus om, och med tanke på frågans ideologiska laddning är det möjligt att en sådan aldrig kommer att nås.

I den ändlösa debatt och litteratur som har uppstått i ämnet har en rad skyldiga med olika motiv pekats ut: arga konservativa medelklassväljare som tycker att invandringen har gått för långt, arga och outbildade arbetarklassväljare som protesterar mot sin ekonomiska situation (som de skyller på både EU och invandrarna), en frustrerad överklasselit med stormaktsambitioner som sörjer det brittiska imperiets undergång (och vars syn på invandrare ligger i linje med 1800-talsimperialister som Rhodes och Kipling). Just denna imperienostalgi är främsta syndabock i Danny Dorlings och Sally Tomlinsons bok Rule Britannia.

Författarnas tes är enkel: majoriteten av dem som röstade för brexit hör till den del av befolkningen som, oavsett klass, har indoktrinerats med föreställningen att Storbritannien är bättre än andra länder. Med ett batteri av statistik försöker de bevisa att det är britternas osunda förhållande till sitt gamla imperium som är förklaringen till dagens kaos. Så tillhörde, till exempel, 59 procent av ”leave”-väljarna medelklassen. Av dessa bodde de flesta i de så kallade home counties, de relativt välmående distrikt som omger London i sydöstra England.

Det som särskiljer dessa områden är att antalet invandrare är mycket lägre där än i urbana regioner som London, Birmingham och Manchester. Dessutom var majoriteten av dessa väljare betydligt äldre än genomsnittet, vilket innebär att de växte upp i en tid när minnen av det brittiska imperiet vördades ömt och skolundervisningen fortfarande genomsyrades av idéer om den vita rasens, och särskilt det brittiska folkets, överlägsenhet. Det faktum att denna typ av nostalgi av naturliga skäl inte är lika levande i andra delar av det förenade kungadömet, förklarar enligt författarna varför Skottland och Nordirland röstade för att stanna i EU och Wales med bara en minimal marginal för att lämna.

Att arvet från det brittiska imperium som försvann för mindre än en generation sedan skulle ha något att göra med motståndet till EU, är ganska uppenbart. Men i Dorlings och Tomlinsons analys blir detta samband av någon anledning inte helt tydligt, trots att boken uteslutande handlar om just detta. I röriga, snarlikt betitlade kapitel som flyter in i varandra nagelfars allt ifrån den brittiska överklassens chauvinism, rasism, besatthet av frihandel (trots att det är ett relativt nytt fenomen, historiskt sett är det en anomali) och allmänna förakt för vad som framställs som vanliga mänskliga värden. Ett helt kapitel ägnas åt att rada upp alla klavertramp, skumraskaffärer och fadäser begångna av ministrarna i Theresa Mays första regering. Vad det har att göra med vare sig brexit eller arvet efter imperiet är dock lätt att missa.

Konservativa politiker framställs uteslutande som självupptagna, grymma och dumma. Det brittiska imperiet beskrivs som det värsta av alla koloniala imperier, trots att den brittiska doktrinen indirect rule på många sätt var en politiskt sett mindre förtryckande modell i jämförelse med, till exempel, den mer genomgripande franska imperialismen.

Föga förvånande har författarna heller inget ont att säga om EU, vilket bara gör att folkomröstningens resultat framstår som än mer gåtfullt. De presenterar högrelevant statistik, såsom att Storbritannien är det enda utvecklade land där lönerna har minskat sedan finanskrisen trots att ekonomin har växt, att det är ett av få rika EU-länder där medellivslängden sjunker, samt FN:s beräkning som visar att över 120 000 personer har dött i förtid som ett resultat av åtstramningspolitiken under samma period. Men inget av detta har något med EU att göra, slår de med rätta fast, eftersom samma sak inte har hänt i något annat liknande medlemsland.

Man behöver dock inte vara strukturalist för att inse att människor inte alltid agerar som fullt informerade och ansvarstagande medborgare bara för att de har rösträtt. Med tanke på hur litet vanliga svenska EU-anhängare faktiskt vet om hur unionen fungerar, bör det inte vara särskilt förvånande om en tabloidläsande person från den brittiska medelklassen inte heller vet det. Om EU inte kan lastas för den sociala krisen i Storbritannien, har unionen å andra sidan heller inte förhindrat den.

