Luigi Russolo och bullerkonsten

I hans bombastiska retorik hyllas maskinerna, kraften och farten. Krig förhärligas och all mänsklig svaghet föraktas. Målet var att skapa en människa bortom moralen och kärleken, och det är knappast förvånande att Mussolini och fascismen tog emot en ideologi som denna med öppna armar.

Marinettis hat mot det förgångna skapar lätt uppfattningen att futuristerna var självtillräckliga och knappast lät sig påverkas av någonting. Men Luciano Chessa visar i sin bok Luigi Russolo, Futurist att futurister tog intryck av vad som helst som passade deras syften.

Luigi Russolo (1885–1947) var med från början i kretsen kring Marinetti och han var futurismens främste tonsättare och dessutom bildkonstnär och instrumentbyggare. Mycket lite har skrivits om honom och de studier som finns har nästan uteslutande behandlat hans måleri, som han ägnade sig åt fram till 1913, året då han formulerade musikens manifest Bullerkonsten.

I detta ger han inledningsvis en kort exposé över musikens utveckling genom historien och menar att människan tröttnat på rena toner. Förmågan att uppskatta Beethoven och Wagner har försvunnit och hon vill nu ha bullerljud, sådana hon är omgiven av i staden: ljud från maskiner av alla slag, skränande folkhopar och smattrande flaggor. I slutet av manifestet påpekar han att han är målare och ingen musiker, men han uppmanar alla unga kompositörer att studera bullerljud och låta dem få en plats i framtidens musik.

Att han inte enbart var bildkonstnär måste han tidigt ha fått klart för sig eftersom han redan samma år som manifestet publicerades hade konstruerat ett bullerinstrument som han kallade ”intonarumori”, vilket betyder ”intonerat buller”.

Chessa menar att han måste ha varit genialisk som instrumentbyggare eftersom han saknade både utbildning och erfarenhet. Vissa insikter i mekanik kan han ha fått från fadern som var urmakare, organist och orgelstämmare. Men mest hade han troligen lärt sig genom att studera Leonardo da Vincis projekt i instrumentbyggande. Russolos intonarumori fungerade i grunden som en vevlira, där ljudet sattes igång av en vev och kunde hållas igång nästan hur länge som helst. Tonhöjden reglerades av en spak och denna kunde dela in oktaven i ett oändligt antal intervall, långt bortom den kromatiska skalan.

På kort tid konstruerade Russolo 15 instrument och han såg gärna att hela orkestrar bestod av hans bullermaskiner. De enda andra instrument han kunde tänka sig var slagverk. Att enbart imitera buller låg långt från hans syften. Många konstnärliga yttringar, exempelvis impressionistiskt måleri, såg han som alltför ytligt empiriska, och med sin musik ville han komma betydligt längre än så. Han ville helt enkelt nå in till tingens innersta väsen för att slutligen förandliga verkligheten. Han studerade mängder med populärvetenskaplig litteratur och inte minst röntgenstrålar såg han som en möjlighet att komma verklighetens innersta närmare.

I början på 1900-talet var intresset för ockultism vida spritt i Europa, och omfattades av de flesta futurister. Madame Blavatskys teosofi stod på dagordningen, och för Russolos del fick Rudolf Steiners föreläsningar i antroposofi i Milano 1912 stor betydelse. Många futurister fascinerades även av synestesi, det vill säga förmågan att koppla ihop olika sinnesintryck. Självfallet fanns kopplingar till den franska symbolismen där Baudelaire och Rimbaud hade utforskat sådana samband, exempelvis förmågan att sätta samman bokstäver och färger. Russolo såg en musiker, liksom ett musikinstrument, som ett medium som skulle skapa kontakt med andevärlden. För att musik ska fungera måste den som spelar befinna sig i ett tillstånd av trans. Först då kan det bortomjordiska framträda.

Det första offentliga framförandet av Russolos bullermusik ägde rum i Milano 1914. Efter generalrepetitionen förbjöd polisen konserten med motiveringen att upplopp kunde utbryta bland publiken. Ett par lokalpolitiker fick gå emellan och ge tillstånd till framförandet. Men precis som polisen befarat utbröt tumult och skränet överröstade musiken. Efteråt liknade Marinetti händelsen vid ”ett försök att demonstrera en ångmaskin för en skock kor”.

En något senare konsert i London fungerade knappast bättre och kritiken var svidande. Utbrottet av första världskriget omöjliggjorde vidare framföranden utanför Italien och dessutom fick futuristerna annat att tänka på. Marinetti och Russolo deltog i kriget, liksom många andra futurister, och förlusterna blev stora. 13 dödades och 41 sårades, bland andra Russolo som fick en allvarlig skada i huvudet, något som tvingade honom till vila i ett år. Efteråt lär han ha funderat över om krig verkligen var den storslagna symfoni han tänkt sig.

Efter krigsslutet fanns större möjligheter till framföranden, och vid en konsert i Paris 1921 visade Ravel stort intresse för bullermaskinen. Han studerade instrumentet intensivt och hade planer på att använda det i operan L’enfant et les sortilèges som han arbetade på vid den tiden. Till slut valde han ändå bort Russolos intonarumori, vilket var olyckligt.

Om instrumentet hade fått en plats i en etablerad tonsättares verk hade det säkert fortfarande funnits bevarade bullermaskiner. De som Russolo konstruerade försvann nämligen samtliga under andra världskriget. Inte mycket återstår heller av den musik han komponerade, bara några takter. Ändå har han påverkat flera tonsättare som Igor Stravinsky, Edgard Varèse och John Cage. Russolo arbetade även med andra instrumentbyggen, men efter 1930 lämnade han musiken för gott för att uteslutande ägna sig åt ockultism.

Luigi Russolo, Futurist bjuder på en ytterst intressant läsning, men boken kunde ha blivit ännu bättre om den hade varit mera överskådlig. Dessutom saknas ett register vilket gör den svår att hitta i. Bullermaskinerna finns numera rekonstruerade och kan avnjutas på cd:n Musica Futurista. The Art of Noises.