Martyrskapets villkor

Efter att ha tömt sina vapenmagasin och sprängt sig själva i luften har våra bröder uppnått martyrskapets ljuva belöning. Denna attack är bara början på den storm som skall dra över de länder som följer Frankrikes exempel att bekämpa islam och vårt nyupprättade kalifat.”

Detta är ett kort sammandrag av den text som inleder den franske islamologens Gilles Kepels senaste bok Terreur dans l’Hexagone. Avsändaren var Islamiska staten. Texten utgör en ordagrann översättning från arabiska av det meddelande som lades ut på nätet efter de självmordsattacker som den 13 november 2015 utfördes på nöjespalatset Bataclan, på kaféer och restauranger i centrala Paris och som ledde till att 129 personer dog.

Identifieringen av förövarna visade att de är barn till invandrare från Algeriet och Marocko, som växt upp i Frankrike eller Belgien i invandrartäta förorter. De har i dubbel bemärkelse gjort revolt. De har tagit avstånd från den påvra miljö där de befunnit sig och har plötsligt fått uppleva att de har en uppgift, nämligen att aktivt kämpa för sin tro. Islamismen har gett dem en roll och ett uppdrag. Deras vapen skall riktas mot dem som kan anses som avfällingar från den rätta tron. Detta är förklaringen till att attackerna riktades mot lokaler där ungdomar från alla läger samlats och där tillgång fanns till alkohol och droger, allt som en rättroende muslim bör ta avstånd från. Den rockkonsert som ägde rum på Bataclan var en ren provokation. Attacken var en moralisk varning till dem som trots sitt ursprung var i färd med att anamma västerländska vanor.

När president Hollande talade inför kongressen, vilken han symboliskt hade samlat i Versailles, betecknade han attacken som en krigshandling utförd av en jihadistisk armé, vilket Kepel ser som ett missgrepp. Genom att använda ordet ”armé” sanktionerar han IS pretentioner på att vara en stat. Att bekämpa terrorism är en uppgift för polisen och befinner sig inte på militär nivå. Kepel konstaterar en aningslöshet hos den styrande klassen som hindrar den från att analysera den situation i vilken Frankrike befinner sig.

Syftet med Kepels bok är att skildra de sociala och politiska förändringar som skett inom det franska samhället under det senaste decenniet. På omslaget står även namnet Antoine Jardin. Denne är inte medförfattare, men har försett Kepel med bokens digra faktainnehåll.

Som utgångspunkt tar Kepel det ungdomsuppror i franska förorter som präglade hösten 2005, förorsakat av utanförskap och frustrerat missnöje. Dess två dramatiska höjdpunkter var att två ungdomar i Clichy-sous-Bois rusade in i en transformator för att inte bli tagna av polisen och där brändes till döds. Några dagar senare spreds en bild på nätet av hur ett tårgasmoln landade över entrén till en fullsatt moské. Befolkningen i allmänhet greps av skräck och indignation. Nicolas Sarkozy fyllde kraftfullt sin dåvarande uppgift som inrikesminister, vilket, enligt Kepel bidrog till att han vann presidentvalet 2007. Hans motståndare, Ségolène Royal, yttrade sig kryptiskt om att förorterna inte var ett problem utan en del av lösningen av Frankrikes problem.

I detta skede blir islam alltmer en identitetsmarkör för invandrarbarn födda i Frankrike. Att se sina föräldrar skymfade av profaneringen av deras gudstjänstlokal under fredagsbönen inbjöd till en fortsatt revolt som utspelades mot bakgrund av speciella och spektakulära händelser inom och utom Frankrike. Som den lag om förbud att bära religiösa symboler (kors, slöja, kippa) i allmänna skolor som infördes 2004 och som gjorde att muslimska flickor kände sig speciellt utpekade.

Samma år mördades den nederländske regissören Theo Van Gogh på öppen gata i Amsterdam på grund av den kontroversiella filmen Submission – där korantexter projicerades på en naken kvinnokropp – efter manus av Ayaan Hirsi Ali. Mordet, utfört av en marockan, väckte enorm uppståndelse i ett land där idén om ett mångkulturellt samhälle tycktes tryggt förankrad.

Den 30 september 2005 publicerade den danska Jyllands-Posten en serie karikatyrer av profeten Muhammed, vilket av många ansågs som ett utslag av islamofobi. För att försvara yttrandefriheten publicerade andra tidningar samma teckningar, bland annat Charlie Hebdo. Det var orsaken till attentatet mot tidningen ett knappt år senare, utfört av bröderna Kouachi. Efter dådet hyllade de Allah och utropade: ”Profeten är hämnad.”

2005 blev i många avseenden ett märkesår. Den digitala revolutionen skapade möjligheter att interagera och koordinera aktioner. Den modell av islam som dominerade på nätet var salafismen. För muslimer som behövde vägledning kunde den noggrant förklara vad som var en tillåten respektive icke tillåten handling för den som på ett fullvärdigt sätt ville utöva sin tro.