Dessutom har medlemskapet i unionen sammanfallit med en period av invandring som i grunden har förändrat många platser i landet. Att det konservativa och troget Rupert Murdoch-läsande medelklassegment som inte direkt berörs av vare sig den sociala krisen eller invandringens konsekvenser, men som på grund av sitt ekonomiska och sociala kapital är de som oroar sig mest över samhällets utveckling, skulle dra slutsatsen att EU är roten till allt ont, borde inte vara särskilt svårt att inse. Dorlings och Tomlinsons bok är dock för polemisk och självrättfärdigande för att lyckas vaska fram något intressant ur den komplexa sociologiska materia som brexit utgör och dra några andra slutsatser än sådana som platsar på politiska plakat.

Av en helt annan kaliber är David Edgertons The Rise and Fall of the British Nation. Det är dock inte en bok om brexit, och Edgerton varnar i sitt förord uttryckligen för att läsa den som en sådan. Brexit handlar om ”här och nu” och har inget med ”deep history” att göra, hävdar han. Han ger Dorling och Tomlinson rätt i att det främst var gamla tories utanför städerna i England som röstade för att lämna EU. Men sedan gör han en iakttagelse som i ett slag vederlägger hela deras tes: om dessa gamla Tory-väljare nu är så besatta av imperiet, måste man också förklara varför en majoritet av dem röstade för att Storbritannien skulle stanna i dåvarande EG i den ursprungliga ”brexit”-omröstning som hölls 1975, två år efter Storbritanniens inträde. Uppenbarligen var det något annat än en naiv längtan efter världsdominans som drev en tillräckligt stor del av britterna till att vilja lämna den union som de så mangrant röstade för att få bli medlem av 41 år tidigare.

Edgerton, en historiker med inriktning på vetenskap och teknologi vid King’s College, beskriver hur en ny typ av nation uppstod i Storbritannien efter andra världskriget. Den var resultatet av en postimperialistisk, och ibland till och med antiimperialistisk, nationalism som varken har existerat före 1945 eller efter 1970-talet. I och med krigsslutet och avkoloniseringen lades ett intensivt fokus på återuppbyggnaden av ett område inom det förenade kungadömets gränser som Edgerton kallar ”The British Nation”. Denna nationalism tog sig främst uttryck i ekonomiska gränskontroller av varor, kapital och människor och en ny politisk och ideologisk självförståelse som uppfattade området som en distinkt enhet med viss social homogenitet. Allt ifrån matvanor och popgrupper till olika fraktskeppsmodeller och missilsystem (det är mycket av den sistnämnda varan) avhandlas. Boken spänner över hela 1900-talet, men fokus ligger på efterkrigsperioden.

Situationen i Storbritannien var knappast unik under denna tid av ekonomisk nationalism och protektionism. Det som dock var unikt för den brittiska nationalismen var dess otydlighet. Storbritannien är en nation som i sig innefattar i alla fall tre och en halv distinkta nationer (denna plurinationella status gör att landet förmodligen är lättare att förstå sig på för en spanjor eller belgare än, säg, en svensk eller fransman). Under olika perioder har olika namn använts på denna statsbildning i takt med att den expanderade: England, Great Britain (från 1707), United Kingdom (från 1801). Under efterkrigsepoken blev namnet helt enkelt ”Britain”. En uniform mall pådyvlades hela territoriet, vare sig det rörde sig om Skottland, Wales, Nordirland eller England. Den nya nationen manifesterades inte minst i de nya välfärdsinstitutionerna och de nyligen nationaliserade företagen: National Health Service, British Rail, British Petroleum et cetera.

Det kanske tydligaste exemplet på den nya brittiska nationalismen är de två dominerande partiernas program från denna tid. Labourpartiet har alltid varit ett av de minst socialistiska av alla socialdemokratiska partier i Europa. Från krigsslutet och fram till radikaliseringen på 1970-talet var det extremt ovanligt att partiet använde ordet socialism. Istället framställde man sig som ett parti vars huvudsakliga uppgift var att representera och modernisera nationen i dess helhet. Istället för att lyfta fram segrar i klasskampen fokuserade man på nationella segrar.

