Lärdomar för svenska humanister

I Sverige är han mest känd för det genomgripande forskningsprojektet om så kallade minnesplatser, lieux de mémoire. Men som förläggare på det prestigefyllda förlaget Gallimard har han varit med om att forma den franska idédebatten sedan mitten av 1960-talet genom att ge ut omkring 700 böcker inom humaniora och samhällsvetenskap. Det har inte avhållit honom från att lägga sig i den franska debatten om nationell identitet och kulturarv.

Noras inflytande över fransk idédebatt framkommer tydligt i ett urval av essäer och artiklar i tre volymer som är under utgivning. De två första, Historien public och Présent, nation, mémoire,kom ut i höstas och ger en utmärkt introduktion till Noras insatser som historiker, förläggare och publicist från slutet av 1950-talet och fram till idag. De sammanfattar också i stora drag de stora debatter om Frankrikes förflutna som har karakteriserat efterkrigstiden.

Akademiskt har Pierre Nora präglats av den så kallade Annales-traditionen, den skolbildning inom historieforskning som främst intresserade sig för hur sociala och mentala mönster har utvecklats över längre tid – i motsats till politisk händelsehistoria. På det personliga planet var andra världskriget den första skolan i nationell identitet. Nora föddes 1931 i en judisk familj som undkom deportationer men drabbades av antisemitiska lagar och förföljelser i Frankrike.

Det var dock ett annat nationellt trauma som blev föremål för Pierre Noras första drabbningar med den franska historien: Algerietkriget 1954–1962. Under delar av kriget undervisade Nora i historia i Algeriet och skrev kritiska artiklar om händelseutvecklingen samt en bok som kraftfullt fördömde kolonialismen. Genom att kombinera egna iakttagelser med historiska perspektiv visade Pierre Nora också hur han ville utveckla historiedisciplinen. Tongivande akademiker ansåg fortfarande att historien slutade någonstans mellan franska revolutionen och första världskriget. Nora blev tidigt en förespråkare för nutidshistoriska perspektiv.

Detta intresse bidrog också till att han valde bort en traditionell akademisk karriär och istället anlitades som förläggare på Gallimard. Med ansvar för humanvetenskaplig litteratur innehade han en stridbar position i franskt kulturliv. Till exempel överraskade han med att ge ut Michel Foucaults bok Les mots et les choses (1966), som väckte stor uppmärksamhet och fick ett långtgående inflytande. Den avfärdades initialt av delar av vänsteretablissemanget som ett hot högerifrån, eftersom den ansågs underminera marxismen. Idag har vänstern gjort Foucaults filosofi till sin egen ståndpunkt.

Samtidigt bidrog den nya vändningen, som Foucault och andra tänkare drog igång, till den legitimitetskris inom humaniora, som Svante Nordin för svensk räkning har beskrivit i Humaniora i Sverige: framväxt – guldålder – kris (2008). Liksom i Sverige tappade den humanistiska forskningen inflytande i den offentliga debatten, när de teoretiska reflektionerna tog över. Den kritiska reflektionen radikaliserades i poststrukturalistisk riktning och gjorde alla anspråk på kunskap omöjliga.

I syfte att återföra humaniora och samhällsvetenskap till det politiska samtalet grundade Pierre Nora 1980 idétidskriften Le Débat. Den var inte knuten till någon politisk eller filosofisk riktning. I den första ledaren – återpublicerad i Historien public – framför Nora istället ett slags manifest som förespråkar en demokratisering av det intellektuella klimatet som allt för mycket har kommit att domineras av fixstjärnor fastlåsta kring olika skolbildningar. Det tycks som om Nora gick till angrepp mot flera av de författare som han själv hade lyft fram.

En av dem som kände sig träffad av denna programförklaring var i alla fall Foucault, även vän till Nora, som hotade att lämna Gallimard. Han ogillade också starkt filosofen Marcel Gauchet, vid sidan av Nora en av tidskriftens grundare, som tidigare hade kritiserat Foucaults filosofi. Le Débat har dock överlevt och har under Pierre Noras ledning blivit en av de mest inflytelserika arenorna för idédebatt.

Det var också under 1980-talet som den franska historiografin tog en ny vändning. Historiker började i allt högre grad intressera sig för hur det förflutna representeras i nutiden. I spetsen för den nya forskningen står Pierre Nora med ett projekt som involverar ett hundratal historiker som har resulterat i sjubandsverket Les lieux de mémoire(1984-1992).

Pierre Nora återetablerade här den nationella historieskrivningen i ny form. Bakgrunden var den urholkning av sammanhållande nationella berättelser som hade ägt rum från 1960-talet och framåt. Etniska, religiösa och andra gruppers kollektiva minnen hade fått allt större plats i offentligheten. I Noras verk framträder tvärtom en ambition om att låta historikerna återta kontrollen över det förflutna. En liknande tanke ligger bakom initiativet Libertépourl’histoire som också leds av Nora. Denna sammanslutning för historiker protesterar mot politiska försök att styra hur historia används.

I Les lieux de mémoire filtreras den franska historien genom det brett definierade begreppet minnesplats. Detta kan innefatta både konkreta och abstrakta platser, till exempel Panthéon, nationaldagen, Jeanne d’Arc, Eiffeltornet och franska språket. Arbetet är på samma gång en empirisk inventering av nationella minnesplatser och ett försök att lyfta upp historieskrivningen till en ny abstraktionsnivå där historien tolkas utifrån symboliska objekt.

Det går således också att läsa verket som ett förslag till en kanon för fransk minneskultur. Perspektivet har integrerats i läroplaner för historieämnet och vitaliserat diskussionen kring nationell historia och identitet.

Trots den teoretiska inramningen fanns det under publiceringen långtgående planer på att filmatisera verket. Liknande analyser av nationella minnesgemenskaper i Pierre Noras efterföljd har genomförts i bland annat Danmark, Nederländerna och Tyskland.

Idag muttras det på franska universitet om att Pierre Noras historiesyn har haft för stort inflytande. Den traditionella historieskrivningen har fått stå tillbaka till förmån för analyser av det förflutnas representationer. Filosofen Alain Finkielkraut har hånfullt liknat Les lieux de mémoire vid en turistguide över Frankrikes kulturarv. Även om Nora för fram en pluralistisk berättelse av Frankrike, har verket också klandrats för att den kritiska historieskrivningen glider över i en ambition att återskapa en nationell identitet i kris.

Svenska humanister har ändå goda skäl att reflektera över Pierres Noras insatser utifrån de introducerande textsamlingar som nu ges ut. Humanioras starkare ställning i Frankrike är till stor del avhängig av delaktigheten i det offentliga samtalet. Noras intellektuella gärning visar hur viktiga nationella perspektiv på tradition, identitet och kulturarv är för såväl samhällsdebatten som den humanistiska forskningens existensberättigande.