2005 lades en 1 600 tecken lång text ut på nätet med titeln ”Appel à la résistance islamique mondiale” (Maning till ett världsomfattande islamiskt motstånd). Den var skriven av Mustafa Setmariam Nasai, alias Abu Musal al-Suri, och var avsedd som en handledning för terrorister. Suri, född 1958, kom från en aristokratisk familj i Aleppo, där han fått sin grundutbildning hos Muslimska brödraskapet för att sedan delta i den första jihadiströrelsen i Afghanistan på 1980-talet. Han hade studerat till ingenjör i Frankrike och fått spansk nationalitet genom giftermål. Han kände därför väl till Europa. I ett kvarts sekel hade han studerat jihadisternas framgångar och motgångar. Han ser Afghanistans talibaner, som rörelsens första generation, framförallt var lokalt förankrad. Mot detta kontrasterar sedan al-Qaida med sin främste ledare Usama bin Ladin, för alltid förknippad med den 11 september 2001, en spektakulär handling mot en avlägsen fiende som skulle försvagas.

Suri ser dock attacken mot New York och tillslaget mot London 2005 som misslyckanden, eftersom de inte mobiliserade den muslimska befolkningen utan snarare fick den att förskrämd ta avstånd från illdåden. Det Suri söker utveckla är en tredje form av jihadism, en rörelse som utgår från en bas och som verkar i ett närområde. Han ser som sitt mål att mobilisera unga muslimer, illa integrerade i de länder där de lever och fyllda av revoltanda. Efter en lämplig indoktrinering och utbildning i vapenhantering skulle de kunna föra Europa till ett sammanbrott och bereda vägen för islams seger i världen. Kort efter att Suri lagt ut sin text fångades han in i Baluchistan under den amerikanska arméns offensiv mot al-Qaida och fängslades.

Kepel påpekar att den indoktrinering som Suri ser som ett första led i sitt system redan var på gång, och den sker till stor del i fängelsevärlden. Som exempel berättar han hur de framtida förövarna till dåden i Paris januari 2015, Shérif Kouachi och Amedy Boulibaly, i fängelset i Fleury-Mérogis, där de satt för smärre rån de begått, blir imponerade av algeriern Djamed Beghal, som har tillbringat en tid i ett talibanskt träningsläger och fängslats när han var i färd med att förbereda ett attentat mot den amerikanska ambassaden i Paris. Fenomenet var uppmärksammat och beskrivet, men berörda myndigheter insåg inte allvaret i det hela. Möjligen hade Frankrike invaggats i en sorts lugn, då inga attentat hade drabbat landet sedan 1995.

Då och under pågående presidentvalskampanj händer det. Den 19 mars 2012 mördar den fransk-algeriske Mohamed Merah helt kallblodigt tre barn och en lärare i en judisk skola i Toulouse, på dagen 50 år efter det att Evianavtalet, som markerade slutet på Algerietkriget, trädde i kraft. Det visade sig att han var den som tre dagar tidigare även skjutit fyra militärer, varav tre var från Nordafrika och en från Guadeloupe. I deras fall var anledningen att de tjänade den franska krigsmakten. I ett dramatiskt slutskede sköts Merah till döds av en fransk antiterroriststyrka.

Enligt Kepel följde morden punkt för punkt Suris ”handbok”. Offren fanns i Mehras närområde, de var trosfiender eller renegater. Merah var en småkriminell som radikaliserats genom sina fängelsevistelser samt av att han umgicks i salafistkretsar i Sydfrankrike.

Det var uppenbart att salafismen expanderade i Frankrike. En minoritet av muslimer förverkligade sin dröm att delta i krig i Syrien och i Irak, men samtidigt skymtade också en annan möjlighet. Den generation som deltagit i upproret 2005 hade nu nått myndighetsålder och därigenom, till skillnad från de föräldrar som inte var födda i Frankrike, hade de alla medborgerliga rättigheter. För första gången skulle ett muslimskt valdeltagande vägas in vid viktiga nationella val. Enligt Kepel kom den övervikt på 1,3 miljoner röster med vilka Hollande vann presidentvalet 2012 till stor del från muslimer.

Stora förväntningar ställdes på vänstern av förorternas medborgare. Under de tre första åren av sitt mandat har dock regeringen ägnat föga uppmärksamhet åt förorterna. Arbetslösheten fortsätter att stiga, framförallt för dem utan högre utbildning och för dem som har en examen är diskrimineringen på arbetsmarknaden en verklighet. Förtroendet för regeringen sviktar. Den reform socialisterna genomförde 2013 om samkönade äktenskap fick en förödande verkan på det muslimska väljarunderlaget, då homosexualitet är en dödssynd inom islam.

Det Kepel ser som en möjlig utveckling är uppkomsten av islamiska lobbygrupper, verksamma snarast i konservativ anda. De skall verka för traditionella familjerelationer och ett samarbete med katolska friskolor som lämnar klädvalet fritt för flickor och undantar dem från undervisning i genusteori. Bidrag för ungt entreprenörskap bör ersätta socialbidrag.

Det sägs aldrig i klartext att ett politiskt muslimskt parti skulle kunna bildas. Åtminstone skulle detta inte kunna ske inför presidentvalet 2017. Genom att ingående berätta om författaren Michel Houellebecqs senaste bok Underkastelse, som kom ut i januari 2015 och som skildrar ett Frankrike som sedan 2022 befinner sig under islamiskt styre, frammanar dock Kepel hos läsaren tanken att franska muslimer skulle kunna ta makten av egen kraft. Ségolène Royals kryptiska uttalande 2007 får i detta sammanhang, ironiskt nog en helt oväntad betydelse.

Dessa spekulationer bör snarast ses som en kraftfull varning från Kepel till dagens politiska partier. Storstädernas vanskötta förorter, vilka av många betecknats som tidsinställda bomber, kan återigen komma att brisera.