Den enorma tilltron till den inhemska vetenskapens resurser för att rusta landet och göra det oberoende var inte riktigt lika stark hos det konservativa partiet, men de stod inte långt efter. Under större delen av denna epok var de två partierna i princip överens om värdet i handelsprotektionism och en stark egen industri (frihandel hade tidigare varit Labours och var alltjämt liberalernas politik). Det var först i och med Bretton Woods-systemets kollaps, oljechocken och stagflationen i mitten av 1970-talet som denna samsyn om den brittiska nationens intressen började vittra sönder. Margaret Thatchers revolution monterade sedan raskt ned det ramverk som i samförstånd hade byggts upp under rekordåren och gjorde att Storbritannien återgick till sin ursprungliga status som öppen ekonomi med en otydlig nationell identitet. Den brittiska nationen hade gått under nästan lika snabbt som den hade uppstått.

Trots Edgertons varning är det i princip omöjligt att inte läsa The Rise and Fall of the British Nation mot bakgrund av brexit. Det är också märkligt att en historiker hävdar att frågan inte har något med ”djup historia” att göra när så mycket i hans egen bok pekar på motsatsen. Det är, exempelvis, svårt att inte höra ekon i dagens debatt av det välkända brittiska 1900-talsfenomenet declinism. Denna pessimistiska tankeströmning fick ett uppsving efter krigsslutet och avkoloniseringen och framförallt i och med av 1970-talskrisen, men den hade egentligen redan uppstått vid sekelskiftet när det var uppenbart att Storbritanniens ekonomi skulle bli omsprungen av USA:s. Under efterkrigstiden tävlade konservativa och marxister om att utmåla landet som hopplöst på efterkälken. I de förras världsbild hade Suez-debaclet 1956 bevisat att det land som en gång hade tronat över världens största imperium inte längre kunde stå på egna ben militärt. För de senare bevisade den låga tillväxten från 1960-talet och framåt att den inhemska styrande klassen var en degenererad aristokratisk elit som hade förlorat kompassen och sålt sig till såväl Pentagon som byråkraterna i Bryssel och ”gnomerna i Zürich” (schweiziska bankirer).

Det går att skriva in den nuvarande Tory-högerns idéer i denna ”deklinistiska” tradition. I boken Britannia Unchained från 2012 hävdar till exempel en rad profiler, varav många nu är ministrar i Boris Johnsons regering, att den mediokra brittiska tillväxten beror på att brittiska arbetare har blivit lata som ett resultat av välstånd och välfärd. Istället borde Storbritannien kasta av sig det förlamande oket av EU-regleringar och låta sig inspireras av ”disciplinerade” länder med hög tillväxt såsom Singapore och Israel. Ur detta perspektiv går det att se brexit som kulmen på högerns deklinism. Edgerton drar dock inte denna parallell, möjligen för att undvika att göra boken till en partsinlaga i den infekterade brexitdebatten (vars kvalitet han underkänner i förordet), trots att han påpekar det absurda i att konservativa politiker bara en halv generation tidigare avundsjukt hade blickat mot lägre utvecklade länders tillväxtnivåer, när dessa av helt naturliga skäl enbart berodde på att de saknade Storbritanniens ekonomiska försprång.

En annan iakttagelse som Edgertons bok tillåter utan att den görs explicit (Dorling och Tomlinson gör dock det) är att det brittiska EU-motståndets natur har förändrats i takt med den politiska och ekonomiska utvecklingen. Vid inträdet 1973 kampanjade Labour mot ett EG-medlemskap medan Tories var överväldigande positiva. En av orsakerna är att Storbritannien då var ett av kontinentens minst ojämlika länder, efter Sverige. 15 år senare var situationen radikalt annorlunda och Margaret Thatcher kunde i sitt kontroversiella tal vid College of Europe i Brygge anklaga Bryssel för att på europeisk nivå återupprätta ”statens gränser” som hennes regering så mödosamt hade ”rullat tillbaka” på nationell nivå. Ur denna synvinkel är det bara naturligt att den brittiska högerns EU-motstånd har ökat med tiden (även om Thatcher avsattes av de egna för just detta) samtidigt som Labour från 1980-talet och framåt inledningsvis motvilligt tvingades försvara de delar av unionsfördragen som faktiskt skyddar arbetare, miljön, mänskliga rättigheter med mera, från ytterligare nedskärningar och uppluckringar.

Inte heller Edgertons bok ägnar någon större uppmärksamhet åt EU och vad unionen egentligen har spelat för roll i den utveckling som till slut ledde fram till brexit. Det gör dock James Meek i Dreams of Leaving and Remaining. Meek som är romanförfattare, journalist och återkommande skribent i den oumbärliga London Review of Books (journalistik kan de i alla fall, britterna) tillhör den del av befolkningen som står till vänster och betraktar EU med sund skepsis. Starkare än hans ideologiska övertygelse är dock viljan att på djupet förstå. Därför gör han just det som Edgerton vägrar att befatta sig med och som Dorling och Tomlinson borde ha gjort; han söker upp dem som röstade för att lämna EU och talar med dem. I en serie reportage, som ursprungligen publicerades i LRB, med fokus på olika områden rullas sakta men säkert det nystan av fördelar och nackdelar som ett EU-medlemskap medför upp.

I fiskestaden Grimsby på den engelska östkusten, där en förkrossande majoritet röstade för brexit, träffar han arbetslösa fiskare vilkas hat mot EU bara överträffas av sorgen över sin förlorade livsvärld. För högerpopulistiska Ukip är det uppenbart att det brittiska torskfiskets nedgång beror på EU-medlemskapet. Men i själva verket skedde den största nedgången innan Storbritannien gick med i EG. När Island, och senare Kanada, tog nationell kontroll över sina fiskevatten, vilket inledde de så kallade ”torskkrigen”, förlorade brittiska trålare tillgång till de rikaste vattnen. Som EG-medlem kunde britterna inte göra samma sak eftersom de tvingades förhålla sig till de regler och fiskekvoter som gällde för hela gemenskapen. I Ukips mytologi hade det brittiska fisket varit lika levande nu som för 80 år sedan om det inte vore för EU.

Meek påpekar dock att Island tog kontroll över vattnen för att torskbestånden minskade. I själva verket drog man ned på fisket med hjälp av kvotsystem. Kanada fiskade vidare, vilket gjorde att torskbestånden vid Newfoundland var akut utrotningshotade i början av 1990-talet. Kontentan är att fisket i princip hade försvunnit oavsett om britterna hade stått utanför EU eller inte. Det traditionella brittiska fisket var, precis som gruvindustrin, en döende näring. Det har dock inte hindrat högerpopulister och EU-motståndare från att utse Bryssel till ensam syndabock.

På Norfolks landsbygd i sydöstra England talar Meek med bönder och jordägare som helhjärtat röstade för att lämna EU, även om det gäller långt ifrån alla. Även här haltar den EU-skeptiska historieskrivningen. Storbritannien hade sedan början av 1800-talet importerat mer livsmedel än man exporterat. Det var först i och med EG-medlemskapet som guldåldern för brittiskt lantbruk inleddes. Orsaken stavas CAP eller ”Common Agricultural Policy”, ett av de två ultimatum som Frankrike ställde som villkor för att skriva under Romfördraget 1957 (det andra var att det koloniala imperiet skulle tillåtas ingå i den inre marknaden).

”Även i Skarbimierz har de ursprungliga Cadburyarbetarna idag lägre löner sedan företaget köpts upp av ett ännu större multinationellt företag.”

Subventionerna som varje år betalas ut för att hålla europeiskt jordbruk levande är inte lika generösa idag som för 40 år sedan, men det rör sig fortfarande om betydande summor. 2015 fick brittiska bönder omkring 36 miljarder kronor. Bönderna är långtifrån överens och många befarar, på goda grunder, att jordbruket kommer att gå under i händelse av ett utträde. Andra kan inte föreställa sig att ett land inte skulle odla sin mark och valde att rösta för utträde av andra, icke-specificerade orsaker. Företrädare för brexitkampanjen har redan antytt att man är beredda att offra hela sektorn åt multinationell agribusiness.

I Leicestershire träffar Meek vårdbiträden, läkare och byråkrater som alla på ett eller annat sätt är kopplade till den gigantiska och vördade offentliga vårdtjänsten NHS (den enda brittiska institution som är mer älskad än kungahuset). Det notoriskt underfinansierade NHS spelade en central roll i brexitkampanjen då en uppsjö politiker, däribland Boris Johnson, hävdade att ett EU-utträde skulle göra det möjligt att öka sjukvårdsanslagen. ”Let’s give our NHS the £ 350 million the EU takes every week”, löd kampanjen Vote Leaves första slogan. Att det hela är en lögn har inte hindrat budskapet från att bli en medial sanning. Den veckovisa brittiska EU-avgiften är egentligen 250 miljoner pund, tack vare Thatchers framförhandlade rabatt. Av dem får Storbritannien tillbaka 61 miljoner pund, främst i form av jordbruksstöd. Att några av de sparade pengarna kommer att gå till NHS under nuvarande regering är svårt att föreställa sig – i själva verket tyder allt på att den stegvisa privatiseringen av NHS kommer att fortsätta. Däremot bidrar den framgångsrika brexitkampanjen till att förklara varför det äldre befolkningsskiktet, som i kraft av sitt stigande antal möter en allt sämre och mer underfinansierad offentlig sjukvård, valde att skylla sakernas tillstånd på EU.

Det intressantaste reportaget i Meeks bok rör dock arbetsmarknaden. 2010 valde ägarna att stänga den fabrik i Somerdale utanför Bristol i sydvästra England som sedan början av 1800-talet hade producerat det klassiska chokladmärket Cadbury’s och flytta den till Polen. EU förbjuder i praktiken statsstöd av konkurrensskäl, men när de östeuropeiska länderna gick med 2004 ändrades reglerna. Undantag gjordes för regioner som är särskilt underutvecklade i förhållande till EU-genomsnittet. Detta gjorde det möjligt för östeuropeiska länder att upprätta så kallade ”special economic zones”, eller tax free-områden, för att locka företag. I Cadbury’s fall var resultatet en skatterabatt på omkring en tredjedel av investeringen. Med Meeks ord betalade EU i praktiken inte bara för den infrastruktur som gjorde det möjligt att flytta fabriken till Polen; man gav helt enkelt företaget pengar för att göra det. 2014 insåg EU misstaget och ändrade åter reglerna igen. Men i Polen och andra östeuropeiska länder hade redan hela områden bestående av låglönefabriker och sovstäder uppstått.

Meek tar sig till Skarbimierz utanför Wrocław i sydvästra Polen för att se vad som hände med fabriken. Där träffar han unga arbetare med ”permanenta kontrakt”, som i själva verket förnyas månadsvis i enlighet med polsk och EU-lag och som tjänar en bråkdel av en västerländsk lön. Han talar med företrädare för det högernationalistiska regeringspartiet Lag och Rättvisa som vann regeringsmakten genom att kampanja mot den antifackliga och antisociala politik som föregående centerregeringar hade bedrivit. Han söker även upp de brittiska fabriksarbetare som avskedats för att se vad som hände med dem. De är antingen arbetslösa eller nyanställda. I samtliga fall är deras inkomst lägre och livssituation sämre.

Men utlokaliseringen innebar väl ökat välstånd i Polen i alla fall? Så lyder det liberala credot. Men även i Skarbimierz har de ursprungliga Cadburyarbetarna idag lägre löner sedan företaget köpts upp av ett ännu större multinationellt företag. En facklig ledare som försökte göra något åt det fick helt sonika sparken. ”I båda ändarna av Somerdale-Skarbimierz-resan är de nya jobben sämre än de gamla Somerdalejobben”, konstaterar Meek. Vems sida står EU på i den resan? Sommaren 2016 röstade en majoritet i Somerdale och Bristol med omgivningar för att stanna i EU. De gamla Cadburyarbetarna tillhörde inte dem.